fredag 29 juni 2007

Från ett daghem till ett annat

Ett så kallad gym skiljer sig nästan ingenting från ett daghem. Sparkdräkterna är tvådelade men fokus ligger på grälla färger och rörelsefrihet. Orunkbara impotenta muskelmonster som står och suger på en flaska i varje hörn. Det här fick mig att skratta. Tillfälligt. Sedan växte min avsky. Vuxna människor i trikå som dricker ur flaskor med nappliknande pip. Pruttljummen välling och mjölkersättning har ersatts utav vattenutspädda mjölproteinspulver som de äckliga fanskapen står och självgott suger i sig.

Bakom fasaden av bredbenta arslen, skitnödiga grymtningar och homoerotiska utrop döljer sig impotenta, fega, avskyvärda små jävla barn som inte kan skillja sina ärtstora nötter och sina egon åt. Det luktar wannabe-bög och feghet. Det finns nästan bara en sak att göra. Efter ett par outhärdliga minuter på någon form av gångvägssimulator bestämde jag mig för att peta lite i ett av det påskitna klientelets sinne.

Just när ett renrakat homo skulle lyfta en orealistiskt stor skivstång smög jag kattlikt upp bakom honom.
- Bögjävel, viskade jag i hormonpundarens öra.
Han vände sig hastigt om och muttrade konsternerat något jag inte riktigt förstod men lät som va fan eller dylikt.
Bögjävel, viskade jag ännu en gång och stirrade konkelbärshjärnan rätt i ögonen.

Nu blev kukhuvudet tydligen upprört för han började hotfullt röra sin trästammar till armar mot mig. Anfall är bästa försvar.
Aids aids aids aids aids, fortsatte jag nu fast lite högre samtidigt som jag började spotta vilt omkring mig.

Det var en sorgsam syn. Med sin näst intill icke existerande svans mellan benen lommade han hastigt iväg. Det handskbeprydda homot såg förvirrad och skrämd ut. Ja jösses, alla dessa preparat till ingen som helst nytta. Den lilla grispitten glömde till och med sin nappflaska.

torsdag 28 juni 2007

Uppvärmda solarium

Helvete as ketchup kuk fan fitta ändtarmscancer och rutten könssaft. Morgonens röstövningar anger tonen för resten dagen. Arbetet på Ekorren är nästa vecka tillfälligt över när semester inträder för min del. Idag lockade den feta chefskärringen med någon form av plastkort som ger tillträde till ett unket svettpalats. Friskvård kallade det parfymsjuka torrfnasket plastkortet. Jag blev mycket upprörd eftersom jag känner mig betydligt friskare än samtliga på den här institutionen ser ut. Men för att stilla en proteststorm gav jag ett svagt löfte att utnyttja möjligheten att beträda lokalen där olyckliga, överviktiga och kriminella avskum lönnlöst försöker skulptera sina kroppar i den hopplösa tron om att livet förändras till det bättre.

Ilskan växte i mig under dagen. Jag kände mig lurad att tidigt i morgon spänna fast mig i någon anordning som ska förbättra något som på mig redan är perfekt. Till råga på allt sprängdes ett sådant svettpalats i luften tidigare idag. Förhoppningsvis har talibaner intagit staden och bestämt sig för att spränga skiten ur allt runkvängligt. Jag vill minnas att jag tidigare i år skrev till Osama Bin Laden och nämnde för den där jävla getknullaren Lasse Kronér och Linda Rosing som potentiella måltavlor. Den lakansbeklädda kamelfittan trotsade inte helt oväntat all hyffs och svarade inte. Och så vitt jag vet befann sig varken Kronér eller Rosing på träningslokalen som sprängdes i luften. Jag fasar för morgondagen.

onsdag 27 juni 2007

Djävulska badföräldrars underbara tortyr

I helgen som var bestämde jag mig för, att i min undersökningen om mänsklighetens degenerering, besöka en badstrand. Efter en timmeslång resa, i en överhettad svettångande kollektivkonserv, ut till det som förut var landet men nu har blivit en förortens vilda väst. Ekologiska paradis som har blivit gigantiska järnaffärer där misslyckade hemmafixare letar mutter och cirkelsågar för att försöka glömma smärtan, hemorrojder och sina obefintliga sexliv.

Bussresan kan bara beskrivas som ett litet helvete fullt med fläskberg i för små hattar som greppar solparaplyer och kylväskor. Lobotomerade svin som dricker hamburgerdressing ur medtagna PET-flaskor och försöker nå sina konstant kliande skrev. Det var ett litet helvete som ersattes av ett stort. Badstranden. Fettmassan som förut hölls kontrollerat på plats släpps nu oansvarigt lös och smälter ut över sanden. De proppar sina acne-angripna ansikten fulla med fryst processad komjölk och rullar mot vattnet. Avkomman släpper de lös att fritt pissa och skita vid vattenlinjen.

