söndag 23 december 2007

Hjälp

Jul, jul, strålande jul


Livet är ingenting jag kan rekommendera till någon. Jag har fått nog. Jag mår så illa så illa. Tävlingar och stafetter. Ingenting spelar längre någon roll. Varje konsumerad vara är ett spadtag. Det ska bli skönt. Att slippa det hela. Lögner och längtan. Ihopfantiserade avsugningar. Orgasmerna som uteblev. All källsortering som inte lönade sig. Nu är det över. Jag vill dra lögnens täcke över mitt svullna huvud.

Igår försökte jag kväva mig själv med mitt eget kön men jag var fortfarande inte tillräckligt vig. Så mycket tid. Min bittra sperma är på väg att försvinna. Dödad av regeringen och livet. Nu är allt på väg att försvinna? Vilken är den sista fitta jag kommer att drömma om? Som jag kommer att se innan jag bäddat sängen och innan jag har tappat min halverektion för sista gången? Det kan vara din.

torsdag 13 december 2007

Och nu lite reklam för Torpahemmet

En ambassadör


Det har varit en stressig vecka i sann jultidsanda. Köttskandal och avslöjandet att statsministerparet tycker om det där bak. Själv har jag spridit e-coli och på regeringsuppdrag slagit in 150-grammare till bajskorvar som ska delas ut till hemlösa dagarna innan jul. I min iver att göra bra ifrån mig på mitt fördelningspolitiska uppdrag förbisåg jag det uteblivna korståget. Än så länge inget svar från de här idioterna. Det gör mig mycket besviken och den enda responsen har kommit från ett par ambitiösa hobbyfrälsare som i väl långa kommentarer på det här inlägget bedriver en amatörmässig personlighetsanalys och någon slags barbie-exorsism. Godtyckligt klippt ur idiot 1 och 2:s kommentarer:

"Jag bläddrat ända hit och tyckte det kunde vara värt med ett kommentar som vad jag känner när jag sett det du lagt möda på att skriva ner och få uppmärksamhet för.
Men du! Du är värd mer än så! Du kanske tror att ingen på vår jord såg dig, önskade att du fanns, men en finns: själva skaparen som du inte vill veta av men som trots detta söker dig. Han vill ha dig tillbaka."

Grattis mig.

"Sök honom. Gör du det, då finner du! Välkommen hem! Guds ambassadör!"

Jag såg för många år sedan en hemsk film på videokasset som använde ungefär samma retorik. Men den handlade om någon slags kraft och lasersvärd. Guds ambassadör var i den lite mindre infantila versionen ett halvmeter högt klorofyllfärgat russin.

"Som barn blev Magnus Flodin misshandlad av sin styvfar. Och i 14 år styrde heroinet och den organiserade brottsligheten hans liv.
Men vägen ut ur mörkret, den organiserades av Gud."

Det här är idiot 2 som berättar historien om Magnus Flodin. I massor av år inträffar allsköns elände för Magnus. Stryk, knark och hans uppfostrande far var inte hans biologiska far. Såpan fortsätter...

"När Magnus firade sin 15-årsdag blev han erbjuden sin första spruta heroin och efter den var han fast. Vid det här laget hade han dess-utom blivit en hejare på Kung Fu, och det skyddade honom visserligen från styvfaderns nävar, men samtidigt blev kampsporten och heroinet en väg in i kriminaliteten."

Kung Fu är enligt vad jag hört lite värre än heroin.

"...på kvällen tog jag fram ett sim-kort med alla telefonnummer till mina gamla kontakter och så bröt jag sönder det och ropade högt ”Jesus fräls mig från mig själv!”

Slutet gott allting gott. Om Du har problem kan Du besöka Torpahemmet i Jönköping. Magnus driver nu omkring drogfri men intellektuellt kastrerad och satsar på en karriär som ett halvmeter högt klorofyllfärgat russin.

tisdag 4 december 2007

Flottans glada

Olika grader av missbildning


Igår vandrade jag omotiverat och smärtfullt upp och ner längs esplanaden. Redan på T-centralen fick jag syn på min första sjöofficer. De män som önskar slå kvinnor och de kvinnor som önskar att de var män som kunde slå kvinnor i vår vissnande armé ser inte ut som de mest välputsade stickkontakterna i Bosse bildoktors hobbylåda; MEN flottan, har jag efter ovetenskaplig empiri konstaterat en fullständig genetisk duschbrunn. Gårdagens första hade ett triangulärt huvud, spetsig haka, platt huvudplatå och ögon som gjorde sitt mesta för att härma en hammarhaj.

Jag började se ett mönster när den andra dök upp, en trasig genuppsättning på träningsläger, det vill säga en kadett. Hudproblem var efternamnet och harmynt förnamnet eller om det var tvärtom. På grund av smittorisk höll jag mitt avstånd men stirrade på denna sorgliga oidentifierbara gegga som med statliga kronor och ören räddads ur ovan nämnda golvbrunn. Vad är det som pågår hos den svenska flottan? Har rekryteringsbasen för vår krigsmakt blivit så pass urusel att undernärda dermatologiska katastrofer som inte finner gemenskap på Dreamhack gör det i en skattefinansierad lego-bataljon.

Putin, Osama, Fogh-Rasmusen; kom hit! Vi vill se hustrumisshandlare och anala pedanter kissa ner sig och dregla ur sina missbildade mungipor. Kanske skulle vi glömma smärtan över att tillhöra en folkgrupp där majoriten aldrig upplevt någonting i närheten av verkligt. Snälla snälla. Döda oss, tortera oss, vi har glömt bort hur man gör, vad man tar sig till eller hur man blir av med den oidentifierbara plågan som inte har en lösning eller ett ursprung.

söndag 2 december 2007

Att tänka på när man tänder ljuset

Fil med en annorlunda kultur


Det är viktigt att påminna sig om julens riktiga betydelse dessa köpglada dagar. Julen handlar faktiskt om mer än bara glitter, spritlukt och presenter. Det är Tomtens och hans små nissars högtid. Då gäller det att nissarna blir riktigt julfina och har tvålat in sig ordentligt så de blir alldeles löddriga och hala. När Tomten sedan inspekterat alla det där svåra-att-komma-åt-ställena på kroppen, först då är allt frid och fröjd och först då kan vi ägna oss åt glögg, misshandel och falsk tacksamhet.

fredag 30 november 2007

Religionskrig 2.0

Årets julklapp tillsammans med Jesus analmyrra


I dessa fredsprocessande tider krävs det bara en idiot att förstöra världens forcerade handhållning. Den idioten är jag. Först hade jag tänkt skicka brevet till Sveriges Muslimska Scouter (SMS), det gick rykten om att de hade ett rimligt lager senapsgas i sin besittning utanför Tumba. Det visade sig tyvärr bara vara just ett rykte så facklan passas vidare till ordföranden i Sveriges Muslimska Råd. Det är nästan för enkelt.


From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)
Sent: Friday, November 30, 2007 10:49:46 AM
To: helena.benaouda@sverigesmuslimskarad.se

Hejsan,

jag jobbar som städare på Kyrkokansliet i Uppsala och får höra en del grejer. Fy fan vad dom snackar skit om er. Typ jävla skägglurkar och sånt. Weijrud snackade bajs om någon iman och tyckte han såg ut som ett kvinnokön i ansiktet. Inte nog med det så snackas det också om hur Koranen är proppfull av motsägelser och faktafel och Mohammed ska tydligen gilla barn på ett ganska fult sätt.

Ska ni tåla sådant här skit eller? Jag skulle bli skitförbannad. Ville bara säga det.

Theresias

Mår ni illa...

En favorit - fett i varenda artär

... av alla annonser och allt annat som blinkar och skriker framför era tomma ögon. Är det så? Så är det gott. Dra åt helvete. Vi är snart döda ändå....

En lektion i lydnad

Förnedring i rött


Svaret på det här är bättre men fortfarande inte bra. Studera och hitta felen.

Re: Tips på hur du ökar dina annonsintäkter!‏
From: David Oscarsson (david.oscarsson@adoperator.com)
Sent: Friday, November 30, 2007 12:12:02 PM
To: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)

Bäste T!

Jag kämpar som en tok, vördnadsfulle herre. Spara på piskan är du snäll! Om du skulle vara intresserad av banners, så kan du få en kod för att visa sådana. Säg bara till i fall det låter intressant!

Väl mött,

Eder tillgivne David

David Oscarsson
Partner Sales
ADOperator AB

Det svåra i att vara en härförare

Den där hästen är inte riktigt kry


RE: Tips på hur du ökar dina annonsintäkter!‏
From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)
Sent: Friday, November 30, 2007 11:30:58 AM
To: David Oscarsson (david.oscarsson@adoperator.com)


Hörru du David.

Nu är det så här att jag vill ha ompa bompa musik, skrikiga färger och luftburna negerkukar som flyger fram över MIN JÄVLA HEMSIDA. Jag vill att folk mår ILLA av digitala patogener och Lidl-annonser i fyrfärg.

Jobba hårdare!

T

P.s och vi är fan inga partners. Du är min slav. Glöm aldrig det.


Date: Wed, 28 Nov 2007 12:52:57 +0100
From: david.oscarsson@adoperator.com
Subject: Tips på hur du ökar dina annonsintäkter!

