tisdag 30 oktober 2007

Jag brukar inte bråka...

En spark tidigare


...men jag blir förbannad när jag slavar för havre och hör rykten om en limfabrik.

"Åbytränaren Patrik Andersson ramlade ur sulkyn under en träning - och sparkades i ansiktet.
Nu vårdas han nedsövd med skallskador på sjukhus i Göteborg.
- Det var en snäll häst som inte brukar bråka, säger Åbys sportchef Per Wetterholm."

Vantar och vaselin

För ett stadigt grepp


Det är ett hor att planera. Tankarna flyger ömsom högt ömson lågt. En gammal flickvän jag inte vet om jag haft simmar förbi mellan synapserna och skrattar otvunget. Onani är det enda som hjälper så jag har tagit på mig vantarna. Det finns ett otrevligt källarhål på Sveavägen som månglar all möjlig oanvändbar och löjlig militärutrustning. Kuggar man väktarutbildningen fler än tre gånger får man rabatt. Jag kände ingen skuld när jag stal därifrån tidigare idag. Stjäla bör man annars dör man. Medan den självutnämnda dopade milisen stod och diskuterade metallval gällande knogjärn ryckte jag åt mig en teleskopbatong från under disken och stoppade i byxan.

Ingen utav russinpittarna reagerade ens utan fladdrade med blicken och skämdes. Åsynen av min batongkuk var en knytnäve i deras ihopfantiserade BMI. Jag kände mig nöjd och betalade för ett brandfarligt underställ. Nåja, ännu en dag har passerat. Efter onanin ska jag olja in spadbladet.

Spaden

Har ni fest eller?


Inatt ska det grävas en grop. Vi kallar det konst, byggt av ilska och missförstånd. Vi hugger mot våra förljugna navelsträngar. När rondellhundarna ruttnat finns groparna kvar. Evigheten mina damer och herrar. Puttar vår egen död i graven. Återupplever det om och om och om och om igen. Piss, skit, fittsaft och folkmord. Bakterier, rövsmör och jordens underbara underbara undergång. Jag överlever ännu en dag utan att leva. Kanske du också?

Att gräva en grop

En grop. En fjollig grop.

Nu är jag trött på det här tjafset. Imorgon klockan 04:00 ska jag gräva en stor jävla grop i Rålambshovsparken och sätta upp en symbolisk gravsten för mänskligheten och Carola. Vill ni vilsna jävla fittor göra någonting konstruktivt kan ni komma dit. Det är jag som har spaden.

måndag 29 oktober 2007

Camp Carola - bägaren rinner över igen

Tight rövhål - feta armar

Kukslaka bröder och fittslappa systrar förnedra edrer. Detta måste stoppas. Autobahnfittan Carola vill starta ett läger. Hon har avböjt att dokumentera skiten i en dokusåpa utav de suspekta skälen att hon månar om deltagarna och "lyckan kommer inte för att du får en hit eller blir känd. Det handlar om att vara nöjd även när du sjunger på skolavslutningen eller på familjens julsamling". I helvete heller.

Som pedagog rivs jag sönder inombords. Talangfulla unga kommer inom en schlagerkvart suga det falska bögeriets nestor Jesus Kristus osttäckta ollon. Inte mina barn, inte mina små barn! De ska aldrig lära sig blåsa trombon av helt fel orsaker! Sug för att det är gott och nyttigt men aldrig, ALDRIG för att någon bekämpningssprutad hagga säger så. Som halv människa och pedagog vill jag stoppa detta otyg. Det är dags att resa sig och låta häxan känna vrede. Något måste göras.

Jag orkar inte stå utanför Kyrkans barntimme igen. Även min omättliga styrka kan sina och jag vet inte hur mycket förvirring och indoktrinerade yngel jag klarar av. Frälsarens arbete blir för varje dag en busslast tyngre. Så mycket falsk information, så lite tid för hypnos. Jag ringde nyss Runar. Han grät som vanligt men efter otalt med förolämpningar kunde han klämma fram att han varken visste ut eller in. Vare sig Svampbob, Mozart eller Amadeus har någon mental fallskärm. Innan Runar han hota med att skjuta sig lovade jag att städa upp skiten i hopp om att han ändå sköt sig.

Jag kommer aldrig erkänna det, men jag behöver eventuellt hjälp. Något, bara något måste göras. Hur mycket jag orkar vet jag inte.

Att skylla på de mörka

Kärlekens färg


Min träff med psykologen höll på att börja illa. På väg från Alviks tunnelbanestation blev jag mer och mer surmulen. Likt ett tandläkarbesök var det ingenting som gjorde mig nervös. Det var bara något onödigt som tog min värdefulla tid i anspråk. Det är varken fel på min munhälsa eller min mentala vigör. Jag sköljer munnen med kaustiksoda varje dag och räknar stavfel i Expressen två gånger i veckan. Ändå är det alltid någon maktgalen förmyndare som tycker att det ska borras eller pratas. Nu skulle det pratas.

Utanför den blygsamma bottenvåning där terapeuten (jag bestämt mig för att kalla en fitta oavsett kön) huserade gick plötsligt ett bilalarm igång på en röd Skoda. Även detta skrämde mig inte men jag blev oerhört arg av att bli väckt ur mina ilskna funderingar.
- Håll käften hålll käften satans i helvetes hor, skrek jag och kastade en rostig regnvattenfylld ölburk rätt igenom rutan. Glassplitter täckte den halvt asfalterade parkeringen och industripolyestern i bilens framsäte.

Bilen tillhörde fittan som även ur ett genusperspektiv verkligen var en fitta. Med fönster och inte tillräckligt isolerade väggar på bottenvåningen hade hon hört mitt gormande och kom nu utspringande. Jag var tvungen att tänka snabbt. Det stod två grupper barn i varsitt hörn av parkeringen. Den ena gruppen så vitrosa att Hitler själv hade blivit tårögd. Den andra gruppen så skokrämsbrun att självaste Mugabe hade brandkårsprutat ända upp till fantasimedaljerna under hakan.

Jag avskyr alla raser lika mycket. Brunt är kärlekens färg men vitt är en bättre kanvas för blodstänk. För att rädda mit eget skinn pekade jag naturligtvis på de mörka. De förstod genast vad som försigick, insåg föredömligt att protester vara lönnlöst och sprang iväg. Fittan vars fördomar trängde djupare än hennes kunskaper om Freud köpte det hela utan att blinka och en kvart senare låg jag på schäslongen och låtsashulkade om mina fiktiva föräldarars tragiska bortgång då de som missionärer i Norge fallit offer för mördarbakterier.

Samtalet med fittan förflöt enligt planerat men mer om det tänker jag inte skriva. Jag har viktigare saker för mig. Trots det kommer jag med nöjdhet i sinnet tänka lite på de mörka. De fick en viktig lektion inför framtidens krogköer. Frågan är, med vilket undantag de revolutionerar? När de tröttnat på regeln.

Alla förlorar

En dammsugare


Gårdagens patetiska försök till interaktivitet tillika gissningslek är avgjord.

*Donna Lee gav visserligen rätt svar men förlorar ändå. Hon straffas med att duscha kallt i två veckor.

*Nika har ingen aning och döms till att sätta sig på ett häftstift.

*Juan behöver inte göra någonting mer än att lära sig multiplikationstabellen.

*Anonym som gav kommentaren Vem bryr sej om dej? får tröstpris och kan urinera i en kattlåda veckan ut.

En smutsig känsla och självförakt ingår i samtliga priser.

