Hur smakar en Golden Retriever?

Igår var ett helvete men mot slutet av mitt arbetspass tröstades jag av barnens dumma gråt som jag själv på bästa sätt manat fram. De små snoriga idioterna är så kära i sina husdjur vilket presenterar otaliga tillfällen att skoja lite med deras oskyldiga men perverst naiva sinnen. Jag föreslog när att vi skulle äta deras husdjur. Husdjur är bara biologiska objekt som vi människor anammar för förströelse och imaginärt komanjonsskap förklarade jag så gott det gick. Efter som många av barnen kommer från länder där diarreé är ett normaltillstånd föreslog jag den religiösa slakmetoden halal. För att slänga bensin på deras fantasi tog jag exemplet om Fido, en Golden Retriever som alltid så kärvänligt viftar på svansen. Det visade sig vara ett lyckat exempel ty en stor del av barnen delade koja, matskål och gud vet vad med sådana vidriga sällskapsdjur.

Halalslakt går till på följande sätt, förklarade jag för barnen, man hänger upp hunden i bakbenen. Det orskakar naturligtvis stor stress och smärta men det gör köttet bara mörare. Sedan när man tycker att Fido hängt där tillräckligt skär man av halsen och Fido blöder till döds under stor förtvivlan och sprattlande. (Man kan debattera om Fido har förmågan att ha känslor och tankar när han hänger där och sprattlar men i jämförelse med er bloggande idioter så ligger Fido kanska relativt bra till.)

Nu började dom flesta barnen att ohämmat gråta men alla förstod inte allvaret men min lektion i matlagning så jag fortsatt med resten av slakten. För att inte tråka någon mot förmodan intelligent läsare så skär man upp buken, drar ut inälvor förutom de man vill äta, skållar Fido och skrapar av håret, mal ner liket och stoppar korv.

När gråten lagt sig till mer besinnade nivåer frågade någon mot min förvåning hur korven smakar.

- Som kyckling, svarade jag då, och du får äta den med ketchup.

Till min ännu större förvåning tog de flesta av barnen tröst av det. En konstig känsla rann över mig som kladdig sperma när man missar den utvikta tidningen och träffar sig själv i ansiktet. Kan jag ha upplevt en stolthet eller tröst i att jag gett denna äckliga sängvätande massa en lektion så mycket viktigare än någon sanningsfientlig Disney-film någonsin kan ge? Naturligtvis inte resonerade jag mig fram till och ett sug i magtrakten gav mig svar. Jag var hungrig.