Bästa ADOperator-partner,

Hur mycket man tjänar genom CPC på textannonser påverkas nämnvärt av hur annonsblocket ser ut och var någonstans det är placerat på ens sida. Här är några vettiga saker att tänka på när man lägger ut det:

* I de flesta fallen läser man alltid en webbplats som en bok - man börjar läsa sidan från det övre vänstra hörnet. Det kan alltså vara ett vettigt ställe att lägga sina annonser på.

* Textannonser placerade i närheten av sidans viktigaste material, eller nära menyn där det intressanta innehållet navigeras, genererar flest klick.

* Skrikiga färger som inte överrensstämmer med en sidas övriga design kommer antagligen försämra ett annonsblocks clickrate.

Annat värt att nämna är följande: enligt undersökningar är textannonser de sorters annonser som alltid påkallar mest uppmärksamhet. Möjligheten att tjäna på textannonser är alltså mycket god, så länge man placerar och formaterar dem vettigt!

torsdag 29 november 2007

Brisling i tomatsås

Gung Kustaf, ännu en böckling


Det är så fruktansvärt bedrövligt att jag måste dela denna konserv med så många fula, avskyvärda och korkade fiskar. Jag har aldrig mått så dåligt. Varför straffas jag med världens umgänge? Vad har jag gjort mer än att vara överlägsen? Kan inte flocken hitta en annan herde?

onsdag 28 november 2007

Godnattsaga del 1 av 2

En lite sämre expressionist


Mycket riktigt mådde jag mycket illa. Det hade börjat redan klockan 23:00 igår och även fast jag försökt spara första spyan till morgonen gick det inte att hindra den abstrakta expressionismen som landade i badkaret. Men nåja, vad är väl en spya i badkaret. Tidigt i morse kunde jag raskt glädjas av att illamåendet tilltagit i styrka. Det skulle alltså finnas tillräckligt med smittbärande vätska att kladda ner på tunnelbanans gröna linje och min direktdemokratisk tradition där jag med kärlek för avsky bekänner mitt samhällsförakt på ett oändligt givande sätt kunde fortgå även denna vinter.

På tom mage och med feberfrossa begav jag mig mot Stockholms centrala delar. Ryggsäcken saknade prickigkorvmackor men huserade ett flera flaskor läskeblask och karamellfärg, både röd och grön. Passande nog tog min resa början på röd linje men jag ville till varje pris hålla igen uppkastningen till grön linje. Kring stationen Östermalm finns allt för många som med sjuka resonemang gläds av de rätta virusinfektionerna och jag hade ingen intention att hjälpa någon liten vilsen att nå sin ideala undervikt.

På rullande väg slog jag mig själv för pannan och förbannade mig själv att jag aldrig kommit på den brilljanta idén förut. Vad kunde vara en bättre utgångspunkt för mitt bakteriella korståg än Hötorgshallen? Naturligtvis ingenting och väl där föll jag i ett febrigt lyckorus. Det var bara att kapitulera inför möjligheterna och slå mig själv i tinningen för att jag aldrig gett födsel åt idén förut. Medan jag dunkade mig själv i sidan av huvudet letade jag upp ett lämpligt hörn där jag diskret stoppade vänster lång- och ring-finger i halsen. Eftersom magsäcken saknade frukost och förlorat kvällsmålet dagen innan rann en lagom mängd klumpfri vätska snabbt upp i min handflata. Jag gnuggade in sörjan på händerna och började vandra längs lammkorv och tapenade.

Hötorget klockan 09:30 var ett himmelrike för min mission. Det är tidpunkten innan alla ost-, korv- och fisk-månglare har lagt all sin ost, korv och fisk bakom skyddande böjda glaskivor utom räckhåll för oss på andra sidan. Nu stod det matvaruvagnar med hela rack revben eller något annat snart infekterat livsmedel lite varstans. Med ett barns iver gick jag runt och tog på diskar och varor, klämde på frukt och skakade hand med ett par mustaschprydda köttmånglare för att "berömma" någon jävla kotlett jag aldrig satt hörntänderna i. Emellanåt smög jag iväg för att smörja in händerna på nytt. Som avslutning åkte jag rulltrappa upp och ner ett par gånger och såg till att den svarta rullplasten var rejält insmord innan jag begav mig.

På väg mot tunnelbanan och min huvuduppgift slog det mig att en hel del aktiviteter i mitt liv har handlat om att smörja in saker. Jag kanske borde göra någonting annorlunda i tunnelbanan, det vore kanske till och med rimligt med ett annat konstnärligt uttryck. Grunden var ju med bravur redan gjuten i Hötorgshallen så visst kunde jag väl unna mig en liten utsvävning?

Det kunde jag men jag orkar inte beskriva skiten. Jag är trött och så febrig att kuken gör ont. Så tills i morgon får ni vilsna nöja er med första kapitlet i denna underbart rara godnattsaga. Susselimusseligottis!

tisdag 27 november 2007

Försiktig optimism

Mega, giga, tera - Det finns bara möjligheter


Jag har drabbats av en mycket givande sjukdom. Det bubblar i magen, det kommer gas ur analöppningen och jag mår illa. Två gånger per år kan man med lite tur insjukna i den här kräksjukan. Det är en välsignelse utav många orsaker. Dels rensas kroppen på all strunt man tidigare på året stoppat i sig och sedan öppnas, med läckande mun och skithål, en värld av spännande möjligheter. Redan har febern börjat hålla hand med muskelvärken och jag väntar tålmodigt på första uppkastningen. Tidpunkten är inte optimal. Det är kväll och jag kommer antagligen inte ha ork till att ge mig ut. Förhoppningsvis kan sjukdomens crescendo äga rum i morgon innan lunch. Med försiktig optimism tror jag att åtminstonde 35 till 55 procent av gröna linjens tunnelbanesystem kan vara infekterat redan i morgon eftermiddag.

Det finns få effektivare sätt att lamslå en större stad. Det medborgarens enda egentliga chans att verkligen betyda någonting. En slags direktdemokrati där röstkorten inte bara får uppmärksamhet utav människans alla fem sinnen men även börjar förändra folks liv redan dagen efter. I alla andra storpolitiska sammanhang betyder försiktig optimism att det inte finns en chans i helvetet att någonting någonsin blir bättre. Men i morgon när jag åker fram och tillbaka finns det en ärlig chans att mega faktiskt blir både giga och tera. Det är en försiktig optimism i dess allra bästa betydelse och november kanske inte blir så dum ändå.

Brinna, brann, brunnit

Underhållning i formen av en frukt


I söndags blev jag lurad att delta när ett tusental nördar tappade kontroll över kissblåsan till tonerna av Howard Shores skitmusik i Konserthallen. Shore är ansvarig och dömd för den orkestrala delen av Sagan om ringen. Jag har inte sett mer än tio minuter av den första filmen och blev så äcklad att jag inte kunde fortsätta. Korta människor på film eller annorstädes är bara vidriga påminnelser om Neurosedyn och handikappanpassade burköppnare.

Det var Runar som lurat med mig med honungslena löften om nya bilder på trebarnsmodern Tilde de Paula med predikantnäve i hennes köttöppning. Vad han glömt att nämna var att han anlände uppklädd som kvinna. En mycket bedrövande uppsyn. Som ett öststatsluder i röda pumps, nylonstrumpor, klänning och blond peruk gled han fram bland immiga montrar med filmrekvisita. När vi satte oss ner på balkong gav jag honom en hård örfil och fick pulver och kräm applicerat av en finmotorisk katastrop på handflatan. Det viskades och tittades och vi var tvugna att arrangera en liten kärleksscen för att övertyga åskådarna om att ingen förestående misshandel stod i startgropen.

Den så kallade musiken var fullständigt bedrövlig. En genuin plåga, ingenting annat. Jag fantiserade om hur det skulle se ut om dirigenten självantände. Ganska lustigt antagligen, som att tända eld på en parkinsondrabbad epileptiker. Innan jag fullständigt gick under av tristess och ilska ursäktade jag mig och gick ut i foajen en bit innan pausen. Runar tittade på mig med sina rådjursögon och jag böjde mig fram och viskade med ett leende.
- Snart kommer det göra ont, vilket fick honom att fnittra så att låtsasbysten skvalpade.

Runar är ett riktigt as men jag hade anat att det kunde gå åt helvete med kvällsunderhållningen och hade tidigare på dagen bestämt mig för att ta med mig en tristessförsäkring. En liten flaska med ett underbart dekokt på aceton och juicad Habanero. Med en avklippt Wettex-trasa smorde jag in alla dörrhandtag jag kunde hitta på de offentliga toaletterna. Det var genialt i sin enkelhet. Acetonet dunstade blixtsnabbt och kvar blev ett osynligt koncentrat av världens starkaste chilifrukt. Ingenting som märktes på handtaget men tillräckligt potent att gå igenom även dubbelvikt toalettpapper.

I pausen skyndade åhörare mot toaletter eller baren. Efter ett par minuter började bleka ansikten dyka upp. En stilla panik, en svettpärla på pannan, en koncentrerad blick när föräldrar, ungdomar, pojkvänner, flickvänner och syskon försökte hålla masken i någon oviktig konversation. Vad skulle de säga varandra?
- Far, min vulva svider som aldrig förr!
- Syster, det brinner i mitt skrev!