Mentala förberedelser

Gråtsoffa

I mitt tidigare miserabla liv har jag besökt tre olika psykologer. Ena gången ville jag bara knulla (vilket fullständigt misslyckades) men de andra gångerna blev jag tvingad utav chefer på tillfälliga arbetsplatser som trodde sig veta vad anställda behövde. Ena gången var det på djurskyddsmyndigheten efter en incident jag helst vill glömma. Andra gången blev jag som städare på Esrange i Kiruna påkommen av någon astronautfitta när jag försökte betäcka en medelstor raket. I mina ögon en total ickehändelse. Vem vill inte skicka sina smutsiga genpool till o-chartrat territorium? Dessutom var det inte jag som byggt bränslefyllda fallosar att sprätta ut i ett stort ingenting för att jaga svar som inte existerar.

Min erfarenheter av psykologer är inte av Eurodisney-kaliber men trots det ganska dåliga. Första gången ett vrak till bög som gråtande började yra om smutsiga clownkostymer. Jag var tvungen att hota honom till livet innan han slutade och skrev ett intyg att jag var i yppersta mentala kondition. Andra gången någon sugga som inte kunde släppa raketen och bad mig beskriva den i om och om igen. Efter tre gånger hotade jag även henne till livet.

Med det bagaget gör jag nu vissa förberedelser. Jag har övat in ett liv som inte är mitt och packat ner vissa verktyg ifall det blir fult.

söndag 28 oktober 2007

Fallucka

Gissa apparaten? Vinn självförakt!

Jag håller på att falla i den fälla jag kämpat så hårt för att inte falla i. Webbvansinne. Senaste dagen har jag funnit mig själv glädjas av besökare. Snart anordnas väl nördmöte och sexfest för samhällets självutnämnda dissidenter. En ormgrop av sjävlbekräftelse utan rot i någon form av ens närliggande verklighet. Det finns ingen tid för det här. Jag har en viktig uppgift. Imorgon måste jag passera ett psykologiskt nålsöga. Må hända världens största nål men ändock. Måndag alltså möte med en korrespondensdiplomerad psykolog, jag tar med mig kniven i fall att. Onsdag återvänder jag till Ekorren och planerar lära de grinande ynglen vad det innebär att vara en tjallare. Dessa utomordentligt korkade små snoriga idioter i sina förbannade overaller och färgglada gummistövlar. En sexåring överlever inte en dag på Norrtäljeanstalten, inte med en sådan utstyrsel. Dessutom tjallare, inte ens en halvtimme.

Jag känner ett visst mått avsky gentemot min egen person när jag smeker mig själv med härsken strömming och fantiserar om läppglans utblandat med galenskap och avföring. Men skammen är mindre än extasens löfte och jag fortsätter. Bära men antagligen brista.

Theresias & Snorbjörn - gör saker tillsammans

Kära Snorbjörn...


Mitt svar på det här skräpet.

RE: kommentarer‏
From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)
Sent: Sunday, October 28, 2007 1:09:21 PM
To: Torbjörn Ek (torbjorn.ek@aftonbladet.se)

Hej Torbjön.

Du har lämnat mig med dubier och i ett dilemma. Likt småskolans mobboffer, av vilka jag har stor erfarenhet från mitt arbete, är du den individ som förstör festen genom att rakryggat deklarera att det inte är något fel att vara både harmynt och halt. En ståndpunkt som effektivt förvirrar förövarna som snabbt ger sig på någon annan. Nu vill jag på intet sätt hävda att jag är någon form av mobbare, jag tycker bara väldigt illa om väldigt många, men effekten har varit densamma. Jag är förvirrad. Till en början blev jag glad. Du slängde mig ett köttigt ben och jag vältrade mig i möjligheter som en hund i hästskit.

Nu är jag förvirrad och ledsen och känner en jättelik frustration och tillika avsky. Du frågar om jag vill dig något personligen. En fråga som bekräftar din status som korkad mer än något annat. Jag vill likt alla andra idioter med en halvslapp erektion bakom kladdiga tangentbord inte alls ha med dig personligen att göra. Tanken äcklar mig. Du är ingen person utan en suddig hägring av allt som är förkastligt med världen och dess invånare. Din person har ingen betydelse och är lika oviktig som den apokalyptiska smörja du, under falska förespeglingar och animerade illusioner, skriver om .

Du kan dra åt helvete!

Ovänliga hälsningar

Theresias Lidbom

lördag 27 oktober 2007

Ett brev betyder så mycket

Kära Theresias...


Igår kväll fick jag ett digitalt brev från Aftonbladets Idol och schlager-bloggare Torbjörn Ek. Det är ingen hemlighet att jag prostituerar mig genom att skriva kommentarer i andra människors fantastiskt värdelösa internetdagböcker. Målen helgar medlen och jag pissar villigt på min självkänsla för det slutgiltiga målet. Världsherravälde och hegemoni.

Torbjörn Ek är en av alla värdelösa människor vars blogg jag kommenterat. Ingenting anmärkningsvärt alls. Jag undrade bara om hans föräldar var stolta. En inte helt olegitim fråga till en homosexuell (jag gissar bara) yngling från den tråkiga landsorten som nu gör succé på Sveriges största tidningsredaktion, äter Sushi och går på klubb. Hur uppfattar hans föräldrar situationen? Är de glada och stolta över sin lilla krabat som i tjugo år fick heta Snorbjörn? Eller sörjer de sin son som gått vilse i en förort till Sodom?

Torbjörn publicerade aldrig mina kommentarer. Men skickade följande brev som jag ämnar besvara imorgon:

From: Torbjörn Ek (torbjorn.ek@aftonbladet.se)
Sent: Saturday, October 27, 2007 12:23:05 AM
To: Theresias.Lidbom@hotmail.com

Hej Theresias

Om du vill mig nåt personligen föreslår jag att du tar upp det i ett mejl till mig. De inlägg du lägger i min blogg kommer jag inte att publicera.

mvh

Torbjörn Ek

AFTONBLADET.SE / AFTONBLADET TV7
Torbjörn Ek
tv-reporter, nöje
phone: +46 8 56 25 41 29
mobile: +46 702 612 907
e-mail: torbjorn.ek@aftonbladet.se

Idolblogg: blogg.aftonbladet.se/18390
Schlagerblogg: blogg.aftonbladet.se/7


Äntligen lördag

Förutom från Fonus


Lyckades igår till slut somna efter att ha slagit en stämgaffel på vänster pungkula. Det tog en dryg timme innan jag fick rätt klang och utmattad föll mot golvet och slog mig medvetslös på vardagsrumsbordet. Sömnen var skön och drömlös. Jag vaknade pigg med en fruktansvärd men beundransvärt smärta i skrevet. Den musikaliska utav mina kulor såg ut som genmanipulerat svullet rödlila plommon som använts till minst tre frivarv i brännboll. Jag kanske får skära bort skiten om kulan satsar på det fjärde.

Det uppfriskande onda väckte mina sinnen och paranoida tankar dekonstruerades. Det verkade verkligen, på riktigt, inte vara någon som skulle hämta mig. Det började ljusna. Kanske hade jag aldrig varit mordmisstänkt. Eller hade likskändarna på närliggande sjukhus hittat den igenklistrade åder som jag antar tog kål på kärringen. I trapphuset sågs inga tecken på att världsordningen var rubbad. Tvättstugan var öppen igen och på kärringens dörr hade någon förutseende anhörig som inte ville gå till återvinningsstationen i onödan, tejpat upp en lapp. Ingen reklam tack! Jag lade till de tre orden Jag är död. Efteråt kände jag mig mycket nöjd.

Det är en underbar lördag och jag har planer.

fredag 26 oktober 2007

Fredagsrunken

Apparatur för den osäkre, pornografi för den medvetne


Jag stod utanför porten i minst en timme. Jag vågade inte gå in. Minsta pust som skakade de försvinnande lövkronorna gjorde mig nervös. Till slut gick jag ändå in. Allt verkade vara som vanligt men jag lyssnade länge och väl. Ingenting förutom katten som, några lantlängtande storstadsbor envisats med att tvinga till folkhemsboende, jamade. Kattjävelns gnällande lugnade pulsen en aning. Allt verkade normalt trots att jag letade efter onormalt.