Vissa utav suggorna och galtarna tycker uppenbarligen inte det är tillräckligt att låta sina kultingar skrattande rulla runt i sin egen avföring utan har tänkt ut en förvånansvärd och fruktansvärd subtil form av tortyr. För att unvika den naturliga solen så är vissa spädgrisar iklädda helkroppskostymer av plast. En tre-årig hon-kulting stapplade apatiskt fram och tillbaka i en turkos helkroppstextil. Den matchades med en likadelar hiskeligt ful och plastig två nyanser lila plastmössa men hängande öronlappar.

Denna kondomliknande sparkdräkt har för evigt dödat varje möjlighet att detta barn någonsin kommer sluta med välling i nappflaska. Vattenskalle, ensamhet och utanförskap är det enda man kan se i hennes kristallkula. Suggan och galten är det elakeste som vandrat jorden. Jag fascineras och ryser på samma gång. Detta och hjälmen kultingen måste ha på sig när hon gungar bekräftar bara det vi alla vet men inte vågar erkänna. Det går åt helvete och lika bra det!

tisdag 26 juni 2007

Midsommaräckel

Äcklet kom i dansens form. Parken täcktes av en osynlig, stinkande dimma av svett, sill och potatissallad. Det enda som skar itu stanklocket var retarderade vuxna och fullständiga dumhuvuden till barn som skuttade rund en björkrisbeklädd stång. Ingen av dessa pryda, tjocka och svettblöta hemmapappor och hemmamammor verkade begripa att stången är en övertydlig symbol för penisen med tillhörande par spermasäckar.

Jag har naturligtvis ingenting emot att folk springer runt en kuk men det irriterar mig väldigt när kukdyrkarna inte inser att det är en kuk de dyrkar. Jag såg det därför som min uppgift att upplysa det picnickande folket om detta för festen basala men uppenbart förträngda fakta. Jag hindrade mina kväljningar och drog in så mycket luft jag kunde och skrek.
- Stången är en kuk! Stången är en kuk!

Därmet, vilket jag borde förstått, fick jag mer uppmärksamhet än jag egentligen eftersträvade och några tofsklädda hembygdsmän tvingade mig till reträtt i ett skogsparti. De fega fiolspelande asen gav tillslut upp. Väl ensam lät jag fingrarna dansa runt min egen stång i midsommarens enda sanna anda.

onsdag 20 juni 2007

Kungliga idioter

Riksidiot


Gårdagen hade tärt mer än jag räknat med. Jag bestämde mig för att åka till Kungliga Tennishallen för att repa lacken på några dyra bilar. Det har stärkt moralen vid tidigare tillfällen. Besvikelse är ett inadekvat ord för att beskriva det jag såg på den så kallade kungliga parkeringen. Skulle dessa rostangripna Saabar, Skodor och Oplar höra hemma i någon form a monarki-sammanhang. Jag avskyr naturligtvis monarkin och dess hopplöst obegåvade regent som inte riktigt kan beskriva skillnaden mellan sitt eget huvudet och Silvias hängiga arschle. Men monarkins idé är väl ändå se ner på människor som inte bedriver organiserad inavel? Hur kan man se ner på någon från förarsätet på en Skoda?

Det går naturligtvis inte och för min del skänker det inte samma glädje att repa lacken på en budgetkonserv som en ska vi säga Lexus eller Bentley. Lite håglöst sprang jag omrkring på parkeringen. Lyckades till sist förmå mig att olla dörrhantaget på en Volvo men på det stora hela var utflykten ett misslyckande.

tisdag 19 juni 2007

Lukten av ett as - daghemmets hemlighet

Jag kan känna det lång väg. Stanken av rovdjur som stryker kring daghemmet likt hungriga vargar kring en fårhage. En lukt av perverterat kön, en onaturlig morbid stank av lortiga pungar och förhuds-Grevé. Idag efter saftsoppan när min vilsna flock vilade i kuddrummet frös jag i mina rörelser. Jag kände vittring från skogen bakom daghemmets inhängnad. Jag avskyr världen men i den finns det ingenting mer jag avskyr än pedofiler. Fega kreatur, mjäka, timida men bakom ryggen sylvassa utdragbara klor redo att riva och förstöra. När jag fått vittring gäller det att agera snabbt.