Det var ett sant nöje att se försöka tyda massans tankar. Febril aktivitet för att gå igenom potentiella klamydiadrabbade partners eller tysta löften att aldrig mer onanera med jordnötssmör. En del började springa tillbaka till toaletten och stänka vatten på den glödande mellanregionen. Andra sprang bara därifrån, planlöst ut på Hötorget i kylande cirklar med dämpade oh oh oh.

Runar förstod som vanligt ingenting där han stod i sin kjol. Eftersom jag kände honom väl hade jag förbjudit honom att gå på toaletten. Det hade bara blivit tårar som alltför många uppseende slag kunde stoppa. Efter en snabb bedömning skyllde väl ungefär hälften av åhörarna på magsjuka och begav sig till SöS. Jag hade inga planer att med den decimerade publiken lyssna på andra akten så jag begav mig hem.
- Alban spanar in dina pumps, sa jag till Runar och helt plötsligt fick han bråttom och flydde snabbt som en vessla han också.

lördag 24 november 2007

Den äckliga snöbollen är i rullning

Jag känner mig mycket illa till mods


Hur ska jag klara skammen? Kanske går det inte. Jag letar desperat efter avledning. Ikväll ska jag trösta mig med ett rekordförsök. Urinera i mer än 114 trappuppgångar på Södermalm. Där mår urin som allra bäst och jag som allra sämst.

fredag 23 november 2007

Vad jag söker hos en kvinna

Man ska alltid mäta innan man tar med sig den hem


Jag avskyr kvinnor. Hur de pratar, lever och går. Avskyn sträcker sig egentligen över alla ras och könsbarriärer. Kvinnor komplicerar dock det hela, jag vill ha dem och jag avskyr över allt annat min dragning till dem. Dragningen är inget mer än ett billigt störningsmoment i min stadiga marsch mot världsherravälde, hegemoni och den slutgiltiga undergången. Det finns ingen tid för sådant tjafs. Onani fungerar till en gräns sedan kräver ormen sitt offer. Det är en sådan tidpunkt nu. Jag behöver en kvinna att primörpensla mitt kladdiga genmaterial på. Den skoningslösa ormen hotar och kräver en kanvas.

Det har egentligen inte varit några problem att tömma målarpytsen då och då men oregelbundenheten börjar bli opraktisk. Vad söker jag då hos en framtida mer regelbunden kandidat? Hon bör vara ren men tycka om att bli smutsig, finna skönhet i förnedrande smärta och naturligtvis vara lydig. Tyvärr är mina mest fruktsamma jaktmarker otillgängliga efter en livstidsportning från Filadelfiakyrkan och jag blir mer och mer desperat medan ormens väsande växer sig starkare och starkare.

Det mest avskyvärda alternativet är Internet. Det är som att dyka ner med huvudet före i en tunna med fiskrens och bajs. Bara att hålla för näsan. Ormen kräver det.

En mycket ond reptil

Bråkmakare sedan dag 1


Jag avskyr min penis. Denna ondskefullt lömska orm som driver mig till underarmsgymnastik och gör mina lakan krispigare än Leksands brungräddade. Jag borde skära av den men har inte modet utan drivs till trekanten där livet börjar och kroppen delar sig. Ormen sprider rykten om en fuktig varm liten gömma där smärta och vardagens tortyr försvinner som utandningsånga en vinterdag. In och ut, in och ut. Jag kan inte sova längre. Jag absorberas av mina drifter. Håller på att förlora mitt förstånd. Min förhud är röd och svullen av desperationens masturbation men penis är fortfarande omättligt hungrig. Den lömska ormen vill ha något jag inte kan ge den och driver mig mot branten. Jag orkar snart inte mer.

torsdag 22 november 2007

Stockholms fnasigaste hjärnor

Riv skiten


När man står vid ingången till Stockholms universitet och ser på de som med falska förespeglingar kliver in med ambitioner och ut med desillusioner undrar man hur många som egentligen klär på sig själva. Övermogna spädbarn som ser skolan som en förlängd ammningsperiod och gärna fortfarande skriker färdig när de gjort det "fula". Det är vidrigt att se den pågående regressionen och hur valparna desperat söker sig till den akademiska bröstvårtan utan att få den utlovade mjölken.

Efter senaste veckans huvudvärk och fantasilöshet hade jag bestämt mig för att bryta halvgammal och någorlunda bekant mark. Det var ett tag sedan jag varit här och tänkte det kunde liva upp. Redan vid tunnelbaneuppgången hade jag ångrat mig och vid ovan nämnda ingång mådde jag ovanligt löst i magen och stapplade skyndsamt mot biblioteket och dess toaletter. I den homoerotiska garderoben satte jag röven över handfatet och lät det rinna medan jag funderade på nyttan med att ersätta mjölken med ricinolja till frukostmüslin. Jag lät naturligtvis bli att spola ur handfatet, de överfulla papperkorgarna skvallrade städlättja och sådant straffar sig/jag alltid.

Biblioteket var ett jävla zoo. De en gång gravtysta läsplatserna överväldigades av muntert viskande och fullkommligt meningslöst mobilpladder. Den tekniska mobilitetens eviga fråga; var personen på den mottagande sidan befinner sig besvarades med glada utrop av någon olustig narr.
- På biblioteket!

För att liva upp mig själv gav jag mig på juridikhyllan och rev ut ett ansenligt antal sidor ur vad jag antog var de mest populära böckerna. Andra böcker flyttade jag, enkelt och ledigt, från ett ställe till ett annat. Få saker är mer förnöjsamt än att se stressade blivande jurister på amfetamin springa omkring och leta efter svar de aldrig hittar. Så likt livet. Lika bra att den särdeles vilsna flocken lär sig. Efter det satte jag mig på en stol framför en grupp intellektuella narkoleptiker som gav sken av att inte tänka på hur de idgar könsumgänge med avlägsna men ändå förbjudna släktingar. Naturligtvis en lögn och jag höjde pulsen genom att sätta mig så jag kunde stirra stint på de små fnasen. Att umgås med böcker verkar göra folk fnasiga, kom ihåg det. Efter endast tio minuter hade många rest sig upp och gått medan andra såg uppenbart besvärade ut. Några verkade inte kapabla att röra sig överhuvudtaget. Mina kanske mindre vänliga blickar fick någon rädd stackare att koncentrera sig så hårt på företagsekonomi att jag trodde han skulle kissa på sig.

Situationen påminde mig om mig och min egen briljans. Det fanns inget tvivel om att jag var en mycket stor pedagog. Fortfarande hade jag ingenting hört från daghemmet Ekorren om min eventuella återanställning. Det här gjorde mig mycket arg och den lilla fittan som koncentrerade sig så desperat på sin företagsekonomi straffades med en spottloska i uppslaget. Läsavdelningen blev knäpptyst och ingen rörde sig. Jag stirrade mig ilsket omkring och gick därifrån. På vägen ut skrek jag:
- PÅ BIBLIOTEKET, sedan åkte jag hem.

Mitt höstlov - dag 7

O'hojoj med ett krispigt center


Förrförra veckans sjunde dag var dagen då Ojoj blev O'hojoj. Den skröplige hade fallit och dött. Gissningsvis var det blodpumpen som efter intensiv och långvarig upphetsning helt enkelt gav upp. Nåja ett as mindre men jag får tillstå att jag kände någonting som kunde liknas vid tacksamhet. Det var en äcklig känsla som endast kunde förträngas med hårt arbete . Jag stirrade på hans knappa dygnet stela kropp. Ögonen och munnen vidöppna, näsan krossad. Jag fantiserade lite om att det var så man såg ut sekunden innan man blir påkörd av expresståget till Arlanda. Hundarna sprang runt och gnydde så jag slängde under svordomar ut dem.

Än så länge hade Ojoj inte börjat lukta nämnvärt. Inte mer än vanligt det vill säga men jag bestämde mig ändå för att balsamera fanskapet. Det skulle bli Ojojs sista present och en satans fyrverkeri till final. Under veckan hade jag fått inblick i hans familjesituationen. Han hade en familj men de ville inte veta av honom mer än nödvändigt. Minimalistiskt modernt renoverade badrum vittnade om intresse för villan men ointresse för Ojoj. Hans ivriga upphetsning under gårdagens demolering blev den Betlehemsstjärna jag omöjligt kunde låta bli att följa. När jag var klar skulle hans familj aldrig mer vilja sätta sin fot i den här kommunen än mindre i det här huset.

Jag satte mig på en stol i köket och skapade planer under meditativ masturbation. Jag har alltid varit bekväm kring döden. Där alla andra känner obehag finner jag mitt lugn. Erektionen kom blixtsnabbt med utsikt över en likstel Ojoj. Med slutna ögon fantiserade jag om hur brasilianska kirurger skar bort drottning Silvias enorma blygdläppar. Det är alltid mer eggande med en sann historia, jag kom inom någon minut och visste i samma ögonblick vad jag behövde. Färg, gravljus, en jävla massa O'hoj-sås och diverse spik.