Inne i min lägenhet hade tiden stått stilla. Inga explosioner, inte något jävla skit. Allt var misstänkt vanligt men jag gjorde mig bekväm. Kanske hade jag bara inbillat mig. Kanske var jag inte misstänkt för något annat än duscha efter klockan 23.

Det är inte lätt när allt känns rätt men ändå lite fel. Jag bläddrade genom några Ellos-kataloger för att befästa fredagstraditionen med ett ordentligt runk innan sängdags. Pornografi i alla dess former. Det finns väldigt lite som slår Ellos. De var visserligen bättre förr innan digitalt smink förstörde allt vad blygdläppar hette men de är ändå tillräckligt bra för att vältra sig i dåligt spacklad svaghet. Jag hällde ett par centiliter olivolja på snusket och satte igång. Skavanker och rynkor, hennes själ, hennes obetydliga själ och makalösa osäkerhet.

Kuken slaknade innan jag ens skvätte. Koncentrationen uteblev. Är de fortfarande ute efter mig? Eller är ens någon?

En halv upprättelse

Finn en 103 fel


Så ringde de. Min pedagogtjänst är därmed återinrättad under förutsättning att jag besöker en psykolog två gånger i veckan. Tydligen var de rädda för min "hysteriska" skräck för bakterier. Nåväl. Uppenbarligen gjorde den goda professorns samtal skillnad och psykologen var ett mindre pris att betala. Jag har egentligen ingenting emot det. Kan vara skönt att ligga ner två timmar i veckan och vädra munhålan om något oviktigt från en barndom man inte minns. Vid närmare eftertanke blir jag osäker på om jag överhuvudtaget har varit barn. Jag kan faktiskt inte komma ihåg någonting alls.

Men men. Rövsmör och fittsmisk! Tillbaka på banan men det återstår då det lilla mordproblemet. Igår kväll åkte jag tillbaka till staden och andades bedrövelse och mindervärdskomplex från hela T-centralen. Långa och korta, smala och tjocka, alla lika värdelösa och alla lika obetydliga. Efter ett par dagar på landet blir människans drift att koncentrera sig till städer en allt tydligare gåta. Det ligger ett tung lock av sucidal destruktivitet över Stockholm i allmänhet och Centralstationen i synnerhet. Vilken av dessa vidriga avgaspundare exploderar först. Världen behöver inte mindre droger utan mer.

Min lägenhet en halvtimme från T-centralen verkade vara öde och tom. Men jag vågade inte gå in. Den logiska förklaringen: Det väntar poliser som vill skjuta mig i självförsvar. Den känslomässiga och kanske riktiga förklaringen: Lägenheten är en bur. Jag längtade tillbaka till Tyresö. Jag saknade granar, tallar och bytesdjur. Det fanns dock inte tid för melankoli och jag blev istället ilsken. Observatorielunden fick duga som substitut för natten. Jag sov under stjärnorna.

torsdag 25 oktober 2007

Ett fall och en lösning

Festverktyg


Två problem. Jag är mordmisstänkt och har fått sparken. Det senare problemet tror jag mig hittat en lösning på. För några år sedan lärde jag känna en illaluktande professor på Karolinska. Det fanns inte ett piller karln inte missbrukade medan han flummade runt bland provrör och vitrockar. Min roll i det hela, var att hantera aidsdrabbade primater, ett samarbete som föll sig väl ut och min lilla aparmé blev den mest disciplinerade i forskarvärlden. De hade blivit duktiga soldater för bara jornötter och banan om de inte dog som flugor. Många intressanta möjligheter försvann med aporna. Jag sörjer dem till viss del än idag.

Nåväl. Ibland ville professorn stänga av sin kokande hjärna och bjöd på fest, för lyckligt utvalda, i kulvertarna under Huddinge sjukhus i Flemingsberg. Ett på utsidan sorgligt monument över livets meningslöshet. Fleminsbergs centrum är det närmaste en leprakoloni man kan komma i Sverige. Det var under skiten underhållningen ägde rum. Sjuksystrar, läkare och professorer i makalösa orgier som fick svartklubbsägare att rodna. Det fanns inte ett vått hål som förvägrats ett inoljat proktoskop inkört med full kraft.

Efter en mycket speciell kväll då minst två kubik glidgel och minst lika mycket desinfektionsmedel konsumerats började en videofilm cirkulera ovan kulvertarna till alla inblandades förtret. Naturligtvis var det någon väktaridiot full med steroider och tom på hjärnceller som inte nöjde sig med annat än pengar hur mycket de än försökte övertala honom. Där mänsklig övertalningsförmåga går bet lyckats väldigt ofta en hiv-smittad babian. Stormen dog ut och de lyckligt utvalda andades kollektivt ut.

Jag telefonerade, för en dryg halvtimme sedan, till den illaluktande professorn, numera pensionerad, som lovade att tala med personalen på Ekorren och bekräfta inte min galenskap utan mitt faktiska hjältemod. Trots att jag ännu inte hört någonting från dem ännu räknar jag med att vara tillbaka på jobbet senast måndag.

Mordmisstankarna verkar svårare att bli av med. Det börjar bli dags att röra sig tillbaka mot staden och insamla fakta. Det är dessutom svårt att vara inkognito även i Tyresö när man saknar ögonbryn.

Bambi smakar stål

Mod F1 med Pride-bakgrund

Ska man jaga ordentligt är det mycket viktigt med ett bra vapen. Mitt val; en svensktillverkad kniv med svartfärgat blad. Reflektioner, visserligen en poetisk kommunikation mellan månen och ett blad i rostfritt stål, kan vara förödande för kvällens måltid. Det vill säga den uteblir. Det finns många sätt att jaga på men endast ett riktigt. Naken med kniv. Jag hade därför strippad och smort in mig i en tub O´hoj-sås. En socker och chokladbaserad smörja som jag allt för väl känner till från mina dagar på Ekorren. Nåväl, såsen anpassade mig till mörkret och 23:45 stod jag osynlig och vädrade utanför stugan.

Förortens tulpanjägare var in närheten. De är alltid i närheten så jag begav mig in i skogen. Kylan svalkade min stadiga puls. Kontrollerad ångande andningen, försiktigt sätta det ena benet framför det andra och lyssna. Lyssna, lyssna, lyssna. Kraften från en 190 000 år lång tradition är mäktigt i ordets mest kraftfulla betydelse. En rå granitfast styrka som tjockbollen, Jan "manikyr" Guillou, aldrig någonsin upplevt med ett gevär.

När klockan närmade sig en halvtimme efter midnatt fick jag vittring och kunde även höra hur troligtvis minst två rådjur rörde sig i mörkret. Nu gällde det att vara jävligt stilla och hoppas att de skulle komma min väg. Att försöka närma sig var försent. Rådjur har bättre hörsel än jag är smidig resonerade jag och pressade ryggen mot en tall. Greppet runt kniven var fast.

Jag kunde se dem i min ögonvrå. En mor med sitt barn från i vår smög fram som skuggor i månljuset över den barrtäckta marken. Som alla jagande organismer siktade jag in mig på den svagaste individen. Lilla Bambi skulle aldrig få uppleva vintern. De kröp upp snett bakifrån, modern först. Jag höll andan medan hon passerade och mitt offer kom närmre. En och en halv meter ifrån var det dags. Det skulle inte bli ett bättre läge. Jag kastade mig fram över Bambi med vänster hand försökte jag fånga halsen medan jag med höger tryckte det decimeterlånga bladet i den övre delan av torso i hopp om att träffa hjärtat. Med armen runt halsen och mina ben runt Bambis bakben drog jag ner henne på marken. Jag tror kniven träffade men döende djur visar ofta en märkvärdig vilja att leva så jag höll fast Bambi med alla mina krafter och försökte undvika att få ögonen punkterade av av hennes små horn. Bambi frustade och ett blodigt skum sprutade ur munnen. Ett par minuter senare var det över. Modern kunde jag inte längre se men jag hörde hennes oroliga stampande en bit bort.

