Blint vansinne

En kollega och likadel fullidiot gjorde för ett tag sedan ett försök att roa sig på min bekostnad. Bara för att hon har ett diplom i att få barn att gråta tror hon att hon är bättre än resten av den fnasiga arbetstyrkan på denna inkubator för bakterier, virus och parasiter. Dagis är en fascinerande plats där stressat avskum dumpar sina oönskade bihang. Ett litet förnöjsamt helvete i miniatyr om ni så vill.

Den diplomerade surfittan, min kollega, hade bestämt sig för att liva upp sitt eget liv genom att arrangera någon slags middagsritual med någon kvinna ur hennes imaginära "vänskapskrets" (det är knappast någon krets). Om ritualen sedan gick bra skulle jag underförstått bestiga suggan som slafsat i sig en biff Wellington och dagen efter förnöja hönsen med historier om min erövring.

Det gick inte bra. Efter lite småprat om saker för oviktiga för att komma ihåg frågade hon om jag trodde på gud. Jag skrattade naturligtvis åt denna lysande sarkasm. Det visade sig dock inte vara ett skämt varpå jag la fram de förkrossande argument för att gud aldrig funnits och ej heller finns och att livet efter döden är illusion som särskilt svaga individer tröstar sig med när det känns lite jobbigt.
- Men då finns det ju ingen mening med någonting alls, svarade hon med en osmickrande gråt i halsen.
- Det är korrekt, svarade jag samtidigt som jag försökte peta fram biffkniven närmre hennes hand i hopp om att denna träff skulle sluta tidigare i någon slags grand finale.

Hon verkade tyvärr inte uppmärksamma kniven och fortsatte hulka så hennes äckliga ljuver blev satta i ett orytmiskt "gungande". För att få ett slut på denna sorgliga uppvisning i mental svaghet föreslog jag att vi kunde gå hem till mig min lägenhet. Där kunde jag utav ren välvilja urinera på henne i mitt badkar. Förnedring får miljoner japaner att må bra varje dag men uppenbarligen förkastar suggan österländsk kultur så länge den inte innefattar en risklump med lax på. Efter ett okordinerat flaxande med armarna och diverse gutturala läten var därmed middagsritualen slut.

Dagen efter fick jag oväntat mycket arbetsro. Helt ostörd kunde jag få begåvningsbegränsade snorklumpar att gråta genom att påstå att deras föräldrar hade dött i en bilolycka. En lyckad dag med andra ord och gårdagens plåga var nästan helt glömd.