Tidigare erfarenheter av död hade lärt mig att toppingsåsen O'hoj är en utmärkt balsameringsvätska och troligtvis den enda orsaken till att inte fler barn spontanruttnar. En raskt promenad i den frostiga kylan och hyllan i den lokala dödsmedelsaffären var rensad på dagisbensin. Hundarna hade till och med slutat gny och skuttade runt i dumglad förväntan. Att smörja in Ojoj krävde sin O'hoj. Jag klippte och slet bort all textil från hans stela kropp och började det mödosamma arbetet med att smörja in liket. Jag bestämde mig för en blandning av choklad och kola. Choklad hade visserligen visat sig mest potent men en aning för mörk för att göra rättvisa åt den dödes uttryck.

Efter timmar av hårt arbete glänsde Ojoj som nazipropaganda och det var dags att för steg två. Med rep och snöre lyckades jag, med hävarmsprinciper man tar för givet men aldrig begriper, hissa upp Ojoj i vardagsrumstaket. Benen hängde rätt ner vilket inte fungerade då hundarna med smak för karies och rörsocker försökte slicka liket rent. Ett nytt rep fick fästas runt fotlederna och han firades ett par noslängder ifrån tuggavstånd. Min halvvertikala choklad-Jesus satt på plats. Repen surrades fast i nyinslagen spik och det fick vara gott så.

För att accentuera min skapelse gick jag med furiös energi lös på vardagsrumsinredningen med en yxa. Slängde färg, kuddun och tinad avföring på väggarna. Jag pissade under Ojoj och kastade tuttifrutti-strössel på hans balsamerade kropp. Ett tjog gravljus gav en kusligt vacker ambient och en känsla av att uppleva någonting större än begripligt infann sig. Det yrde dun och Ojoj glänste och sken vackrare än någon kunnat föreställa sig. Hundarna sprang oroligt omkring och ylade. Jag började gråta, ställde mig på en pall och gav Ojoj en kyss på hans insmorda panna. Såg jag tacksamhet i hans döda ögon? Tårarna forsatte rinna och jag bad den jäveln dra åt helvete en sista gång.

Det behövdes inte göras mer. Jag var utmattad, känslomässigt och fysiskt. Telefonen hade ringt flera gånger under dagen, kanske var hans så kallade familj på väg tillbaka. Jag gjorde mig ren och torkade tårarna. Skrämdes av det jag såg i badrumsspegeln. Kanske var jag inte människa, kanske var jag något större.

onsdag 21 november 2007

Ett tobaksrelaterat spratt

Freddi och hans inte alltid så fokuserade gäng


Det här grådaskiga lilla aset (till vänster) suger tobakskuk för att förtjäna sin veckopeng. Som anställd av vår tändstickstillverkande tobaksjätte Swedish Match springer han runt och bedyrar hur snus är bra för folkhälsan. Inte mig emot. Folk kan proppa i sig vilken skit som helst utan att jag bryr mig nämnvärt mindre än vad jag bryr mig om sommarkatter. När sedan idioterna gnäller om sina laster och hur svårt det är att bli av med den blir jag under normala omständigheter vansinnig och skär genast sönder några bildäck. När den som drabbas råkar vara mig själv blir det naturligtvis annorlunda. Någon måste betala. Mitt höstlov blev visserligen intressant på grund den ohyggliga abstinensen men i slutändan blev min bästa Jofa-hjälm förstörd och det plågar mig oerhört. Genom ett litet spratt har jag bestämt mig för att den hippokratiska skammen och kuksugaren Freddi (sic) Lewin ska få svettas lite. Ett brev betyder ju så mycket.



From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)
Sent: Wednesday, November 21, 2007 11:57:10 AM
To: freddi.lewin@swedishmatch.se
Subject: Valpar

Hej Freddi.

Jag slutade med snus för ett par veckor sedan. Mycket skit har man läst på baksidan av doserna men aldrig har det skrivits att man kan bli väldigt arg när man slutar. Jag blev arg. Jättearg faktisk. Så arg att jag slog ihjäl grannfamiljens bjäbbande lilla skithund med en Pet-flaska nyinköpt julmust. Det blev ett jävla liv, lite väl mycket för en gammal tax enligt mig men barnen blev i alla fall väldigt ledsna.

Nu skull jag vilja ha fyra hundra spänn att köpa en ny för. Jag känner en snubbe som säljer konserver och valpar ur bakluckan på sin Toyota i Värtan och för fyra hundra kan jag nog få två medelslitna jyckar, en extra som plåster på såren tänkte jag.

Jag släpps på torsdag, OM DEN LILLA JÄVLA FITTAN TILL ÅKLAGARE TYCKER DET PASSAR, så jag tänkte jag kunde svänga förbi huvudkontoret och hämta stålarna på fredag. Det går bra med rikskuponger.

Hälsningar/
Theresias

P.s Jag vill ha en julmust också, den andra pajade.

tisdag 20 november 2007

Mitt höstlov - dag 6

Plast ej läder


Förrförra veckans sjätte dag blev en destruktiv konsolidering. Med slagborr, sticksåg och andra verktyg gick både Ojoj och jag lös på villans insida. Ojoj brann av iver att hämnas sin familj och jag kunde nöjt konstatera att jag dagen innan dragit ur den känslomässiga proppen och eldat upp den. Framför allt riktade Ojoj sin fokus på de utrymmen vars nyrenovering påminde honom om den förestående ockupationen och hans egen naturliga arkebusering. Att se en hundraåring på alla fyra med en ivrig slagborr är en syn att minnas och frukta. Slagborrens grova vibrationer fick den kopiösa massan hud att dansa i vågor. Som huden var på väg att fly, som huden insåg att det bara var en tidsfråga. Men Ojojs energi höll tjurskalligt kvar hans biologiska harness som stretade åt alla håll utom den mot kött och ben.

Även hundraåringar blir trötta och Ojoj kollapsade i ett inferno av kakelskärvor. Nu dör han tänkte jag och gav honom en sista smörjelse med något äckligt jag funnit i golvbrunnen. Men Ojoj dog inte. När de förtvivlade hundarna slutat yla stabiliserades hans andning och han öppnade ögonen igen.
- Ojojojojoj, viskade Ojoj med ett lyckligt leende.

Jag la märke till en blöt fläck nedanför naveln på hans byxa. Det kunde varit kiss men det matchade inte bulan därunder. Gubbjäveln var alltså orgasmlycklig, intenting annat. Hundarna for omkring så kakeldamet yrde, lyckliga över sin mästares återhämtning. Jyckar har en bedrövlig teatralisk förmåga som är både onödig och överdriven. Osedligt hetsigt sprang de omkring och slickade och luktade. Hela scenen gjorde mig lite illamående och jag lämnade de vidriga glädjeyttringarna att utspela sig med en decimerad publik.

I köket försökte jag vispa ihop en yogurtsås med diskmedel och kylskåpsmagneter medan minnen av saker jag inte upplevt bröt min koncentration gång på gång. Det fanns ett obehagligt stämning i huset. Det började bli dags att röra på sig. Efter nästan en vecka i Ojojs galenskap började jag förlora skärpa. Bakom mig kunde jag höra det sega kadavret flåsande hasa fram vilket irriterade mig mer än vanligt.
- Oj....oj....OOOJ, utropade han och sedan kom dunsen.

Den här gången hade Ojoj verkligen dött. Inga fläckar av säd som passerat bäst-före-datum visade på annat. Lilla döden hade blivit den stora. Han hade fallit som en tung fura och landat rätt på ansiktet. Näsan var platt men det blödde mindre än jag väntat mig som om han drivits av deciliter inte liter. Ojojs död var ett tecken. Det började bli dags. Jag bestämde mig för att genomföra det numera döda asets vilja. Inte så mycket av vördnad eller heder som för min egen underhållnings skull. I vilket fall skulle morgondagen skulle bli den final han alltid hade önskat.

lördag 17 november 2007

Det Värsta av det Värsta - No. 1

Mogi, numera med Internet-förbud


Den här spralliga tjejen har fått fler svensklärare att ta livet av sig norrmän har klubbat sälar. Med uppenbart övermod reflekterar hon över saker under och över hennes egen förmåga att formulera klara meningar och tankegångar. Ämnen som integration dryftas med en fyraårings envishet trots att detta illitterära monster gör anspråk på en ålder av 18 år.

"Vi åkte förbi Rinkeby när vi vart på IKEA, där stod skyltarna utanför kebab restaurangen eller var det kallas på arabiska....hur ska en svensk någonsin kunna äta där? Jag kan ju inte ens läsa menyn! vad är det för slags "integration"?"

Blandas med evergreens som...

"Där inne träffade man på Martin, Philip och le Fredrik och även Sofia och Emilia :D Guuuud va glad jag blev när jag stötte på le Emilia på whitan toalett!! Vi hade iaf le best time på Whitan! träffade även på Viktor, le ex granne till jenny!"

Bloggens visuella estetik är en ordspya mot en fond av suddiga semesterbilder från franska rivieran. Det är som bäst en oerfaren orgie i klipp och klistra som till och med föräldrar av en begåvningshindrad treåring blir ledsna och besvikna av. Ändå envisas våpet med att spotta i motvind utan att se loskan. Med en rutten trästams ihålighet forsätter hon att glatt studsa fram som en fertil hundvalp, vilket faller på sin egen avskyvärda orimlighet.

Det är monumentalt bedrövande och samtidigt ofattbart eggande att denna så kallade människa har mer läsare än de allra flesta bloggidioter, mig själv inklusive. På ett alldeles genialiskt omedvetet sätt illustrerar hon världens tillstånd och blir en undergångens Teletubbie. Så okära Mogi. Jag avskyr dig lite mer än alla andra. Internet är fullt och du måste lämna det.