Bambi blev en bra måltid. Jag tog endast de finaste delarna, det fanns mer kött än jag behövde. Räven fick resten. Sex timmar senare vaknade jag naken på soffan. Det stank chokladsås och koagulerat blod så jag tvättade av mig. Absolut ingenting kan gå fel idag.

onsdag 24 oktober 2007

Tänk på barnen

Gruppvåldtäkt


Tyresö är fint om man vill ligga lågt. Tillräckligt med övergivna sommarstugor för att hitta någonstans att bo men ändå några steg från civilisation om man nu gillar sådant tjafs. Stugan jag brutit mig in i är en trevligt liten historia i mörkt trä med tallar och gran som skymmer insikten från några andra kamineldare. Hittade ett trådlöst nätverk lika vidöppet som Christer Björkmans rövhål och laddade genast ner Monstercocks 4 och spammade Feministiskt Initiativs hela styrelse med stillbilder från den kioskvältaren.

Den ruttna känslan efter all djävulskap försvann klockan 14:32 då jag insåg att världen behöver mig. Barnen behöver mig. Någon måste tala sanning för de små trots att de envist beter sig korkat och äter snor. Det var en bortglömd bok på en buskursbänk som fyllde mig med vitaliserande energi. Någon jävla ekorre som sprutar "vatten" på en liten misse handlade det lilla skitstinkande alstret om. Jag har sett en hel del dåliga eufemismer för spermafest a la japan i mina dagar men den här tog priset. Jag rev rasande sönder skiten medan några medväntande bildade en säkerhetzon.

- Om man nu skriver en bok om bukkake så kan man väl för fan stå för det, skrek jag till ett gloende krokrygg av manligt kön.

Ju större diametern till mina medväntare blev desto argare blev jag. Hur kan vuxna människor leva med skygglappar större än Karolina Lassbos blygdläppar. Livet är en plåga som belönas med döden! Det går åt helvete! Om inte deras ynkryggar till föräldrar säger det till dem vem gör då det? Jag ska komma tillbaka med våldsam kraft. Ingen pedagogfitta ska ge mig sparken och tro att de blir av med mig och ingen självdöende kärring ska sätta mig på något häkte.

Jag smider planer för brilljanta att nämnas men nu är jag hungrig. Skafferiet var bedrövligt tomt och endast några ledsna burkar bönor huserar på hyllorna. Det är ingen mat för ett rovdjur. Rovdjur behöver rådjur.

Jaktrapport imorgon.

Morgonstund har kuk i mun

Så här såg det inte ut i morse

Jag vaknade i en kallsvettig fosterställning med låsta käkar. Efter fem minuters blinkande tittade jag försiktigt ut genom de neddragna men lätt vinklade persiennerna. Inte en polis. Inga män klädda i vitt. Inga avspärrningar. Kanske hade jag bara drömt alltihop. Råttan, kärringen, mitt förlorade arbete var eventuellt bara en obehaglig fiktion skapad av mitt förvirrade inre.

Det var det inte. I min kalla hall låg en lapp från bostadsrättsföreningen. Tvättstugan var stängd och ansågs vara en brottsplats och all form av tvättning kunde göras i grannhuset. Jag gick igenom hela gårdagen men kunde inte få till att jag mördat någon. De vill sätta dit mig de asen. Dags att packa ryggsäcken. Underställ, en kniv, konserver, elddon och lita andra verktyg.

Innan jag lämnade lägenheten kunde jag inte låta bli att tänka: Är inte Leif Pagrotsky jävligt kort ändå?

Mornar är märkliga.

tisdag 23 oktober 2007

Övertydliga tecken - det går åt helvete

Grannsämja

Förvirringen är total. Det sprider sig en farsot i byggnaden jag kallar hem. Gårdagens hjältedåd har eventuellt satt igång ett skred av mördarbakterier bland hyresgästerna på min hemmaplan. En kärring som jag hade språkat tidigare på dagen dog på eftermiddagen. Vi stötte ihop i tvättstugan när jag försökte sparka ihop ett lakan som av nattlig pollution var så krispigt att det var som att sparka en knäckebrödsdörr.

I spermadammet som uppstod stod vi sedan och småpratade. En mycket obehaglig kärring som bröt på tyska och inte undrade om jag kunde "slicka av" golvet. Själv var hon ju så trind och handikappad att hon naturligtvis inte själv ville slicka av något golv. Gårdagens trauma gjorde att jag tog hennes pladder med god ton och nickade tillmötesgående samtidigt som jag kände ett geggigt äckel växa i mitt sinne. Dessutom kliade det så fruktansvärt i ljumsken.

När kärringen med stabbiga handrörelser demonstrerat hur man slickar av ett golv ordentligt försvann hon och jag vaknade för ett kort tag till liv. Det faktum att jag fått sparken och var en pedagog utan offer gjorde mig apatisk men jag fick en tillfällig injektion av ilska och greppade papper och penna. Jag satte upp lappen (bild ovan) på dörren till tvättstugan och lät det vara bra så. Jag mådde illa och ingen våldspornografi i världen skulle hindra mig från att ta en middagslur.

Någon timme senare vaknar jag av att det bankas något fruktanvärt på dörren. En korttjock och en långsmal polis möter mig med allvarliga blickar när jag öppnar dörren. Min yrvakna hjärna försökte processa frågor om någon tyskbrytande kärring och en tvättstuga.
- Vad i helvete är det egentligen fråga om, skrek jag till slut i desperation.

Kärringen hade dött visade det sig. Med en mopp i handen bredvid torkskåpet i tvättstugan. Den långsmala grisen fortsatte bladdra om något hotfullt meddelande som om kärringen nu var av vikt för rikets väl och ve. Någorlunda nöjda gick de sedan iväg med ett hotfullt löfte att de skulle komma tillbaka om de hade fler frågor. Det kliade i ljumsken och jag började fundera. Råttan från igår? Bakterier? Spridning? Analysera för i helvete, analysera. Rutten råtta, kliande i ljumsken, kärring dör, jag står på tur.

Jag ligger hellre med Sveriges Riksdag än låter mig gå under av något halvruttet djur så jag slet bestämt av mig kläder och for in i badrummet med en flaska Aceton och en tändare. När desinfektionen var utförd saknade jag hår över hela kroppen och ser numera patologiskt sexig ut. I vilket fall lugnade kroppsbranden mina nerver.

Nu orkar jag inte tänka mer. Kanske dör vi allihopa här på nummer 28. Kanske ska man klippa av sig ett finger innan det är för sent? Kanske ska man be någon dra åt helvete?

Det stora intet

Min bödel


Vilket vakuum. Jag har fått sparken. För att jag räddade tolv dvärgar från en katastrofal bakteriologisk förgiftning. Vad ska jag göra idag? Har redan vattnat de envist levande pelargonierna med överblivet gurkspad. Har redan försökt (men misslyckats) att nå mitt ollon med tungspetsen. Har redan, har redan har redan....

Kanske är jag sjuk. Det var kanske min sista godhjärtade handling. Tycker det kliar lite i ljumsken, kan det vara råttan som skrattar sist. Om jag överlever ska jag aldrig rädda livet på någon igen. Speciellt inte tolv begåvningsrubbade småglin. De är helt enkelt inte värda det. Vad är egentligen värdet på småglin? I pengar?

