tisdag 17 juli 2007

Sanitorium

Feghet och kattpiss. Det blev för mycket av idioter så förra veckan skrev jag in mig på ett sanitorium för ett ordentligt bad och lite privatliv. Världen slutar inte suga kuk för det. Så alla er olyckliga små råttor som besökt denna så kallade weblogg kan vänta tills jag blir utskriven den 27 Juli.

Dra åt helvete!

måndag 9 juli 2007

Patetisk pingvinmat

Med ryggsäcken full av härsket smör for jag med bussen där en mycket patetisk historia följde. En man, nåväl åtminstone genetiskt, hade släpat med sin högljudda avkomma och tillhörande barndroska. Han var ett mycket ynkligt exemplar, flaxandes med sin nervösa blick och med en slagen hunds solkiga hållning for han omkring och försökte kontrollera sina geners fanbärare. Den ena, uppenbart efterbliven, ville sitta vid fönstret och den andra, uppenbart fullständigt efterbliven, ville likadant. Bråk och gnäll uppstod medan denna sorgliga ursäkt för en man med sin lenaste överpedagogiska stämma förklarade att de kunde få sitta tre stationer var.
- Vet ni vad, snälla tysta lite nu, ved ni vad, schy schy, vet ni vad, det är sex stationer kvar så ni kan få sitta vid fönstret tre stationer var. Va roligt eller hur. Jo jag vet att det är sex stationer kvar. Jag har räknat efter. Visst är det kul att åka buss. Tysta lite nu, snälla….

Denna patetiska äckliga lilla mus. Vad har egentligen hänt under utvecklingens gång? 190 000 år har vi vandrat på jorden, bara de sista femtio har patetiska gråsuggor med ursäktande nerböjda huvuden och ihopskrumpna små kukar fått avla. Denna lilla mus som släppts lös från sin pappersfyllda slavstation. Lika charmig som ett glas vatten.

Musen fortsatte att flacka med blicken, kolla att barndroskan var säkert fastspänd i bussens stolslösa mitt. Han bar en tröja av märket Gant som lika gärna kunde vara flaggan för något underutvecklat varmt land. Gant, klädmärket för män utan någon som helst personlighet.

När det närmade sig slutstationen blev den nervösa ännu mer nervös.
- Vet ni, vet ni vad. Vi sitter kvar nu tills alla gått av, så får vi lite mer tid. Kul va, eller hur?

Vad var musen rädd för? Att avlet skulle trilla och slå deras små ballongskallar i något hårt? Som ett par hjärnceller mindre skulle spela någon roll för dessa redan monstruöst efterblivna troll.

Kära patetiska äckliga lilla familjefar. Jag känner ett gränslöst förakt för dig. Må rabiessmittade pingviner på Skansen svälja dig hel som den ynkliga sill du är och må krokodilerna sluka din genetiska skam utan att tugga och vela.

söndag 8 juli 2007

Ferlin - även han en kuksugare

Bög


Lyrik är ett finare ord för verbalt rövsmör ofta producerat av baskerförsedda kuksugare. Nils Ferlin brukar betraktas som en lysande poet men det kan absolut inte stämma. Några slappa rim kanske kan skänka "författaren" en pissljumen öl på en illaluktande Södermalmskrog men ur svensk lyrikhistoria ska jag egenhändigt utplånga honom. Han har uppenbart några sinnesförvridna förespråkare som tillsammans med den judiska maffian bedrivit lobbyverksamhet för att slaska om våra sinnen för god smak. Deras plan verkar dock vandrat mot misslyckandets dal och stannat där. Café-fyllot Ferlin är endast idol för sinnessvaga individer.

Till helgen hade jag lånat hem några böcker för att godtyckligt ändra hans texter. Det saknas ett par hundra olika ord för män och kvinnors kön för att ta några exempel. Till ändamålet har jag köpt en lien modern tryckpress även kallad skrivare. Med några rakblad jag tidigare brukat till kattfällor skar jag ut det jag fann mer avskyvärt än min mage kunde hantera. Därefter klistrade jag in nya poem som kommer tvinga Svenska Akademien att ta bort hans samtliga verk från landets folktomma bokkyrkogårdar.

När jag nästan var klart med dagens värv trillade det ut ett nedkladdat papper som stuckits in vid bokens bakre pärm. Ett darwinistiskt undantag med humörsvängningar hade skrivit sina egna poem och som ett rop på hjälp (ingen vill ge) stuckit in papperet i boken.

Början låter så här: "Ibland vill jag bara dö. Men varför? Vilka är mina manodepressiva drag? Varför har jag dem?"