Epilog: Nummer ett betyder inte någonting annat än att Mogi är den första i raden. Jag väljer det solkade rosa som den första bland många. En bra ingång utan betydelse för utgången. Dra åt helvete.

Det Värsta av det Värsta - En programföklaring

Varför super Superman?


Det världsomspännande nätverket Internet är efter min flera månader lång empiriska undersökning inget annat än ett daghem. Som fritidspedagog har jag känt igen mig allför väl från första början. Kortfattat kan man dela in Internet i två grupper. En känslomässigt outvecklad grupp med en intellektuell mognadsgrad på mellan två och sex och ett halvt år. Den andra gruppen består av mycket sjuka individer som går igång på nyss nämnda intellektuella mognadsgrad.

När barnen där jag, till och med mitt avskedande, arbetade sprang runt och låtsades en massa strunt så såg jag det alltid som min uppgift att bryta förtrollningen med en skopa hälsosam sanning. Jag minns speciellt en liten äcklig snorunge som sprang runt och lallade om att han var Superman. Ett avskyvärt beteende som förskräckligt nog sanktioneras av asen till föräldar genom diverse inköpt rekvisita. Efter att jag tvingat snordvärgen att hoppa från en relativ hög stenavsatt i syfte att bevisa dennes flygförmåga var dvärgen inte längre varken super eller man och rekvisitan förlorade sin betydelse.

På Internet lever och frodas villfarelser om flygförmåga och annat barnsligt exkrement i en skrämmande skala. Den godhet jag i uppfostringssyfte verkställer behövs även i den här sandlådan. Livet är miserabelt. Du är inte unik. Det finns inga möjligheter och det går åt helvete. För att uppmärksamma dessa sanningar och få utlopp för min rastlösa pedagogsjäl har jag bestämt mig för att plocka de allra ruttnaste russinen ur den här spyan vi kallar Internet.

Russinen ska sedan få en oantastlig motivering och uppmaning till att lämna Internet och aldrig återkomma. Man kan se det som ett pris eller förolämpning men aldrig annat än en nödvändighet. Kanske smärtar det men att leva med en ihopfantiserad flygförmåga är evigheter värre.

fredag 16 november 2007

Mitt höstlov - dag 5

Används med suspensoar


Förra veckans femte dag bjöd på en uppenbarelse. Efter att Ojoj stått naken på verandan och mjauat in höstens första frusna dag så gick han som vanligt omkring och ojade sig över dittan och dattan. Dattan visade sig vara någon form av konserv som rullat under en soffa. Ojojs ångestladdade försök att med sin fallfärdiga hundraåriga kropp få ut burken roade mig en aning men det var inte det som förträngde abstinensen allra bäst. Gårdagens naturupplevelse lämmnade min själ ingen ro i dess allra med ljusa betydelse. Äcklet över denna ännu legala handling fascinerade mig och lösa planer puttrade som slabbig löksås i landets lunchrestauranger.

Dagen flöt på utan avbrott tills jag förvånades. Det ringde och Ojoj svarade.
- Ja hejsan hejsan.
- Oj då,
- Jaha jaha
- Oooooj då
- Nej nej
- Ja ha det så bra
- Hej hej

Ojoj lade försiktigt på luren, stirrade på mig och kroknade till sitt vanliga själv. Han hasade iväg mot köket men även min ryckiga synapser förstod vad som var på gång. Ojoj är inte alls ensam i familjär bemärkelse. Det vill säga han har en. Familjen verkar dock inte vilja veta av honom. Han stinker väl surt och är besvärlig eftersom han vill ha uppmärksamhet. Trots surstanken är de dock väldigt förtjusta i hans villa som de redan börjat renovera i väntan på att gubbjäveln dör eller stuvas in på någon förvaringsavdelning.

Jag gick bestämt efter honom i köket, greppade armen och ryckte till så att vi stod ansikte mot ansikte.
- Din lilla jävla fitta, skrek jag, harklade mig och spottade honom i ansiktet.

Han log och dimman ur hans ögon försvann. Tårarna rann längs hans fåriga ansikte.
- Tack, svarade han med darrig stämma.
- Håll käften och hämta slagborren, svarade jag och insåg att jag var mäktigare än jag först kunnat ana.

torsdag 15 november 2007

Varför gör inte folk som man säger?

En imbecill är på sitt sätt en bacill


Världen är befolkad av imbeciller. David är en av dem när han svarar på det här. Hur svårt kan det vara att få en färgglad annons för cyanid och/eller en meter lång dildo? Två saker som mänskligheten längtar efter allra mest.


From: David Oscarsson (david.oscarsson@adoperator.com)
Sent: Thursday, November 15, 2007 11:44:11 AM
To: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)

Hejsan Theresias!

Vi jobbar för fullt med att få in nya annonsörer, så att reklamen ska passa våra publicister så bra som möjligt - tills vidare kan du via ditt användarkonto blockera de annonser du inte vill visa, så att du förslagsvis endast visar reklamen för underklädesbutiken.

Maila bara om det är något annat.

Med vänliga hälsningar
/David

Kära annonsmånglare

From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)
Sent: Thursday, November 15, 2007 11:34:54 AM
To: David Oscarsson (david.oscarsson@adoperator.com)

Hej David.

Nej det här fungerar inte. Annonserna är fruktansvärt tråkiga. Jag vill ha penispumpar, sylar i titan, handbojor, ansiktskräm av rutten fisk. Jag vill ha fyrfärg, flygande bröst och epileptiska anfall. Den enda annonsen som dög var den där underklädesbutiken men till min besvikelse var allt som såldes inte använt.

Se så, ordna det nu!

Theresias

Mitt höstlov - dag 4


Ett ben ämnat för hundar


Förra veckans fjärde dag presenterade få ändrinar i abstinensen. Jag försökte desperat mastrurbera men ingen lösning trots en hel verktygslåda med hjälpmedel. Trött och besviken sprang jag in i en vägg och domnade tillfälligt bort. Jag vaknade någon timme senare med mysteriet Ojoj böjt över mig. Vem fan var den här människan egentligen?
- Du är en ful ful människa, sa jag till honom.
- Oj oj, svarade han dystert.

Till skillnad från förra gången verkade Ojoj och hans villa inhysa andra gäster förutom han själv och hundar. Badrummet på övervåningen var nyrenoverat, stilrent och känslokallt med fasta duschmunstycken i taket som sprutar ut minst en kubik av det varma som hur behagligt det än är inte botar det varken du eller världen lider av. Jag såg även andra tecken på renovering som jag i mitt antirus inte upptäckt de första dagarna. Ett rum var nymålat i vitt ett annat med blå fondvägg. Det saknades en familj. Eller mer korrekt, det planerades för en. Ojoj är säkerligen över hundra och har knappast något krut kvar till artilleriet. Honom kunde jag utesluta och jag gjorde så. Min nikotinlösa plåga tvingade mig till annat.

Dagen innan hade jag med hjälp av kalsong, inkontinensskydd och annan utrustning producerat en liten men potent flaska löptikssaft att roa mig med. Allt mer sällan konfiskerar man ärtrör på frititsgårdar runt om i Sverige men Ojoj hade en sådan anakronism till galge och jag tillverkade mitt vapen. Med hundens hormoncoktail, hushållspapper, ärtrör och vansinne begav jag mig ut till det friluftsområde där falska drömmar om evig ungdom far fram över stock och sten.

Mitt offer blev en kvinna vars äggstockar inte var helt färska men ej heller fullständigt uttjänade. Fokuserade, arga steg för att glömma sin barnlöshet dundrade hon fram med sin icke rasrena men stora fyrbenta kompanjon. Jag gömde mig mot vinden, fuktade hushållpappret med hormonerna och rullade en liten men effektiv kula. Jag kunde höra flåset närmade mig. Jag sköt första skottet på en tallstam snett framför löparna. Den normalt loja hunden ryckte till av ljudet och växte av lukten. Aldrig har jag sett en sådan förvandling. Från att makligt blicka i marken till ett högt huvud, tassar som spikar ner i marken, orubblig, fast och erekt. Endast en liten darrning på pungen rubbade bilden av denna staty.

Efter vittring for hunden iväg med den överraskade matten i släptåg. Hon föll och drogs av djuriskt våld fram mot tallen. Jag sköt ett nytt skott, nu i motsats riktning och hunden vände blixtsnabbt. Kvinnan i andra ändan kopplet vägrade släppa taget och verkade bedövande chockat för att yttra några protester. Fort, för att hålla tempot uppe sköt jag en ny dränkt papperskula lite längre bort in i skogen. Jag hörde en dov knack och ett stön när besten dragit sin förare med huvudet före in i en sten.

Efter ett tag blev hunden alltför förvirrad. Jag hade träffat för många tallar och besten stannade till på stigen och vädrade. Bredvid låg den blonda kvinnan iklädd åtsittande funktionsplagg. Hon blödde från huvudet och näsan. Medan hon mörbultad tittade upp mot himlen letade hennes hand efter sin hund. Hunden reagerade och började ivrigt slicka sin matte över kroppen och i ansiktet. Penis började sticka ut och hunden satte igång att jucka mot kvinnans pelvis. Kvinnan började gråta medan hon tog tag om hundens huvud och kysste honom på pannan. Hon knuffade bort hunden och drog med frånvarande ögon bestämt ner sina svettiga byxor till vaderna och hunden kastade sig in mellan hennes ben. Penis sköt ut ur sin gömma och äntrade ett ensamt men modernt välansat kvinnokön. Kvinnan stönade snurvlande och hunden gjorde det hundar gör.