Jag har för mycket tid. Ska tvätta mina lakan, de börjar bli stela av fasa och svett.

måndag 22 oktober 2007

Råttatujj råttatuilla rått - Fan ta Disney

Gillar motorvägs-entreprenören Hitler


Det är inte första gången som Disney och deras gelikar försätter mig i en rejäl knipa. Nu är det tydligen råttor som är barnens favorit i en ny film på landets biografer. Hur jävla många gånger måste jag upprepa att djur inte kan prata och ej heller har männskliga känslor. Djur kan varken laga mat, sjunga eller dansa. Vi äter dem eller dödar dem för nöjes skull. Punkt. Jag blir så fruktansvärt trött på all denna missinformation. Vem reparerar skadan? Naturligtvis den pedagogtränad personal som tar hand om illusionens offer. Det vill säga jag själv.

Måndagen förflöt på sitt vanliga osmakliga vis innan det uppstod en mindre samling på rastgården. Något intresserade tydligen barnen och detta något var en förgiftad halvrutten död råtta. I barnens ögon inte en osanitär köttklump utan en lekkamrat. Den döda råttan for runt bland barnens giriga händer och "lagade" mat av ekollon och jord. Ett kort tag funderade jag på att låta leken fortsätta för att lära deras stressade föräldrar en läxa men pedagogen inom mig tog över och jag vrålade till uppställning.

- In med magen, ut med bröstet och strippa, röt jag med faschistoid auktoritet.

De förstod att det var allvar och tre minuter senare stod tolv livrädda nakna små dödgrävare i givakt och lät höstvinden smeka deras bleka hudar. Från ett litet förråd fick jag tag i en dunk bensin ämnad för gräsklippning. Det blev en underbar syn. En övertänd hög med rosa och blåa overaller krönad med en död råtta spydde svart rök mot himlen. Barnen hade svårt att stå stilla och shocken började släppa. En ljudtapet av förvirrad gråt blev fond till brasan.

Nu blev det fart på resten av personalen som började uppfatta vad som hände. Det var svårt att med några enkla meningar beskriva den numera lösta krisen för fläskfiorna och jag begränsades till att mest skrika att det var Disneys fel alltihop.

- Lyssna nu, försökte jag förklara för en otroligt trög individ ur personalstyrkan.

Hon verkade inte alls vilja begripa att en tecknad film om matlagande råttor är som att göra musikal av nazisternas motorvägsbyggande. Man glömmer bekvämt bort både pesten och koncentrationsläger. Det faktum att jag troligen räddat livet på tolv idioter var en altruism hennes kaffebrödskladdiga hjärna inte kunde acceptera. Allt hon pladdrade om var föräldrar, nedkylning och brandkåren.

Jag orkar inte beskriva den otroligt fåniga och pladdriga fortsättningen men det verkar som jag fått sparken. Otack är världens lön.

söndag 21 oktober 2007

Choka fräsen

Svin

Vilken katastrof. Det tog två timmar att starta jordfräsen, Runar Sörgaard hade inte läst instruktionerna. Vi stod i kylan två timmar utanför Fågelbro innan jag tröttnade och örfilade Runar i vad som kändes en evighet. När han var tillräckligt ledsen och rödare än vanligt så packade vi ihop och åkte till någon stuga riktning Bullandö.

Två unga brunetter huserade i stugan. Runar kände dem tydligen. Jag kan inte begripa hur i helvete denna ledsna låtsasmänniska överhuvudtaget kunde charma någonting annat än en rutten stubbe. Han kände dem väl verkade det som. Äcklet fuktade läpparna mellan två granar och berättade om handpåläggning och någon slags sexualterapi medan de vilsna systrarna dukade upp mögelostar och kex.

Minnen från någon kräftskiva flög forbi men jag hade fått nog. Rasande for jag upp på träverandan och beordrade slavarna att fara åt helvet.
- Gör va fan som helst utom det här. Gå på Komvux för i helvete.
Medan de sprang mot den ännu inte asfalterade vägen började Runar gråta. Jag slog honom hårt i magen medan han bad om förlåtelse. Fy fan vilket patetiskt svin. Han kräktes och jag kastade jordfräsen från flaket.

Bunden runt fötterna och naken; tio minuter senare stod han där på alla fyra. Jordfräsen som krånglat hela dagen kunde lätt startas om man läst instruktionerna. Choken ska för i helvete dras ut! Jag gav Runar en spark i pungen som straff. Han kved som en gris medan jag drog igång maskinen. I samma veva började svinet svettas. Gasen på och låta klingorna arbeta. Jorden sprutade på mina vader medan Runar kröp undan av skräck och till min förskräckelse, njutning.

- Kryp din satan, skrek jag medan han kröp.

Efter ett tag såg jag hur gå-på-tur-lemmen började styvna. Det var avskyvärt och inte alls min mening. Jag lät jordfräsen löpa in i skogen och åkte hem. Så vitt jag vet, ligger skithögen fortfarande kvar där på alla fyra.

Klara färdiga fräs

Nu jävlar

Runar väntar på Värmdö med en jordfräs på flaket. Yrvaket tog han min order som den lilla knähund han är. Har ingen tid att sitta här och tjafsa. Måste packa. Silvertejp, en sax och 23 burkar surströmming. Dra åt helvete.

lördag 20 oktober 2007

Ångkokade Centralbadstomater

En betydligt aptitligare tomat


Fy fan. En fruktansvärd dag. Solsken hela tiden medan jag spikade upp falska tipsrundor utan riktiga svar på diverse träd runt om på Djurgården. Jag hade med mig en häcksax i fall jag skulle få syn på nickedockan Carl Gustafs får. Men de kom undan och behåller därmed ullen. Nåja det kommer fler tillfällen. Efter en snabb runk på Waldemarsudde begav jag mig till fots åter till stadens centrum.

Olidligt mycket människor trängdes på esplanaderna och fantasier om kärnvapen och brandskum återkom ideligen. Efter att ha beställt en korv och samtidigt urinerat på en kiosk på Strandvägen begav jag mig till Centralbadet. Den vidriga wursten åt jag naturligtvis inte upp utan slängde köttavfallet i en barnvagn tillhörande några föräldrar med solen i ögonen. En godhjärtad handling. Då både måsar, barn och föräldrar, till en skrikande kakafoni, utbildades i självförsvar.

Centralbadet är ett äckligt tillhåll för bakterier och människor. Eftersom de serverar rusdryck tycker många företag det är en bra idé att släpa sina anställda dit för att bli fulla, kåta och röda som ångkokade tomater. Det är naturligtvis ingen bra idé alls för feta Greta och skalliga Hans kommer senare på kvällen att ta varandra på könen trots att de är gifta med andra personer. Resultat: Ångest, sjukskrivningar och minskad produktivitet.

Efter att diskret ha pissat i samtliga pooler lät jag porerna öppnas i ångbastun. Ett gäng företagssuggor diskuterade högljutt något fullständigt meningslöst arbetsrelaterat socialt drama om någon Per och någon Anna. Öronen började nästan blöda av smärta medan de tre pladdrade på högljuddare än någonsin. Till slut tröttnade jag och lyfte upp handduken så de kunde ta en ordentlig titt på min lem. Det är väldigt svårt att fokusera på ett samtal när man har en kuk att titta på. Man som kvinna. Pladdret tonades ner och utbyttes mot eeeh jo eehhh medan ögonen nervöst for mellan de själva och mitt kön. Det här uppskattade könet mer än jag själv och viss erektion infann sig och jag blev snabbt ensam. En snabb sats han jag lämna på kaklet men jag förstod att det nu var dags att lämna lokalen. Sagt och gjort.

Nu sitter jag i mitt kök och äter rå blodpudding med senap. Dags att planera morgondagen. Antagligen ska jag misshandla Runar Sörgaard och låna hans jordfräs.