Fortsättningen blev om möjligt ännu sämre. Jag blev väldigt illa berörd av den fullständigt ruttna lyriken och letade efter något vasst att stoppa i ögonen. Något så svårbeskrivet avskyvärt hade jag aldrig tidigare stött på. Manodepressiva människor måste omedelbart fråntas papper och penna. Det finns betydligt mer introvärta sätt att visa sitt självhat på. Man kan till exempel stoppa up en bågfil i ändtarmen. Vad som helst är bättre än att brännmärka någorlunda oskyldiga människors ögon med sitt eget otvättade, skitiga, urindoftande byk.

fredag 6 juli 2007

Näthat –ingenting för fittor

Under tiden som varit och sedan min egen lysande lansering av denna så kallade blogg har jag undersökt det nätverk som kallas Internet. Internet är en sammankoppling av fullidioter som sitter på lite olika platser i världen. Idioterna får sedan kontakt med varandra. De utbyter idiotiska åsikter, idioter i mellan och blir rikligt fuktiga av flottig iver när två idioter finner att de har likadana idiotiska åsikter. Internet fungerar allstå som en valideringsmaskin för människor som innan teknikrevolutionen endast skulle (rättmätigt och sant) ses som idioter utav omgivningen och av sig själva.

Nu helt plötsligt på grund av att Idiot A delar idiotisk åsikt/perversion med Idiot B (och att det med nätverkets hjälp hittat varandra) så uppfattar de sig själva inte längre som idioter. Det här är naturligtvis en missgärning eftersom de råttor som kravlatt sig upp ur civilisationens avloppsbrunn fortfarande stinker avföring och rutten sill. Det spelar ingen roll hur mycket de vidriga asen till gnagara putsar varandras pälsar, de kommer fortfarande lukta ofattbart illa.

Med stort självförtroende och brinnande avsky försökte jag sprida lite ljus över denna idioternas masskopulation. Men blogg.aftonbladet.se klarade inte ifrågasättandet av ormgropen och slängde fräckt ut mig, motiverat med något obegripligt dravell att jag varit kränkande mot någon som uppenbarligen förtjänade det.

Efteråt när jag återvände som vilken anonym internetbrukare som helst så upptäckte jag begreppet näthat. Framför allt kvinnor eller mer rättvist gnällfittor klagade på många så kallade “kränkande” kommentarer till sina inlägg. De kände sig orättvist behandlade och med sina sulkande små kisstoffsar sökte de tröst hos varandra. (Idiot A, Idiot B, exempel ovan.)

Ett praktexempel är en ko med uppenbara medicinska problem (på tok för lite Lithium) som först spiller ut detaljer om hennes bedrövliga och oviktiga liv med en prosa som vilken normalbegåvad Chimpans som helst skulle trumfa och sedan har mage att bli överraskad när vissa individer kallar henne idiot.

En läkaren bör upplysa patienten när patienten ska dö av analcancer och likväl bör idioter få veta att de är idioter. Så alla ni små kor som går och slänger med era saggiga ljuver och viftar bort flugor från er nedkissade prosa. Jag tycker så fruktansvärt illa om er att jag mår illa. Så ta min hand, nu går vi härifrån och ni lämnar den här ickevärlden som era slafsiga livmodrar till hjärnor självbevisat inte klarar av. Dra ur kontakten och DRA ÅT HELVETE!

tisdag 3 juli 2007

Crackhoran Lindgren

Idag har jag fantasilöst och planlöst strosat omkring på Stockholms gator. Vid Odenplan passerade jag två undernärda poliser. Jag skrattade dem rätt i ansiktet. För att vagga fram med auktoritet bar de armarna brett isär som om de lyfte något. Normalt brukar dessa maktmissbrukare vara av bitig karaktär men dessa två var taniga som tallar och hade en hållning som klart visade släktskapet med diverse apor.

Efter mitt hån och förakt strosade jag vidare men incidenten påminde mig om de där obehagliga historierna om hästknullaren Pippi Långstrump. I anarkistens hemstad fanns visst två faschistoida poliser. Eftersom jag var i närheten av stadsbibloteket bestämde jag mig för att se om jag kunde förstöra några utav dessa hemska så kallade litterära verk.

Astrid Lindgren, tjackhoran från Vimmerby, som skrivit skiten missuppfattas vanligen som en barnkär och vänlig människa. Inget kan vara mer fel. I Vimmerbys släkkrönikor hymlas det inte om deras djupa och hjärtliga engagemang i satanism, ritualmord, flugsvamp och sex med djur. Hur detta undsluppit den obildade publiken är för mig en gåta. Kärringen skrev naturligtvis de så kallade böckerna för att finansiera barnmord och sin egen fetish för griskuk. Inte för att jag har något emot befolkningsbegränsande åtgärder men är det något jag hatar så är det falska förespeglingar.

Väl på bibloteket, beväpnad med spritpenna, skrev jag diverse avslöjande okväden på omslagen till skiten som kallas litteratur. Grisknullare, barnamördare, bajsätare, och framför allt usel jävla författare. Skönt att kärringen är död.

Nöjd bestämde jag mig för att åka hem och runka till tonerna av min elektriska köttkvarn.