Jag beordrade kärringarna att hålla koll på den vilande flocken medan jag for ut genom dörren och kastade mig över staketet in i skogen. Tyst. Små korta andetag genom näsan. Där. Jag sprang korta steg runt mot vinden. Tyst, kattlikt målmedvetet smög jag upp bakom den tung andandes, svettiga demonen. Jag visste vad jag skulle hitta i hans fickor. Jag såg det innan jag visste. Jag visste innan jag såg det. Det var övernaturligt, gudomligt, fantastiskt, upphetsande. Panternabbt kastade jag mig över aset och förde höger arm runt halsen, vänster hand på baksidan av hans flottiga huvud och mina ben runt midjan. Han började gurgla och stappla runt för att sedan falla baklänges. Jag visste vad jag gjorde. Hans tyngd över mig spelade ingen roll.

Det tar betydligt längre tid att kväva en människa än man kanske missuppfattat från någon biograf. Något dryg minut senare efter ett förgäves fäktande med armarna, gurglande och sprattlande kom lugnet. Sov demonjävel viskade jag i hans öra och han började lyda. Efter ytterligare någon minut släppte jag taget och sköt honom åt sidan. Grävde fram det jag visste fanns i hans fickor. Laminerade idolporträtt från kanske världens sämsta tv-serie, Fullt hus. Det gick knappt att urskilja de små tvillingsystrarna, torkad sperma skymde deras falska leenden.

Plötsligt kände jag en annan närvaro. Fyra uppenbarligen förrymda pygmeér stod och glodde på mig mig öppna munnar. Var tysta mina får, väste jag åt dem och de lydde. Du, sa jag och pekade på ett chockladbrunt barn, bakom huset i skjulet, en spade och fort. Jag beordrade ett annat barn att hjälpa till och iväg sprang de som de för första gången fått livets viktigaste uppgift. Inget skrik eller stoj, små tysta möss som förstod utan att behöva fråga.

Efter en halvtimme hade jag grävt ner aset tillräckligt djupt för att hålla rovdjuren och stanken borta. Jag vände mig mot mina fyra barn och solen sken plötsligt genom lövverket ner på mig och dem. Var inte rädda sa jag och klappade deras små huvuden medan stilla högtidliga tårar rann längs deras feta kinder.

Senare kände jag mig oerhört olustig. Inte på grund av ett färskt lik, det gjorde sällskap med flera äldre som jag tidigare under åren planterat, men utan hela den där scenen med barnen. Ännu en gång hade jag fått anledning att tro att jag är Gud. Grubblerierna vill inte ta slut och resten av dag kommer jag ägna mig åt pornografiskt frosseri. Det ända som hjälper om man vill komma på andra tankar.

måndag 18 juni 2007

Torra smulor - bibliogreta

Vem kan anklaga en man som letar efter lite nöje en kväll efter dagens bedrövligheter som kofösare på uppfostringsanstalt för sexåringar. Det går naturligtvis inte så därför begav jag mig till kulturerotikens kyrkogård Stadsbiblioteket för att gömma några obetydliga Mankellromaner till stort förtret för Birkenstockförsedda sluskar som behöver krydda sina vattenbleka liv med lite spänning. Numera kan man hitta prettoproppen Mankell bland några olästa tegelstenar om EU:s jordbrukspolitik.

Förvånande nog verkar de vanliga torrfnasiga bibliotikarierna vara förvisade till förortens obesökta litteraturhallar. Förut kryllade det av bleka kvinnor utan kosmetik, urtvättade kjolar, knästrumpor och glasögon som är minst tio år för gamla för allt som kallas stil, mode eller bara god smak. Kanske försöker Stadsbiblioteket förvalta sin image och erbjuder gör-om-mig-till-lite-mindre-dålig kurser? Nu finns det bara en kvar av den gamla skolan. Man kan höra hennes knastertorra köns knirrande knarrande när hon sveper över golvet. Hon lämnar smulor efter sig och jag svär jag såg en vilsen sparv flyga in under hennes rödbleka kjol för att inreda sig ett torrt och varmt rede. Smulorna bildar ett snigelspår från facksal fyra till facksal två. Är smulorna bara en biprodukt från hennes sparvkoloni eller är hon rädd att gå vilse? Jag spenderade en kvart åt att ponera om det fanns något annat än ett innehållslöst liv att hitta tillbaka till. Jag kunde inte komma på något och åkte hem för en session strypronk att förtränga denna gråa scen med.

För hemskt för att sova

Klockan är sent och Sverige drömmer om guld i någon obetydlig sport. När de vaknar är de ännu en dag närmre det oundvikliga men det ignorerar de som dumma strutsar. Att de kan låta bli att se kriget som kommer är för mig obegripligt. Luften håller på att ta slut i denna pruttfyllda sfär och det bästa som kan sysselsätta deras meningslösa liv är någon ihålig hora med kirurgljuver och skatteskulder.