En bra start på dagen

Bättre än müsli

Men underbart är kort. Han överlever. Tydligen en gammal skada som spökar. "Kronér spelade med sitt dåvarande band Triple & Touch när han fick sin egen gitarr i huvudet och spräckte skallbenet." Så skriver dynghögarna på Aftonbladet. Finns det bara en liten sanning i det som skrevs bönar jag och ber till världens bästa godnattsaga, Osama bin Laden, att göra processen kort.

fredag 19 oktober 2007

Är ingenting heligt?

Lockpriser?


Är bön verkligen gratis? Nåja, om man bortser att det kostar förnuft, självkänsla och integritet när man tvingas svälja runktomten Guds enorma sats av knarkfilosofi från mellanöstern. Jag har ett bättre alternativ. På Söndag runkar jag i Oscarskyrkan. Gratis!

Stockholm till Verkligheten - Smärtlindring Royal

- Och sedan flög det tyngdlöst bajs i hela cockpit!


En fruktansvärd morgon. Utanför köksfönstret cirkulerar tamgamar redo att sätta näbbar och klor i allt som är vackert och oskyldigt. Över hela Stockholm väntar föräldrar på att bli av med sina barn till pastellfärgade kollektiv.

Två saker tröstar. Att det går åt helvete och ett tidningsurklipp sparat från förr. För speciellt plågsamma mornar har jag en liten låda med smärtlindring i form av olika tidningsurklipp. Vem skulle jag välja denna morgon? Lasse Berhagen det aset, eller kanske Bolimompa Björne? NEJ! När livet är som värst gäller det att sparka hårdast. Kronfittan Victoria från något besök på en hembygdförening.

Jag tejpade fast halvsidesbilden på köksbordet. Prinsessfittan såg ovanligt dum ut. Fånigt avskyvärt leende och hål i huvudet. Lite kaviar som lubrikant och en hårt snodd gummisnodd runt sädsäcken. Dubbelhandsgrepp och så tänka på Madeleine sodomerad och bakbunden. Det krävs disciplin i extasens ögonblick men denna morgon gick det över förväntan. Victoria blev från huvud längs hela byxdressen till fötterna täck i det ångande kladdet. Det luktade pappermassa och kaviar. Innan penis slaknade helt vispade jag mitt trötta ollon i Victorias ansikte. Först medsols sedan motsols tills hennes ansikte endast var en cirkulär sörja av trycksvärta, sperma och kaviar.

Av utmattning spydde jag blod och havregryn i vasken. Sedan kom lugnet. Tillräckligt dövad för att ta sig an både tamgamar och barn. Jag låter den utrivna halvsidan ligga kvar och torka in. Ska rama in den senare ikväll och eventuellt, för ett par månadslöner, sälja skiten till någon godtrogen konstsamlare.

torsdag 18 oktober 2007

Livets små mysterier

Inte den gubbkuksugande typen


Scen
: Höstlöven yr på daghemmet Ekorrens rastgård. Ett lågintelligent barn av oklart kön (A) gör ett konstaterande.

A: Fröken luktar surt.

Jag: Vilken?

A: Äääähmmm, hon. (pekar utan motorisk skicklighet)

Jag: Kerstin?

A: Mmmm (äter snor)

Jag: Det beror på att hon ruttnar inombords. Så går det när man suger för mycket gubbkuk!

(Lång paus medan barnet tänker)

A: Aha! (Springer glatt iväg)

Horoskop för resten av året


Gäller samtliga stjärntecken:

Livet ter sig fullständigt meningslöst. Du ger upp.

Livmoderblues

Wake me up before you go go


Förra helgen hände något som fick mig att fara mycket illa. Ännu en gång hade jag övertalats att träffa en sugga över en bit mat. "Dejt" som mina vidriga kollegor kallar det. Påtvingad middagsritual med eventuell utlösning kallar jag det.

Det var en blond liten sak som konstant så sockersött fnissade åt absolut ingenting när vi åt någon transfettsladdad grisföda. Hennes uppmärksamhet och förvridna fantasi föll mest på saker som var gulliga och påminde om djur. Ett pommes frites liknade visst en sälunge
- Men ååååhh va söööt......

Jag höll på att bli komplett vansinnig men dövade paniken med starköl och whiskey. Ingenting denna petita blondin sa hade någonting med någonting att göra. När hon byggt en liten djurfarm av pommes frites som skulle dricka ur ketchupsjön var måttet rågat. Jag mådde så illa att jag var tvungen att gå på toaletten. Där slog jag huvudet i kaklet ett par gånger för att återfå min mentala bäring. Något var tvunget att ske.

Väl tillbaka i utfodringsbåset synade jag hennes bröst och deklarerade högljutt.
- Jag vill knulla dig. Hårt och länge. Sedan ska jag komma i ditt ansikte.
- Men ååååhhh raring, ska vi gå?

Här kollapsade min tankeapparat fullständigt. Jag började få olika muskelryckningar och fick svårt att prata. Det var en så oväntad respons att all logik sattes ur spel. Allt jag någonsin lärt mig var fel. Jorden var faktiskt platt och byggd av trolldeg.

Hon fick leda mig ut och en taxiresa senare stod vi framför hennes förortsdörr. Jag hade nu börjat återfå talförmågan men var än så länge begränsad till udda grymtningar. Penis tog över och jag tryckte mitt pelvis mot hennes och körde in tungan mellan hennes glansiga läppar. En kvart senare låg vi i hennes säng och saknade de flesta av våra klädesplagg.

Nu hade min hjärna återgått till normal verksamhet och jag ämnade förverkliga mina hot. För att sätta igång savapparaten och göra inträdet smidigare satte jag igång att suga på hennes bröst. Då inträffar shock nummer två.
- Vill du ha lite mjölk nu , säger hon på det allra raraste bebisspråk.
- Vill du mjölka mig lite grann, fortsätter hon med en treårings röst.

Det var förvånande men eftersom det mesta av mitt blod lämnat huvudet och farit ner till befruktningsapparaten kunde jag utan problem greppa denna skruvade vändning. Jag svarade helt enkelt jakande på frågan och satte hårdhänt igång att mjölka suggan. Nu blir hon vild av åtro och tar mig på penis.
- Oj, va len å hård du e.
- Vad ska man göra med en sån hära?

Hon börjar fingra mig runt analöppningen.
- Är du en liten bebis?
- Är det här din lilla stjärt?

När jag lyckats slita ifrån hennes fingrar från mitt rövhål, greppade jag tag om trosorna. Då tar det stopp. Min penis skrek av frustration. Det skulle alltså inte bli något. Hon blödde från fittan vilket kvinnor gör. Själv refererade hon det på bästa bebisspråk som "messy" men jag antar att det betydde blod.Hemma med värkande pung kunde jag inte sluta tänka på henne. Dagen efter skickar jag ett textmeddelande och får svar. Föga förvånande är jag "sööööööt". Sedan hör jag inte av henne alls. Jag ringer, ingen svarar. Jag skickar meddelanden, ingen svarar. Hon är som bortblåst.

Sedan händer något lika delar märkligt och avskyvärt. Jag börjar oförklarligt gråta. Strömmar av saltvatten och snor. Jag saknade henne, jag ville vara hennes lilla bebis. Trots att suggan uppenbarligen var fullständigt skogstokig så längtade jag så det värkte. Efter ytterligare en dag förstod jag varför. Aldrig någonsin har jag varit så nära att hitta hem till den livmoder som så bryskt och ondskefullt kastat ut mig som ruttna rester från en skaldjurskväll. Det var en kittling från världens enda trygga plats. Platsen ingen vill lämna och alla vill återvända till.


Epilog:

Mitt tillfälliga svagsinne var just tillfälligt. Jag avskyr det äckliga lilla ludret. Några rökande tonåringar utanför Vasalundsskolan fick en femhundring för att ordna lite klassisk nätmobbning. Så saken är, för min del, ur världen..

