Brinna, brann, brunnit

Underhållning i formen av en frukt

I söndags blev jag lurad att delta när ett tusental nördar tappade kontroll över kissblåsan till tonerna av Howard Shores skitmusik i Konserthallen. Shore är ansvarig och dömd för den orkestrala delen av Sagan om ringen. Jag har inte sett mer än tio minuter av den första filmen och blev så äcklad att jag inte kunde fortsätta. Korta människor på film eller annorstädes är bara vidriga påminnelser om Neurosedyn och handikappanpassade burköppnare.

Det var Runar som lurat med mig med honungslena löften om nya bilder på trebarnsmodern Tilde de Paula med predikantnäve i hennes köttöppning. Vad han glömt att nämna var att han anlände uppklädd som kvinna. En mycket bedrövande uppsyn. Som ett öststatsluder i röda pumps, nylonstrumpor, klänning och blond peruk gled han fram bland immiga montrar med filmrekvisita. När vi satte oss ner på balkong gav jag honom en hård örfil och fick pulver och kräm applicerat av en finmotorisk katastrop på handflatan. Det viskades och tittades och vi var tvugna att arrangera en liten kärleksscen för att övertyga åskådarna om att ingen förestående misshandel stod i startgropen.

Den så kallade musiken var fullständigt bedrövlig. En genuin plåga, ingenting annat. Jag fantiserade om hur det skulle se ut om dirigenten självantände. Ganska lustigt antagligen, som att tända eld på en parkinsondrabbad epileptiker. Innan jag fullständigt gick under av tristess och ilska ursäktade jag mig och gick ut i foajen en bit innan pausen. Runar tittade på mig med sina rådjursögon och jag böjde mig fram och viskade med ett leende.
- Snart kommer det göra ont, vilket fick honom att fnittra så att låtsasbysten skvalpade.

Runar är ett riktigt as men jag hade anat att det kunde gå åt helvete med kvällsunderhållningen och hade tidigare på dagen bestämt mig för att ta med mig en tristessförsäkring. En liten flaska med ett underbart dekokt på aceton och juicad Habanero. Med en avklippt Wettex-trasa smorde jag in alla dörrhandtag jag kunde hitta på de offentliga toaletterna. Det var genialt i sin enkelhet. Acetonet dunstade blixtsnabbt och kvar blev ett osynligt koncentrat av världens starkaste chilifrukt. Ingenting som märktes på handtaget men tillräckligt potent att gå igenom även dubbelvikt toalettpapper.

I pausen skyndade åhörare mot toaletter eller baren. Efter ett par minuter började bleka ansikten dyka upp. En stilla panik, en svettpärla på pannan, en koncentrerad blick när föräldrar, ungdomar, pojkvänner, flickvänner och syskon försökte hålla masken i någon oviktig konversation. Vad skulle de säga varandra?
- Far, min vulva svider som aldrig förr!
- Syster, det brinner i mitt skrev!

Det var ett sant nöje att se försöka tyda massans tankar. Febril aktivitet för att gå igenom potentiella klamydiadrabbade partners eller tysta löften att aldrig mer onanera med jordnötssmör. En del började springa tillbaka till toaletten och stänka vatten på den glödande mellanregionen. Andra sprang bara därifrån, planlöst ut på Hötorget i kylande cirklar med dämpade oh oh oh.

Runar förstod som vanligt ingenting där han stod i sin kjol. Eftersom jag kände honom väl hade jag förbjudit honom att gå på toaletten. Det hade bara blivit tårar som alltför många uppseende slag kunde stoppa. Efter en snabb bedömning skyllde väl ungefär hälften av åhörarna på magsjuka och begav sig till SöS. Jag hade inga planer att med den decimerade publiken lyssna på andra akten så jag begav mig hem.
- Alban spanar in dina pumps, sa jag till Runar och helt plötsligt fick han bråttom och flydde snabbt som en vessla han också.