Det vore fel att säga att jag blev chockad, har man jobbat som fritidspedagog blir man sällan överraskad. Jag får dock erkänna att jag blev förvånad över hur ensamhet och djuriska lustar kunde ta sig uttryck på en stig i skogen. Jag hade nästan glömt bort min abstinens. Bilden av ett förtvivlans samlag var kanske värt mer än jag trodde.

onsdag 14 november 2007

Med löfte om rikedom - vem kan säga nej?

Vad tänkte han sig kunna sälja här?


Veckan innan den förra fick jag liksom många andra ett elektroniskt brev från en David Oscarsson. David är en streber. Han vill tjäna pengar genom att tjäna pengar åt oss. David är även lite dum i huvudet. För vad tänkte han sig kunna sälja här? Elsågar? Stämjärn? Till en början blev jag rasande och ringde för att skälla ut fanskapet. Men i växelns plågsamma väntrum ångrade jag mig. Hur obehagliga måste mina sanningar bli innan jag sänker David som en säck med kattungar och bly utanför Mörtö? Jag tänker ta reda på det och samtidigt känna en en smutsig avsky mot den frånvarande hummer som aldrig komma få ro på min tallrik.

Satanisten Astrid och Pippi Pornografi

Pippi tillsammans med Björne och en dildo


Jag har redan uttalat mig i frågan Astrid tidigare men blir ännu påmind om det otroliga missförstånd när det gäller satanisten Astrid Lindgren. Hon var inte frisk. Naturligtvis får man vara hur sjuk och pervers bakom skallbenet som helst men när resten av Sverige lever med villfarelsen mår jag illa. Astrid Lindgren är modern till det sjukaste vidrigaste mest beundransvärta perversiteternas världen har skådat. Bukkaken uppfanns i Vimmerby men det verkar vara en sanning få accepterar. Minst ett hundratal av haggans böcker på landets bibliotek har jag klottrat hora på med stora bokstäver. Till ingen nytta verkar det som. Idag firas det att hon skulle ha blivit ett hundra år om hon levde. Det borde firas att hon varit död i sex.

Finns det tvivel om hennes perversion kan jag bara hänvisa till bilden ovan. Den Vimmerbyska lobbyismen har till och med fått kärringens övertydliga symbolspråk att ta över frimärksproduktionen. Hugade idioter kan skriva en lista på de perversioner som får reklamplats i frimärksform. Jag ger rätt svar senare.

Varför lyssnar aldrig någon?

En annan färgvariant


Här ges minsann svar på det här brevet. Det går inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr dessa förljugna lammpedofiler. Det smids en plan till religionskrig. Återkommer om det.


From: assistant@responsecenters.org
Sent: Tuesday, November 13, 2007 5:03:13 AM
Reply-to: assistant@responsecenters.org
To: theresias.lidbom@hotmail.com

Hej Theresias!

Mitt namn är Lennart Swartz. Tack för att Du besökte hemsidan www.gudalskardig.com

Du har skrivit på hemsidan att Du vill överlämna Ditt liv på nytt till Jesus och att Du tidigare tagit emot Jesus som din frälsare, jag är glad över att Du gjort det valet. Detta är det viktigaste beslut Du gjort i Ditt liv.

Nu när Du överlämnat Ditt liv på nytt till Jesus, hur vill Du beskriva din relation med Jesus?

Vad har varit det svåraste med i Ditt liv när Du vandrat med Gud?
Har Du några frågor om din relation med Gud, eller vad Ditt nästa steg skall bli?

Mitt höstlov - dag 3

Kåt


Heroinister har det alltför enkelt var allt jag kunde konstatera när jag försökte bryta min nikotinvana. Det var svårt att få tankarna att samlas på någon kreativ eller funktionell plats. Ett tryck över bröstet och det nöp om hjärtat. Jag greppade Ojoj i båda öronen och skrek att jag skulle dö.
- Ojdå, svarade han och jag slog honom i magen.

Det enda som kunde återskapa min forna intellektuella överlägsenhet var promenader. Något hände i en lite snabbare än lagom takt, den där bedövande luddigheten man ser på foton föreställande någon home coming queen utan framtid försvann från min rostiga Creutzfeldt-Jakob-kastrull. Så mycket som möjligt ville jag behålla min nyfunna skärpa så jag gick utomhus och inomhus. Ibland blev jag tvingad att stanna och intellektet havererade från Julius Ceasar till Maud Olofson. Trots handikapp lyckades jag utav Ojojs kalsonger, modell Y-front, och några inkontinensskydd bygga en dofthåv för löptikens hormonella No5.

För första gången på flera dagar kunde jag hånle. En kvinnlig hund i kalsong känner sig väldigt dum och det roade mig. Nåja byrackan fick springa omkring och läcka medan godsakerna samlades in och jag fortsatte gå fram och tillbaka. Under kvällen togs blöjan av och en process ägde rum. Processen är tråkig att beskriva så jag kallar den hemlig. Kontentan av det hela var i alla fall att jag besatt en liten flaska högkoncentrerad kåtdoft för hundar. Det finns inte en manlig hund med intakta kulor som kan motstå det här. Tyvärr fick jag vänta tills morgondagen. Det hade mörknat. Jag fortsatte promenera.

måndag 12 november 2007

Mitt höstlov - dag 2

Theresias Lidbom - en bättre klassiker


Herr Ojoj. Han bor i något som bäst kan beskrivas som en stor villa i behov av målning. Det hela är ett mysterium. Ojoj säger aldrig något annat än ojoj och ändå är omgivningen förvånadsvärt välordnad. Hundarna skiter för det mesta utomhus och uppenbarligen lämnar någon förnödenheter i skafferiet. Det är även städat. Tidningar i tidningsställ, vägguren går rätt och inte en trasig glödlampa. Jag träffade honom första gången för ett par år sedan. På polisradion hörde jag hur några ungdomar kastade sten på fönster ackompanjerat av hundskall och luftpistolssalvor. Jag vet inte varför men jag bestämde mig för att åka dit. I sämsta fall kunde jag i alla fall förstöra tändlåset på några mopeder. Missfostren var borta men på tomten yrade Ojoj omkring och ojade sig. En avskyvärd människa och efter att ha spottat honom i ansiktet bestämde jag mig för att stanna en vecka och äta upp mig. Nu hade tillfället kommit åter.

Efter min dramatiska entré dagen innan gav denna gråhåriga åldring i nätbrynja och långbyxor mig en lavemang. Nyckeln till handfängslet hade jag, för att säkra dess framkomst, helt enkelt svalt. Fortfarande iklädd poncho satte jag mig över ett durkslag och lät det rinna.
- Ojojojojdå, utropade Ojoj när det skramlade till i durkslaget.

Fri från bojor och nedsölade kläder envisades Ojoj med övertydliga gester att jag skulle bada. Under svordomar och lättare våld lät jag mig ledas till ett badrummet på övervåningen. Det var nyrenoverat. Uppenbarligen måste det bo en annan familj här trots att jag inte sett röken av någon annan. Abstinensen gjorde mig aggresiv och paranoida tankar slogs ur huvudet. Dök en annan familj upp fick de också bli mina slavar. Bajset rann av mig under den tjocka strålen och hela den lyxiga renoverade miljön påminde mig om den där gången när jag på spa i Estland engagerade landets rörmokare på grund av en igenspermat poolfilter.

När min säd och min skit runnit ner i golvbrunnen slog jag sönder ett par dörrar och skrek av mig abstinensens smärta. Hundarna började skälla och yla och jag ylade tillbaka. En hundjävel hade uppenbarligen mens och gick omkring och droppade. Det tillkom även ett satans massa fittslickeri som inte verkade störa Ojoj när vi åt upptinad ärtsoppa senare den kvällen. Den andra hundjäveln var någon slags golvmopp, omöjlig att se i vilken ända skit åker in och i vilken skit åker ut. Men moppen själv verkade känna till skillnaderna och menade bjäbbande att jag skulle stoppa ärtsoppa i den änden där skit åker in. En fotbollsspark senare verkade den ha ångrat sig.

Mensmonstret gav mig ett kort moment av klarhet. En liten droppe diskmedel i den skitiga kastrullen jag kallar hjärna födde en idé. Det finns ett löpspår inte allför långt härifrån där sportiga kvinnor och män i hopp och tro om att de överlever sin femtioårsdag rastar sig själva och sina sällskapsslavar. Dessa manliga sällskapsslavar dras till lukten av fittslickande tikar. Det kan bli ett härligt spektakel när någon Rottweiler drar en stackars matte eller husse medvedslös över skogsspåren. Men hur i helvete ska jag extrahera kåtjuicen? Som så många förr. Man kan aldrig vara utan tamponger och läkarsprit. Kunde Ojoj?

söndag 11 november 2007

Punkt

Möt Amor, snart död

Kärlek finns inte. Det är en helt jävla oövervinnerlig kamp mot det rosa. Rosa rosa rosa. Eller emo emo emo. Vilket är samma sak. Romantik. Vedervärdig romantik. Bara ännu ett rövhål att stoppa huvudet i. Så slipper ni se. Att det går åt helvete. Att kärlek inte finns. Att jag är gud. Den som inte finns men påverkar ändå.