Nåväl, när klockan är sent brukar jag som förströelse lösa problem som utav den okreativa normgivande massan anses olösliga. Det är ett sätt att få tiden att gå och smickras av min genialitet. Denna tidiga morgon har jag ägnat åt att blanda ihop en vinegrette i vilken olja, vinäger och vatten aldrig skär sig, ett obetydligt problem som gäckat överviktiga kockar i århundraden. Efter att (mest för att roa mig) experimenterat med avföring blev jag kysst av genialitet och löste problemet på fem minuter.

Blanda olja, vatten, vinäger och kryddor. (För obetalbara miner kan jag rekommendera malört.) Tillsätt sedan några droppar potent diskmedel. Det är så fantastikst simpelt att min avsky för männskligheten förstärks. Att den behövde min hjälp är en skam som böghögar tillsammans med två miljoner andra.

Om några timmar sätter jag på mig munskydd och suspensoar för att förbereda en dag inom barnomsorgen eller barnsorgen vilket mer korrekt beskriver klientelets tillstånd. Ännu en dag av avsky, bakterier och kurragömma.

lördag 16 juni 2007

Därför måste civilisationen gå under

Köpcentret, en lördag klockan elva. Jag möts denna bistra dag av en kakafoni producerat av små fulländningar till idioter. Med giriga ögon, kladdiga okontrollerade tentakler till armar och händer rycker de, kladdar de, fingrar de på allt som glänser. De bildar tillsammans sina rödflammiga upphovsmän och kvinnor en näst intill openetrerbar mur. Denna dag tigger den kortväxta massan efter otjänligt föda exklusivt serverat av ungdom med hudproblem. Burger King kallas denna gourmandernas farsot. De vuxna går välvilligt sina barn tillmötes i hopp om att deras små outvecklade artärer slammar igen precis som hos dem.

Detta vidriga skådespel får mig att må mycket illa och jag blir tvungen att sätta mig ner i någon slags samlingsplats för frossande pygmeér och deras längre motsvarigheter. Runt omkring mig sätter smutsiga bullar av brosk och kött i sig friterad potatis. Allt under glada tillrop, tjatter och olidligt gnabb. Fingrar som tafsar och kladdar och tafsar och kladdar, tafsar, kladdar, tafsar, kladdar, kladdar, kladdar och tafsar. Bordet bredvid mig ockuperas helt plötsligt utav en man för gammal för att leva. Dithjälp utav en grupp barn uppenbarligen för unga för att vara hans i direkt nedstigande led. Barnen springer glatt iväg för att hämta skulor för en session gödning. Den halvruttna mannen gör sitt för att bidra till kompositionen av sockerhöga skrik, skratt och gråt. Han hostar något infernaliskt, gubbjäveln håller på att dö och besitter så lite vett att han inte kan låta bli att spy ut sin ruttna mjältbrand vid varje hostning.

Gubbjävelns hostningar bildar en bastrumma till hundratals ljusa skrikande stämmor. Jag fick panik, reste mig och sprang in på biblioteket. Mumlade något till torrfittan/bibliotikarien och satte mig sedan att runka på den helt öde barnavdelningen.

När mina sinnen funnit en någorlunda ro förstod vad jag just upplevt. Mänsklighetens avloppbrunn koncentrerad till ett hörn för gödning. Det finns ingen möjlighet att detta kan överleva. Det gav mig sinnesfrid.

fredag 15 juni 2007

Strindberg var en kuksugare

Idag var jag ledig. Det var skönt och jag kunde ägna mycket tid åt att klämma fast klädnypor i bröstvårtorna samt masturbera en hel del. Emellertid tog jag mig också tid att besöka Strindberg. August Strindberg för alla illiterära idioter. Blå tornet är hans bostad. Då en borg för avantgardism nu en grotta för en tjock kärring vars existens handlar om att vara exceptionellt fet och ha ett ihopfantaserat liv där hon runkar av kända gubbar som skrivit en rad eller två.

Jag spottade henne lätt i nacken när hon vände sig om för någon broschyr, bara för att få ur mig känslan av äckel hennes slafsiga vidrighet frammanade. Min saliv måste vara den bästa dna hon någonsin fått i närheten av hennes murkna kön.

När jag väl fått min biljett kunde jag fritt vandra i hans bostad. Naturligtvis ska man inte röra något men vilken fastlimmad tjockis skulle kunna hindra mig. Dagens skörd, några förstautgåvor av några skitpjäser av den jävla kuksugarn som trodde han var originell. Han var inget mer än ett skägg och en blick. Synd att att fanskapet inte lever så jag kunde dräpa honom med en telefonkabel. Nåväl. Dagens sådd blev en stor sats som jag under morgonens övningar samlat på mig. Riktigt tillrättalagt på herr Strindbergs kudde. Förstautgåvorna ska jag bränna vid humör.

torsdag 14 juni 2007

Parmesan

Dagen började lika olyckligt som vanligt men genialitet lindrar smärta. På daghemmet där jag föreläser livets jävligthet till misslyckade aborter skulle det idag serveras en bolognese eller som de outbildade horynglen kallar det, köttfärssås. Till den överkokta spagettin och den urindoftande köttsåsen skulle barnens smaklökar tränas med lite riven ost. Osten var snarare söndersmulad än riven och knappast någon parmesan. Massproducerad skitost. En ostens motsvarighet till slaktavfall. Utseendet på den rivna osten, som levereras i stora plastförpackningar, påminde om något och på en gudomlig sekund kom jag på vad det var.