Kvinnohat 2.0

Ännu en jävla Lemur


Det har uppstått en prekär situation. Jag har utav vissa instabila individer blivit kontaktad och utfrågad vilket ställer min person i ett onödigt ljus. Jag har inget emot ljuset men det är som sagt onödigt. Behöver västvärldens favorithomosexuell Jesus verkligen höra att han är "gud"?

En fråga som återkommer är min avsky för kvinnor. Det stämmer alldeles utmärkt. Jag tycker mycket illa om kvinnor och har många gånger funderat på att skära av mig penis. Jag hatar även män. Men penis ställer till det och ökar min irritation. Ändtarm kan jag avstå ifrån, vagina är svårare. Jag hatar det och dras till det. Jag spyr på det och längtar till det. Det är en plågsam kamp. Min avsky finner inga gränser.

Senast i helgen ingick jag i sexuellt umgänge, en kväll som urartade och på ett lysande sätt beskriver problematiken. Den rara historien kan skådas imorgon.

Kultur

Knappast kuk, mest inget alls


Ruttet kött. Fotsvamp. Det är med lågt hängande huvud som jag blir tvungen att erkänna. Jag läser en del av den smörja som skrivs på det så kallade internätet. När avskyn har lagt sig, skvätts iväg med en sorglig klick sperma och landat på mina sura lakan så behövs förströelse. Jag behöver bensin. En domedagsmaskin behöver kraft och ilska.

Lyckligtvis så existerar det överbemannade överbetalalade kulturredaktioner. Pelle Andersson på Aftonbladet väcker min vrede. Vilket as, vilket fantastisk obetydligt jävla as. Skriver gör kadavret också men det kan knappast kallas text. Det är mer som skallet av en liten knähund som ivrigt bjäbbar innan husse bestämmer sig för åka till farbror Spruta.

Jag kommenterade det värsta bjäbbet och frågade om vi skulle slåss. Jag hoppas han svarar.

onsdag 17 oktober 2007

Så funkar det

-Vilken frisör har du?


Kärlek som så många gånger beskrivits som den yttersta mystiken är ingenting annat än kemi. Den finns egentligen inte. Det är en kåtslag som gör att de mest skärpta konsumkassörer förlorar förståndet och ynglar av sig. Trots att deras äckliga avkomma växer upp i tid av död, avföring och Ebba von Sydow.

Hormoner ställer till det för människor. När individ A inbillar sig att han har ädla motiv för att knulla individ B är A fullständigt galen. Det lilla omdömet A och B hade har effektivt spolats ner i tänkandets toalettstol. Hormonerna har anpassats sig och för ett tag får kvinnan mer testosteron och mannen mer östrogen. De blir alltså lika varandra.

Det här verkar även hända jurister när de ligger med varandra. Om inte A ovan legat med B ovan skulle de inte ha samma frisyr. Inaveln på advokatsamfundet är skamlig och äcklig. Men som representanter för allt som är fel med världen är de utmärkta.

Jag funderar på att klippa av mig lemmen.

Den dummaste apan - knark, sex och spya

En idiot


Med en konsumkasse full av olika statligt subventionerade narkotiska preparat begav jag mig igår mot Skansen. Det är en tragiskt underhållande samling skyltfönster med livströtta djur som så innerligt önskar att dom hade fingrar att stoppa i en stickkontakt. Till och med björnarna är för melankoliska för att vilja riva skalpen av något spritstinkande jägare.

-Snälla skjut mig, tycks ögonen viska medan jag sprätter iväg Flunitrazepam rakt in i hårbollens öppna gap.
Till slut faller brunlurvet dreglande baklänges. En övertydlig markering om att det är dags att fortsätta mitt arbete.

Eftersom jag hade bråttom tar jag en några nävar piller och slänger in i diverse hägn medan jag hastigt rör mig mot Akvariet. Det är hyffsat folktomt där förutom några stimm retarderade ungar med personal. Tyckte mig känna igen åtminstonde en rödflamsig barnvallare. Kanske från någon pedagogkonferens. Hon blev ännu mera rödflamsig när jag spände blicken i henne. Jag har troligtvis, av förströelse, urinerat på henne vid ett tidigare tillfälle. Pedagoger har i alla tider, utav outforskade anledningar, haft en fäbless för gyllene duschar.

Nåja. Jag var inte där för att minnas utan för ett vendetta. Lemurer. Lemurer är ena riktiga svin till apor. Avskyvärt korkade, sociala och glada. De verkar inte vilja begripa att de är inspärrade slavar för att underhålla mindre håriga apor. Tafsar gör de också. Tar på allt de kan med sina äckliga tassar. Med min kasse och en klase övermogna bananer var det dags att ändra deras perspektiv på tillvaron.

På grund av Lemurernas sociala natur får man som besökare stå mitt ibland dem. Jag lockar med lite banan och en nyfiken liten idiot klättrar fram för en munsbit men tar till reträtt när jag gett den en ordentlig knäpp på nosen. Men här brilljerar deras dumhet. De kommer efter verbal och fysik misshandel tillbaka för ett nytt försök till mosad banan. Föreställningen kan börja och jag petar in alla möjliga piller i halvrutten banan och tar ett steg tillbaka.

Det hela urartar på den tiden det tar för mig att sätta på mig en regnrock. Det är ett apokalyptiskt kaos av öronbedövande tjatter och tjitter. Några börjar knulla medan dom hänger i sina svansar. Andra börjar spy, pissa och skita. En jagar fiktiva flugor medan en annan försöker slita bort sin päls. En mor bajsar i sina två barns öppna munnar medan far och hans bror står bredvid och onanerar. Den största landar pladask på mattråget, pissar ner sig och skriker (gissningsvis) okväden till höger och vänster. Två kumpaner försöker bygga en snara av löv men misslyckas och har analsex i stället. Överallt flyger piss, skit, sperma och mosad banan.

Det är som en vacker målning av den närstående domedagen. Jag hade inte märkt att en skock dagisbarn med öppna munnar nu stod bakom mig i detta inferno. Jonas Wahlström med personal kastar sig även de in i kaoset och försöker trycka decimeterlånga adrenalinsprutor i bröstet på de värsta vildarna. Barnen börjar gråta när Jonas snubblar och själv får sprutan i magen. Han ligger där platt på rygg medan tre apor försöker öppna hans gylf.

Jag avlägsnar mig. Barnen fick en viktig lektion om hur livet fungerar. Det var en bonus. Bakom mig hör jag skrik.

- HELVETE HELVETE DE SUGER JONAS KUK
- JAMEN FAN SATAN I HELVETE INTE IGEN!

tisdag 16 oktober 2007

Hungriga hundar

Hundmat


Vid Gärdet ligger ett så kallat "hunddagis". Vill man ha spänning gör man så här:
Spänn fast lite medwurst om kuken/ellervaddetnukanvara med gummisnoddar eller lim. När sedan den rökande, uttråkade nittonåringen springer ut med "sina" hundar blir det genast roligt. Se hur hon drar och kämpar. Dragtyg och selen. Spända och fina. Den lilla borstbindaren har aldrig fått så mycket motion. Du skrattar och fruktar för ditt liv. Alla vinner.

För övrigt kan jag meddela att Skansen bjöd på mycket fint. Jag tror jag gjorde en apa gravid. Mer om kärlek imorgon.

Världens dummaste yrkerskår



Tänk er att vakna, lite trött slänga av sig täcket för att upptäcka att er underlivsregionen ligger i en intorkad pöl av blod. Föreställ er det.
Nåväl. Daghemmet med all dess lässvårigheter och fläskhängig personal cirkulerar likt ett mikrokosmos vidare i ovisshetens rymd. Jag börjar tycka riktigt illa om alla. Det finns inte en stol i personalrummet jag inte kladdat in med min egen sperma i hopp om att någon av de yngre personalsuggorna suger upp kladdet med osmos. En jungfrufödsel skulle vara roligt. Men icke. Det har varit en ond cirkel av tristess som till slut drev mig till en läkare.