Mitt höstlov - dag 1

Hösttrevligt


Den dagen, för en knapp vecka sedan, var vädret säkert lika fult som vanligt och jag hade precis rakat en kuk ur mitt brösthår inför ett planerat besök på allmänt bad. När jag tittade på min hårpenis i spegeln tänkte jag spela mig själv ett elakt spratt och satte igång att onanera med min riktiga penis samtidigt som jag glodde på spektaklet i spegeln. Det här var inte riktigt sunt och jag mådde känslomässigt väldigt konstigt efter att ha kommit i mitt spegelansiktet. Jag kräktes ner min hårkuk, duschade och bestämde mig för ett lämpligt straff.

Att sluta med tobak var det enda plågsamt nog. Det finns många orsaker att låta bli snus eller cigaretter men för mig är det ett lustfyllt gissel som tar fokus från att det går åt helvete. Det är helt enkelt fegt. Som att droga sig med religion innan man flyger en Cessna rätt in i Kaknästornet. Sagt och gjort. Jag gav den morgonen upp tobak och galenskap inträdde. När man slutar med tobak förstår man hur hemskt gärna de där vidriga svinet till styrelseledamöter i Swedish Match vill ha sina för stora båtar de kommer köra på grund och få bärga till Marstrand. Det är svårt att sluta ge sina pengar till dessa feta svin med med små kukar och stor-båt-behov. Huvudvärk, yrsel, tryck för bröstet, blod från underlivet och alla andra jävla menstruationsdiagnoser ber dig att genast gå och göra en insats för den där lyxiga båten.

Efter att ha marscherat våldsamt upp och ner i trapphuset skrikandes "tjirp tjirp" förstod jag redan på förmiddagen att eftermiddagen förmodligen inte skulle bli bättre. Jag började få kraftiga verbala och fysiska tics medan jag försökte slita loss grannens brevinkast från dörren. Goda råd är billiga och jag behövde en avskild plats där jag kunde skrika men ändå tillräckligt nära civilisationen för att smeta in min sperma på dörrhantag till offentliga byggnader. Jag tänkte på Herr Ojoj som jag visste fortfarande levde. Ojoj borde för länge sedan varit död men uppvisar en obegriplig kraft att vilja hänga kvar. Surstinket är väl bort åt hundra men bor fortfarande i en enorm villa i Stockholmsförort med ett avskyvärt antal olika djur som han konsekvent vägrar äta upp.

Jag hade andra saker att tänka på. Till exempel hur man åker kommunalt utan att slita ur halspulsådern på någon man tycker "tittar" konstigt på en. Efter att ha spänt fast en gul Jofa-hjälm på mitt huvud satte jag på mig en poncho några peruanska, nu tragiskt döda, barn tillverkat som via en uppbruten UFF-låda funnit hem till mig. Som kröning av dessa intelligenta säkerhetslösningar lyckades jag till sist sättta ett handfängsel runt händerna.

Tåget riktning Hjulsta blev inte så farlig jag trodde. Men jag brydde mig inte speciellt mycket. Jag var bakbunden iförd en gul Jofa-hjälm och poncho samtidigt som en gudomlig abstinens kastade min kropp i spasmliknande oberäknelig rörelse. Mina läppar och struphuvudet hade sedan länge gett upp. Sporadiska grymtningar och falsettljud ekade på perrongen och folk lämnade mig gott om plats för utfall och förvirrande infall.

Fyra timmar senare öppnade Ojoj dörren. En vild sejour på Sundbybergs torg hade försenat min ankomst. Jag blödde från munnen och jag måste ha trillat i minst tre olika hundars skit på vägen. Ojoj stirrade på mig.
- Ojojoj, utropade han och släppte in mig till de glada hundarnas skall.

Smält chocklad

Buttplugg


Jag har precis som en påkommen politiker med smält Toblerone mellan skinkorna tagit en time-out. Nu är jag tillbaka. Under tiden som gått har jag gjort följande: Skurit loss navelsträngen till en otäck last vars ända egentliga syfte är att skramla ihop till en alldeles för stor båt någon gråhårig styrelseledamot efter grundstötning kommer få bärga, istället för att köra, till Marstrand. Bättre laster finns det gott om. Själv sticker jag nålar genom förhuden vilket skänker disciplinens gåva och är gratis.

Det andra jag tagit mig för är en tillfällig flytt. Jag bor nu hos Herr Ojoj, hans vidriga hundar och hans ännu vidriga katter. Det har med andra ord varit en vecka med abstinens, piss, skit och spya. Hur bäst redovisa denna resa lika meningslös som målet? Naturligtvis i termer denna retarderade kull begriper. I höstlovsform alltså.

måndag 5 november 2007

Så att man klarar dagen

Serveringsförslag. Livet kan se annorlunda ut i verkligheten

söndag 4 november 2007

Husockupation

Soduko för lögnare


Jag skulle kunnat använda mina tre PET-flaskor med sparat urin på den störda individ som hade mage att med falska diplom titulera sig psykolog. Hon förtjändade det helt enkelt inte. Och jag hade i fredags dessutom en plan.

Utav världens alla rövhål behöver advokater knappast kvala in till högsta serien. De leder den stolt och bekymmerstlöst. Under min tid med den illaluktande professorn lärde jag känna ett exceptionellt avskyvärt pack på Norrmalmstorg. Professorn behövde assistans i patentärenden så vi lärde känna på tok för många slipsar med för mycket gel i håret. En sorgligare grupp homosexuella än de på Mannheimer Swartling får man dock leta efter. Veka arbetsmyror med skinande portföljer fyllda av lögn och anala fetischer ingen vågar stå för och som inte finns representerade i varken förordning eller lag.

För att förebygga skenande och orimligt höga kostnader lånade professorn ut några babianer till deras fredagsorgie. En tradition lika fastmejslad som tacos och tetravin hos barnfamiljer. I egenskap av (på den tiden) primatpedagog var jag tvungen att bevittna åtskilliga tävlingar i hur många Mont Blanc-pennor någon blond sugga med ett ovanligt efternamn fick upp i sin utslitna fitta. Riktigt vidrig blev de när de så kallade delägarna med dam-ur runt lemmarna våldtog en oförstående babian i anus. Allt medan resten av lögnarna applåderade och under glada tillrop hojtade att det var en juridisk gråzon. Apan blev aldrig riktigt sig själv efter det men fick visserligen sista skrattet. Hela böghögkvarteret på Mannheimer Swartling blev till slut stamgäster på Stockholms vårdcentraler i en desperat jakt på potent penicillin.

För att bryta förbannelsen av dåliga minnen bestämde jag att ta över skiten. Lika enkelt som genialt. Efter lunchtid i fredags hällde jag mitt eget urin runt hela kvadraten svinen huserar i. Vid ingångarna hällde jag lite extra av den väl lagrade blandningen. Under resten av eftermiddagen glodde jag på hur de välkammade bögarna sprang ut på fiktiva ärenden. Men när de passerade min gräns hände något de inte kunde begripa. Livegenskapen var subtil men något förändrades i deras ögon. Jag äger nu deras liv och lögner. Åtminstonde i en vecka.

lördag 3 november 2007

En snabbis

Igår tog jag över en hel byggnad med subtil urinstinkt och piss. Det var roligt och den moderna husockupationen beskrivs senare. Nu är det en underbart misslyckad lördag. Det rycker i förhuden och vinterluften är rädd. Jag känner mig starkare än någonsin. En nyskapande avsky mot er horyngel med som stapplar er fram bokstav för bokstav har fått sin soluppgång. Mögel, korvspad och totempålar. Jag känner stanken av svaghet och tidsfördriv.

JAG JAG JAG. Ni ni ni.

fredag 2 november 2007

Primal psykologi

Ett tydligt gangbang med afrikanskt tema


Scen: En terapeutmottagning i Alvik. Mager utsmyckning. Ett par hyllplan med olika böcker fyllda med lögn. En schäslong och två fåtöljer ockuperar golvytan.


F: Hur mår du idag?

T: Jag vill ligga med min mor och döda min far. Går det att bota?

F: Nämen Theresias, det där har du ju bara läst i någon bok.

(tystnad)

T: Jag vill ha en kopp kaffe.

F: Vad är det som gör att du vill ha en kaffe just nu? (hon betonar nu)

(tystnad)

F: Vad är det med en kopp ka.... (blir avbruten)

T: (skriker) DÄRFÖR ATT JAG BEHÖVER NÅGOT ATT DOPPA BALLEN I INNAN JAG FULLSTÄNDIGT GÅR UNDER AV TRISTESS, TIDSFÖRLUST OCH DIN MÖGLIGA UPPSYN!

(tystnad)

F: (nervöst) Mjölk?