I daghemmets personalrum där trötta pedagoger pratar om fitta, mens och vilken jävla hårmousse som får deras halvskalliga luggar att se minst motbjudande ut finns en kärring som ingen hårmousse i världen hjälper. Gittan eller äckliga fittan Gittan som jag tycker passar henne bäst är en horribel manifestation i kemikaliemissbruk. Varje morgon stinker hon av kosmetiska produkter som ska dölja hennes svavelos. Det är naturligtvis lika meningslöst som att piffa till någon som blivit överkörd av tåget med lite rouge. Passande nog brukar denna halvdöda kärring sitta i ett hörn och fila sina liktornar.

En briljant idé måste exekuteras snabbt. En timme innan lunch gjorde jag en avledande manöver, klev in i personalrummet och rotade igenom äckliga fittan Gittans svarta väska vars konstläder såg lika död ut som Gittan själv. Med lånade verktyg skred jag till verket och filade ner mina fötter så det blödde. Restprodukten, ett par goda deciliter fotspån blandade jag helt enkelt ut med några nypor Rivosto i en för lunchen ägnad ostskål. Grobianen som sköter maten blev alldeles till sig av min falska välgörenhet när jag bar ut skålen till långbordet där ynglen göds till feta vuxna.

Jag fick en konstig erektion under lunchen när jag såg barn och pedagogkärringar skopa på osten på den blöta pastan. Alla såg så glada ut, slafsandes denna vedervärdiga gegga. När livet smakar som bäst är det något som inte stämmer, tänkte jag förnöjt och log i mjugg.

onsdag 13 juni 2007

Rullatorkärringar ljuger eller är jag Jesus?

Igår var en plåga men som vanligt lyckades jag med sublim kreativitet skänka mig själv en del förnöjelse. I ett köpcenter blockeras ingången av snurrdörrar. Ett tortyrredskap där man tvingas sakta in och i värsta fall stängs in med illaluktande as i alldeles för många sekunder medan man blint stirrar in i glasväggen som sakta rör sig framåt. Till slut når man insidan av köpcentret med känslan av lättnad och äckel. Ungefär som att födas rätt ut i en väl använd kattlåda.

Denna gång hade jag tur i oturen. En rullatorburen vandring mot döden delade utrymmet mellan de två glasskivorna. Vad är sådana spökens värsta mardröm? Ohyffsat ungdom som stjäl deras pensionspengar och bryter lårbenet av dem. Sagt och gjort, ge folket det de vill ha. Möt rädslan kärring, möt rädslan, tänker jag medan jag stoppade hälen mot den bakre glasväggen och således stoppar den långsamma snurrdörren. Hon vänder sin krokiga lekamen med händerna fastklamrad i rullatorn.
- Nu jävlar kärring, nu har du ätit din sista sås och potatis, säger jag med uppspärrade ögon och ett diaboliskt grin.

Det som sedan utspelades förvånade mig. Spöket släppte rullatorn och började med fissions-energi krafsa sina små klor mot glasrutan framför. Gapandes, skrikande, vilt gestikulerande försökte hon med sina sylvassa klor skära ett hål i glaset. Utav ren förvåning släppte jag hälen mot det bakre glaset så kärringen kom ut. Rullatorn stod kvar medan hon sprintade upp för en rulltrappa fortfarande skrikande med händerna över huvudet.

Ljuger kärringar om sina krämpor. Hur annars kunde en sådan fysisk manifestation ens äga rum? Ett obehag spreds i min kropp. Kunde jag vara Jesus. Har jag helat henne? Eftersom gud inte finns gjorde det här mig mycket illa och konfunderad.

Jag fick inga svar men lugnade mitt sinne genom att diskret gå och spotta på olika matvaror på Coop Konsum.

För vågat för Aftonbladet? JA!

Mitt evangelium om livets jävlighet har nu mött sitt öde på Aftonbladet blogg. Det fanns så många uppenbara idioter som behövde frälsas från sina plyschinsvepta liv men nu har Aftonbladet låtit ta bort kopian av den här bloggen. Motiveringen var något bladder om omdöme, god smak och elaka kommentarer. Något som Aftonbladet verkligen är experter på.

tisdag 12 juni 2007

För vågat för Aftonbladet eller bara rosaskimmrande censur?