Innan man skakar hand med någon form av auktoritet är det mycket viktigt att ta sig ordentligt på snoppen eller motsvarande. Det är ett effektivt trick för att snabbt bryta hierarkier och sätta sig själv i alpha-position.
- Jag har studerat medicin i sju år.
- Jo jo, men du luktar av min penis.

När jag väl etablerat dominans över läkarsuggan denna morgon var det dags att hämta det jag ville ha. Ett matvarukasse med piller, pulver och dekokter av mestadels vallmo-ursprung men även ett och annat amfetaminbaserat preparat. Kärringen blev naturligtvis nervös och pladdrade konstant när jag rabblade upp allsköns symptom som produkterna jag ville ha skulle bota.

Henner välvilja att pladdra mig till trygghet var missriktad. Hon hade inte riktigt förstått att hon var en lägre varelse än den hon sövde med sitt eviga tjat och konstlade nyfikenhet. Det hela blev tröttsamt och jag böjde mig fram och flåsade i hennes öra.
- Jag är oerhört kåt min lilla läkarprinsessa. Dina hängiga bröst kallar mig som Ufon till idioter, jag måste knulla dig, jag måste kulla dig....

Fem minuter senare hade jag en mindre bunt recept i handen och som en bonus hade hon slängt in lite östrogen för kemisk kastrering. Jag är naturligtvis inte dum nog att odla bröst men det kanske blandar sig väl med barnens fruktsoppa på Onsdag?

Femton minuter senare hade jag en konsumkasse full. Underhållning väntade och jag begav mig; riktning Skansen-akvariet.

Fortsättning följer......

torsdag 4 oktober 2007

Ulf, mannen med en kilt av kött


Råttgift och fittsmisk! Dra åt helvete! Ännu ett steg mot slutet. Efter morgonens smärtstillande; ett frossrunkeri där jag fantiserade om Selma Lagerlöf och Elsa Beskow bakbundna med grönsaker i kroppsöppningarna gjorde sig kroppen påmind och tarmen var tvungen att tömmas. För ett ögonblick tyckte jag något glimmade till. Efter noggrann inspektion kunde jag konstatera att inget guld producerats idag heller trots mitt dagliga intag av tungmetaller som sprids genom skorstenar och avgasrör världen över. De inspekterade resterna skrapade jag in i ett vaderat kuvert adresserat till Ulf Larsson.

Han är den sorgligaste ursäkt för en skådespelare och människa som jag hade fasan att stöta på i Eriksdalsbadet förra veckan. Ulf Larsson är en ytligt bekant till mig vilket gett mig mycket ångest genom åren. Likt en elastiskt navelsträng man förgäves försöker bli av med dyker den jäveln upp när man minst önskar det; vilket är samtliga tillfällen han dyker upp. Denna gång på Eriskdalsbadet.

Första prioritet när hans vidriga uppsyn gör sig bekant är att be aset dra åt helvete. Ofta brukar jag utveckla min avsky i termer av värdelös, ful och dags att dö. Alltid misslyckas min pedagogik till min egen förtvivlan.

Det senaste året har hans hiskeliga fulhet utvecklats till olympiadmaterial. Hetssvält och falskt självförtroende har fått denna spillra av talang att utveckla en massiv och överflödig hud som hänger och slänger. Det är en fasansfull syn. Ännu mera så i duschrummet på Eriksdalsbadet där han under glatt tjatter lyfter på veck och meterlångt hudöverflöd för att göra rent. Det hela blev för mycket och jag sprang till mitt skåp och hämtade en stor sax i industrikvalitet. Hastigt skyndade jag mig tillbaka och skrek med full kraft.
- Nu tar vi bort skiten, SYSLÖJD, SYSLÖJD!

Till min glädje tog det skruv och paniken lyste i hans uppspärrade ögon. Nu gällde det att agera snabbt. Viktminskningen gjorde honom väl snabb konstaterade jag målmedvetet när han sköt iväg som ett elbärande hårlöst marsvin. Med snabba små snabba försiktiga steg tog jag upp jakten och for panterlikt ut i simhallen. Plötsligt hände det, Ulf tappar greppet om sina fortfarande insåpade fötter och for med huvudet mot kanten av en sådan där fotpall atleter startar sina 100 meter på. Jag fylldes av hopp. Och drabbades av förtvivlan. Den enorma hudflärpen kastades framåt och fylldes av luft och Ulf studsade bakåt. Istället för ett spräckt huvud hade hans köttkilt räddad livet på honom och samtidigt uppenbarat hans hiskeliga lem normalt gömd under metervis med hud. Jag kräktes på plats. Av besvikelse och äckel. Mödrar och barn sprang i alla riktningar. Döva pensionärer plaskade lungt kvar. Kaos.

Jag flydde och kastades av ödet in i en Taxi. Han körde till Värtahamnen och där blev jag våldtagen av konservsäljande polacker. Så vitt jag vet lever Ulf Larsson fortfarande i sin lyckliga hudbubbla. Det finns ingen gräns för mitt hat.

onsdag 3 oktober 2007

Mongolid pungbox

Mongo


Jag har varit borta i ett mycket viktigt ärende. För att skynda på den uppenbara och närstående undergången bestämde jag mig för en dryg månad sedan att bygga en domedagsmaskin. Jag har nu bestämt mig för att ta en paus i det arbetet och reflektera fortsättningen. Dessutom har Fredells slut på sågklingor.

I väntan på att ebben ska övergå i flod, plågas jag i princip varje dag av knappt meterhöga snormonster på det gudsförgätna daghem vissa kallar arbetsplats men jag, mera passande, kallar tortyrkammare. Denna dag bjöd ingen skillnad men på vägen hem inträffade något som först gjorde mig rasande men sedan skänkte mig viss förnöjelse.

När den ammoniummättade lukten av mänskligt misslyckande piskade näsan som starkast vid Slussen såg jag en havererad avelshingst med sitt retarderade föl. Jag tillhör den delen av befolkningen som inte skrattar åt mongolider. Jag finner dem ganska äckliga och onyttiga. Loppbitna hundar kan i många fall utföra enklare sysslor medan Djingis Kahns inavlade anförvanter mest sitter och dreglar eller spelar tvättbräda i en "orkester" som ivrigt applåderas trots att det låter föga charmigare än en fittfis.

Nåväl. Det lilla mongot tog sats och under glada läten sprang han med båda händer knutna framför huvudet och siktade rätt mot mitt mellangärde. Och träffade. Knutna nävar i kombination med optimal höjd gav en berömmlig verkningsgrad. Jag vek mig dubbelt medan den havererade avelshingsten ursäktade sig och uppgivet förmanade den lilla idioten att inte göra så igen.

När luften kommit till mig åter blev jag först rasande arg och letade efter en råtting jag aldrig ägt men hört skulle göra susen. Jag spände blicken i det lilla mongot och då såg jag något jag inte räknat med. Det här lilla mongot var uppenbart inte lika mongo som jag först trott. Det fanns en gnista av intellegens i ögonvrån. Visserligen inte på rubikskub-nivå men utan ord talade den långpannan till mig.
- Jag gör så här för att jag kan, viskade den ordlösa blicken.

Förbluffad smordes jag in i något äckligt jag inte kan beskriva annorlunda än avund. Den lilla besvikelsen till horunge, denna genetiska deformation, detta lilla as (vars far från dag ett önskat att suggan aborterat skiten) hade kommit på något. En genialitet som ingen kunde göra något åt det. Livet är en plågsam, meningslös resa mot döden. Endast ett mongo kan ge det en pungspark och komma undan med det.