I min ambition att fånga fler maskar med mitt intelligenta brungula drag har jag lanserat denna blogg på Aftonbladet. Dom ruttna ludren tog bort föregående inlägg och motiverade censuren med någon om att det var stötande. Här är mitt svar som naturligtvis även finns hos det mediala horhuset.

"Inlägget Hur smakar en Golden Retriever? blev bortaget med motiveringen att det var stötande. Det hela var egentligen en ganska gullig historia om hur jag på min arbetsplats som barnpedagog och patriark lärde de små obetydliga ynglen en viktig lektion i hur man slaktar en hund och gör korv av den. Sensmoral: Livet är för jävligt. Sluta grina era förbannade småglin och ät korven.

Nu går det att läsa inlägget ändå. http://svartbasker.blogspot.com/

Uppenbarligen är denna blogsfär befolkad av halvidioter men mest helidioter. De lever i ett dåligt ihopfantiserat teknad film om ett homosexuellt vårtsvin och någon jävla apa. Jag finner mycket nöje när ni samtliga kravlar er fast i den trädgren som snart kommer brista.

Aftonbladet feta horiga mediala lekamen hjälper till, genom att ta bort mitt inlägg, att putsa på denna äckligt rosaskimmrande glasbubbla som ni andra feta köttbollar insisterar på att leva i.

Dra åt helvete! Allihop!"

Hur smakar en Golden Retriever?

Igår var ett helvete men mot slutet av mitt arbetspass tröstades jag av barnens dumma gråt som jag själv på bästa sätt manat fram. De små snoriga idioterna är så kära i sina husdjur vilket presenterar otaliga tillfällen att skoja lite med deras oskyldiga men perverst naiva sinnen. Jag föreslog när att vi skulle äta deras husdjur. Husdjur är bara biologiska objekt som vi människor anammar för förströelse och imaginärt komanjonsskap förklarade jag så gott det gick. Efter som många av barnen kommer från länder där diarreé är ett normaltillstånd föreslog jag den religiösa slakmetoden halal. För att slänga bensin på deras fantasi tog jag exemplet om Fido, en Golden Retriever som alltid så kärvänligt viftar på svansen. Det visade sig vara ett lyckat exempel ty en stor del av barnen delade koja, matskål och gud vet vad med sådana vidriga sällskapsdjur.

Halalslakt går till på följande sätt, förklarade jag för barnen, man hänger upp hunden i bakbenen. Det orskakar naturligtvis stor stress och smärta men det gör köttet bara mörare. Sedan när man tycker att Fido hängt där tillräckligt skär man av halsen och Fido blöder till döds under stor förtvivlan och sprattlande. (Man kan debattera om Fido har förmågan att ha känslor och tankar när han hänger där och sprattlar men i jämförelse med er bloggande idioter så ligger Fido kanska relativt bra till.)

Nu började dom flesta barnen att ohämmat gråta men alla förstod inte allvaret men min lektion i matlagning så jag fortsatt med resten av slakten. För att inte tråka någon mot förmodan intelligent läsare så skär man upp buken, drar ut inälvor förutom de man vill äta, skållar Fido och skrapar av håret, mal ner liket och stoppar korv.

När gråten lagt sig till mer besinnade nivåer frågade någon mot min förvåning hur korven smakar.

- Som kyckling, svarade jag då, och du får äta den med ketchup.

Till min ännu större förvåning tog de flesta av barnen tröst av det. En konstig känsla rann över mig som kladdig sperma när man missar den utvikta tidningen och träffar sig själv i ansiktet. Kan jag ha upplevt en stolthet eller tröst i att jag gett denna äckliga sängvätande massa en lektion så mycket viktigare än någon sanningsfientlig Disney-film någonsin kan ge? Naturligtvis inte resonerade jag mig fram till och ett sug i magtrakten gav mig svar. Jag var hungrig.

söndag 10 juni 2007

Gry Forsell förtjänar inte att leva, Alex Schuuuuulman kan dra åt helvete

Det har givit mig viss tillfredställelse att läsa andras inlägg i den här debatten som egentligen inte existerar. Alex Schuuulman är inte bara nazistideolog utan även en ful jävel. I sitt näst senaste rövinlägg bladdrar han om Gry Forsell. Det här är min kommentar. (Och läs skiten här http://blogg.aftonbladet.se/14002/perma/425140/)

"Gry Forsell är den verkliga orsaken till att ointelligent design borde vinna kampen om skapelse. Hennes rätt att existera i Darwins värld finns inte. Man blir tvungen att fråga om Gud verkligen finns? Om ja,Gud måste va en rutten typ som låter er missfoster existera med Gry som demagog för idioter runt om planeten."

Förtvivlade vrede

I min förtvivlade vrede har jag även introducerat min så kallade blogg på aftonbladets nätupplaga. Det är en brinnande svalka. Det finns så mycket idioter som genom sitt aggerande påstår att deras åsikt har ett existensberättigande. Det har dom inte. Inte alls. Men det är roligt att se deras förtvivlade försök.. Läs horornas kommentarer på http://blogg.aftonbladet.se/15055

"HEEEEJ! Jag skriver om mitt liv och mina funderingar! Alla mina föräldrar är döda och min kusin gillar getter på ett fult sätt. Heeeeeej det vill ni höra om.

Till en början var jag oerhört skeptisk. Vad är det här så kallade blogg? Men mer och mer växer min vrede. En sådan samling idioter fick man leta efter i den gamla tiden när en mobiltelefon inte var mobil. Nu är det open season. Idioter idioter överallt. Det är nästan för lätt. Skicka in hunden, rikta geväret mot skyn och tryck av.

Ni är flugor och jag finner mig perverst intresserad av att vara ett flugpapper. När ni väl fastnar dör ni. Långsamt. Precis som ni förtjänar. "

Bloggare är idioter - Jag är Gud

Oh va kul! Oh vad folk känner som jag. Här kan jag dela allt som jag känner och har jag tur känner någon retarderad kuksugare som jag.

Dra åt helvete. Allvarligt. Ni är dumma i hela huvudet.

Döden är det enda vettiga, för mig, för dig, för oss.

Du först.

fredag 8 juni 2007

Blint vansinne

En kollega och likadel fullidiot gjorde för ett tag sedan ett försök att roa sig på min bekostnad. Bara för att hon har ett diplom i att få barn att gråta tror hon att hon är bättre än resten av den fnasiga arbetstyrkan på denna inkubator för bakterier, virus och parasiter. Dagis är en fascinerande plats där stressat avskum dumpar sina oönskade bihang. Ett litet förnöjsamt helvete i miniatyr om ni så vill.

Den diplomerade surfittan, min kollega, hade bestämt sig för att liva upp sitt eget liv genom att arrangera någon slags middagsritual med någon kvinna ur hennes imaginära "vänskapskrets" (det är knappast någon krets). Om ritualen sedan gick bra skulle jag underförstått bestiga suggan som slafsat i sig en biff Wellington och dagen efter förnöja hönsen med historier om min erövring.

Det gick inte bra. Efter lite småprat om saker för oviktiga för att komma ihåg frågade hon om jag trodde på gud. Jag skrattade naturligtvis åt denna lysande sarkasm. Det visade sig dock inte vara ett skämt varpå jag la fram de förkrossande argument för att gud aldrig funnits och ej heller finns och att livet efter döden är illusion som särskilt svaga individer tröstar sig med när det känns lite jobbigt.
- Men då finns det ju ingen mening med någonting alls, svarade hon med en osmickrande gråt i halsen.
- Det är korrekt, svarade jag samtidigt som jag försökte peta fram biffkniven närmre hennes hand i hopp om att denna träff skulle sluta tidigare i någon slags grand finale.

Hon verkade tyvärr inte uppmärksamma kniven och fortsatte hulka så hennes äckliga ljuver blev satta i ett orytmiskt "gungande". För att få ett slut på denna sorgliga uppvisning i mental svaghet föreslog jag att vi kunde gå hem till mig min lägenhet. Där kunde jag utav ren välvilja urinera på henne i mitt badkar. Förnedring får miljoner japaner att må bra varje dag men uppenbarligen förkastar suggan österländsk kultur så länge den inte innefattar en risklump med lax på. Efter ett okordinerat flaxande med armarna och diverse gutturala läten var därmed middagsritualen slut.

Dagen efter fick jag oväntat mycket arbetsro. Helt ostörd kunde jag få begåvningsbegränsade snorklumpar att gråta genom att påstå att deras föräldrar hade dött i en bilolycka. En lyckad dag med andra ord och gårdagens plåga var nästan helt glömd.

tisdag 5 juni 2007

Studenthoror

En dikt jag tillägnar den lilla fittan som övergav mig för en annan på dagiset Ekorren när jag var sex år gammal.

Kylskåpskall, ditt hjärta är
Salamin luktar illa, salladen är inte krispig
Mjölken sur och du luktar
Hoppas din Kabehusvagn brinner upp
Dö din lilla hora, dö!

Det är visserligen lätt att glädjas åt min bländande briljans som poet men allting smolkas av tiden på året. Lastbilsflak på lastbilsflak åker de genom stan och tjoar optimistiskt. Varför då? Ett minutlångt liv som snart är överfyllda av sekunder med klamydia och besvikelse. Jag gläds åt de som välte för ni fick livets viktigaste lektion utanför ljugsalarna på något allmänt gymnasium. Nu spelar ni aldrig E-type igen.

måndag 4 juni 2007

Veckans minst sämsta dag

Alla veckans dagar är en tortyr i olika skalor. Nöjdhet är exklusivitet för idioter tillfälligt injecerade med sol eller senaste nytt om ett biologiskt missfoster till tv-kändis som naturen borde borde spolat ur den feta horan som, mot varje genetisk princip, hade mage att låta sig fyllas med kåtsaft. Tyvärr händer inte det och tyvärr befolkas världen av en majoritet idioter. Därför är måndagar en liten men ändock välkommen välsignelse. Dumglada idiotansikten som struttar omkring på helgerna påtända av "livet" och alkopops ser på måndagar ut som visset ogräs. Det skänker mig en viss tillfredställelse att se dessa molokna förolämpningar till mänskligheten slokandes släpa sig fram mot något arbete de inte vill ha.

Jag avskyr dom verkligen. Varenda fiber i min kropp hatar dessa människor. Jag skulle kunna gå med i Al-Qaida bara för att spränga denna vidriga fläskmassa i luften. Det som hindrar mig är att Al-Qaida är en bunt idioter. Rövknullande jävla ynkligar som suger Mohammedkuk dagarna i ända.

Dra åt helvete allihop!


Ett litet p.s. Den idiot som gjorde misstaget att hjälpa mig få upp min blogg har upplyst mig om att till förvåning fått en kommentar till ett tidigare så kallad inlägg. Något jävla dynghomo började tjafsa om att philharmoniker stavas filharmoniker. Han (för jag antar att det är en han, kvinnor verkar mest vara sysselsatta med lika lön och se hur många pingisbollar dom kan stoppa upp i varandras slafsigt parfymerade fittor) kan dra åt helvete. Du är avfall och borde krypa tillbaka till det sopnedkast du kom från. Du är en fluga och jag är Gud.

söndag 3 juni 2007

1000 nördar som förtjänar att dö

Igår unnade jag mig en konsert på, no shit, konserthuset. Stockholms philharmoniker spelade musik från dator och tv-spel. I min ungdom fann jag mycket nöje med att dra en spak fram och tillbaka för att få ett par pixlar att flyga över skärmen. Numera har jag bytt hobbies. Jag runkar en del och tillfogar mig själv smärta för att tillfälligt förtränga livets jävliga plågsamhet.

Nåväl. Alldrig förr har jag sett en sådan Bedrövlig samling människor. Pubertetsspermier och tjockfula fläskberg i kläder som väl är tänkta att uttrycka någon form av personlighet men egentligen bara uttrycker att man är en ledsam ursäkt för en människa. Några hade till och med ynglad av sig och prackade på sin hopplösa livsstil till de oanande små. Tvångskastrering är ett ord som dök upp under kvällen flera gånger än en.

Det blev en fruktansvärd tillställning och i två timmar satt jag och drömde talibaner med en stor bomb riktad mot philharmonikerna och deras publik. Det enda som skänkte mig någon form av tröst var projeceringen på flöjtspelarinnan. Dom hade videoskärmar i taket och hon syndes på dem mer än de andra. När kvinnor spelar flöjt ser läpparna ut som en utochinvänd fitta. Detta och hennes strumpbyxor gjorde mig mycket upphetsat. Mitt under denna plåga satt jag och fantiserade om att stoppa lemmen i hennes rövhål och sedan i hennes mun ackompanjerad av gråt och den där okristligt feta karln på tuba.

lördag 2 juni 2007

Plågsam vår

Jamen helvete. Har åkt buss en del. En stank av fitta och mottagliga äggstockar som tränger genom tunnare tyger och sprids utav varmare vindar. Det är en plågsam vår. Mitt biologiska jag frustar och reagerar men det vore omoraliskt och eventuellt olagligt. Jag la handen på någon gymnasieelevs spänstiga köttiga lår förra sommaren. Helvete vilket liv det blev. Jag ville bara visa att jag gillade hennes fertila kropp. Efter tingsrätt och terapisnack, med någon jävla kärring som såg ut att behöva meter med kuk för att vakna till liv, så gör jag nog inte om det. Men det är svårt när bussen suger in en mindre konsertpublik med unga yppiga bröst som strålar likt lyktorna på en modernare bil. Så där sitter man och svettas och dras till varandra men det är fel. Gud och samhällets bojor har rått och hänsynslöst rånat oss på allt som ger värde till ett liv som går mot den svidande insikt som säger att allt är meningslöst men du måste fortsätta ändå.

Allt går åt helvete. Sex miljarder människor och fler blir det. Ska vi åtminstonde inte unna oss en rejäl jävla fest medan vi bränner arken vi seglar på?