------------------------------------------------

Jösses. finns det överhuvudtaget inte en psykolog med grimmor på sina stallhästar? Jag äter hellre spik på tvären än låter mig manipuleras av någon ljuverhjärna med universitetspoäng. Nåja en pulverkopp senare fräste jag henne i pruten så furiöst att skiten yrde över korkmattan i plast. Mellan stötarna röt jag att jag aldrig mer vill ha lättmjölk i kaffet. Hon själv roma om hårdare behandling vilket gjorde mig frustrerad. Ungefär som en patient till Doktor Mengele försynt skulle påpeka att han glömt använda griptången. För att få slut på tjafset så ryckte jag loss en fikusplanta ur en ensam kruka och drev på henne värre än kuskar på olympiatravet. Som grand finale tryckte jag in plantan i det rosa och fyllde kaffekoppen min tömning.

Efter att hon druckit upp sörjan satt hon bredbent i fåtöljen med en mindre Hortuskatalog utstickande från könet och började lite skamligt kvittra om vikten av att ge sig hän och att hon behövde tjänstledigt. Hon såg för jävlig ut. Rödsmiskad och täckt i jord, avföring och saker jag inte visste namnen på. Eftersom hon var biljetten tillbaka till mitt arbetet som ledare och pedagog höll jag god ton och la till ännu en akt på detta vidriga skådespel. Hon fick under obegriplig förtjusning slicka mig ren. Det visade sig även vara praktiskt eftersom mottagningen verkade sakna dusch.

Jag lämnade det härjade landskapet och påminde mig själv om att jag hade tre PET-flaskor uring att göra slut på. Mot Norrmalmstorg alltså.

Petting

Halloj? Dra åt helvete!


Klockan 10:00 ska jag lägga mig ner på schäslongen och ljuga friskt. Det var egentligen vår mening att träffas igår men en visit på Kungsholmen hade tillfälligt brutit mitt självförtroende och segersvit. Eftersom jag inte hört något från Ekorren planerar jag ringa senare på dagen och se om de bedrövliga suggorna har svalt sin ynkliga stolthet och rädsla. Jag kan inte begripa hur satans lång tid det kan ta för deras brunsåsiga velour-intellekt att inse vad ett hjältedåd verkligen är. Psykologfittan måste bearbetas och det känns som jag sålt smöret och får suga kuk för att få tillbaka pengarna när jag stänker Aqua Vera på min nyrakade pung.

Igår blev jag så bedrövad över min egen prostitution och rövslickeri att jag slog en hammare på stortån fyra gånger. Smärtan och dagens i-landsproblem att få plats med vänster fot i en sko utan att yla som en skinnflådd gris påminner mig om att näsan eventuellt måste bli ännu brunare, men det är ett rimligt offer för det stora hela. Ett rimligt offer för ett syfte betydligt större än mitt själv eller min tå.

I ryggsäcken har jag packat ner tre PET-flaskor sparat urin för lite underhållning och teambuilding med mitt söndersmulade ego.

torsdag 1 november 2007

Relationsproblem

Pumpa

En annan form av sjukdom


Det har kommit till min kännedom att någon onödig importhögtid kallad Halloween nu står inför dörren. Denna sjuka pest bör utrotas. I samma takt som Karies och Baktus gör glädjevolter i överviktiga spägrisars slemmiga munhålor jublar finansfittor för ännu en högtid där barntillverkat skräp höjer någon meningslös kvartalsrapport. Och för vad? Några krystade skratt, en nedsölad blöja och ett perverst sug efter socker och gelatin. Jag har svaga minnen av att det här inträffade även förra året men i år ska jag vara mer förbered. Har precis kommit tillbaka från ett fotolabb med upptryckta kopior av könssjukdomar i full blom. En riktigt skabbig manslem med snorande vårtor i A3-format kanske får glinen att komma på bättre tankar?

Innan några meterhöga gödselproducenter i spindelmanskostym belönas med en sådan excellent biologilektion måste de ta sig igenom en liten hinderbana jag ordnat med fiskelina, grus och tamponger. De kommer gråta efter den torkade frukten de slängde efter en oartig räd mot grannhuset. Den översta delen på mitt trapphus i stort sett min egen. Vilket ger hinderbanan gott utrymme. Grannen har inte lämnat lägenheten på tre år. Jag brukar lukta i brevlådan emellanåt men än så länge ingen stank av ett mikrokosmos värre än fotsvamp.

Mer än jag velat erkänna påverkade gårdagsnattens fyllecell mig i en negativ riktning och svunna tankar och känslor jag glömt återvände. En paranoid virverlvind rycker i mina nerdragna persienner men hinderbanan har piggat upp. Fortfarande inte hört något om min återanställning. Jobbar psykologfittan emot eller med mig? Kanske var bröderna gödsvin på Västerbron mer än bara en slump?

Den som gräver en grop

Inte ihjälslagen ännu


Det gick åt helvete. Jag hade fått tag på en mycket greppvänlig spade från ett trädgårdskjul tillhörande den lite mindre inbrottssäkra stugan i Tyresö. Ägarna verkade inte besökt sin sommarstuga sedan mitt strategiska övertag. Soffklädsen var fortfarande brun av blod och O´Hoj med chockladsmak. Jag mös åt jaktminnet, blev perverst upphetsad och lämnade lite sperma att blanda sig med det bruna. Avsaknaden av bakteriell tillväxt förvånade mig. O´Hoj är alltså inte bara det ledande märket inom livsmedelskategorin toppingsåser utan även en utmärkt balsameringsvätska. Anteckna det.

En bra stund efter skymmning och med Tyresö och skogsminnen i ryggen gick jag från Slussen till Hornstull med Västerbron i sikte. Denna desperata symbol för brustna hjärtan, missriktad ilska och allmän dumhet expanderade ljudet av kokande vatten i min hjärna när jag med spaden över axeln marscherade över bron mot Rålambshovsparken. Jag kom aldrig ända fram. Troligtvis en busschauför hade informerat rättsväsendets smutsiga och batongglada arm att en yxman stampade fram över Västerbron. Några hundra meter innan maratonlöparens mardröm led mot sitt slut blev jag genom ett milt övergrepp instoppad i baksätet på en polisbil.

Innan övergreppet hade jag skällt ut de två bredbenta klossarna och höll i retrospekt, en kanske lite väl högljud lektion, i de uppenbara skillnaderna mellan huggblad och grävblad. De hade nog bestämt sig redan innan men självkritiskt får jag erkänna att jag kanske skulle hållit en lite lägre profil. I handfängsel fick jag sedan skjuts till polishuset på Kungsholmen. Som hämnd pissade jag ner mig och den angenäma sältan spred sig som klossarnas svordomar i bilen.

Väl framme begrep jag att det var lönnlöst att göra motstånd. Som ett kastrerat amputerat lejon på Sobril lämnade jag ifrån mig småskrammel, skosnören och livrem och hänvisades till en fyllecell. Klockan var närmare morgon än natt och endast ett par sömnlösa idioter hördes dunka huvudet i väggen. Efter ett antal obarmhärtligt frustrerande timmar blev jag utsläppt men spaden var "försvunnen". Min tid är värdefull så jag lät det vara gott så. Spadar finns det fler av.

tisdag 30 oktober 2007

Jag brukar inte bråka...

En spark tidigare


...men jag blir förbannad när jag slavar för havre och hör rykten om en limfabrik.

"Åbytränaren Patrik Andersson ramlade ur sulkyn under en träning - och sparkades i ansiktet.
Nu vårdas han nedsövd med skallskador på sjukhus i Göteborg.
- Det var en snäll häst som inte brukar bråka, säger Åbys sportchef Per Wetterholm."

Vantar och vaselin

För ett stadigt grepp


Det är ett hor att planera. Tankarna flyger ömsom högt ömson lågt. En gammal flickvän jag inte vet om jag haft simmar förbi mellan synapserna och skrattar otvunget. Onani är det enda som hjälper så jag har tagit på mig vantarna. Det finns ett otrevligt källarhål på Sveavägen som månglar all möjlig oanvändbar och löjlig militärutrustning. Kuggar man väktarutbildningen fler än tre gånger får man rabatt. Jag kände ingen skuld när jag stal därifrån tidigare idag. Stjäla bör man annars dör man. Medan den självutnämnda dopade milisen stod och diskuterade metallval gällande knogjärn ryckte jag åt mig en teleskopbatong från under disken och stoppade i byxan.

Ingen utav russinpittarna reagerade ens utan fladdrade med blicken och skämdes. Åsynen av min batongkuk var en knytnäve i deras ihopfantiserade BMI. Jag kände mig nöjd och betalade för ett brandfarligt underställ. Nåja, ännu en dag har passerat. Efter onanin ska jag olja in spadbladet.

Spaden

Har ni fest eller?


Inatt ska det grävas en grop. Vi kallar det konst, byggt av ilska och missförstånd. Vi hugger mot våra förljugna navelsträngar. När rondellhundarna ruttnat finns groparna kvar. Evigheten mina damer och herrar. Puttar vår egen död i graven. Återupplever det om och om och om och om igen. Piss, skit, fittsaft och folkmord. Bakterier, rövsmör och jordens underbara underbara undergång. Jag överlever ännu en dag utan att leva. Kanske du också?

Att gräva en grop

En grop. En fjollig grop.

Nu är jag trött på det här tjafset. Imorgon klockan 04:00 ska jag gräva en stor jävla grop i Rålambshovsparken och sätta upp en symbolisk gravsten för mänskligheten och Carola. Vill ni vilsna jävla fittor göra någonting konstruktivt kan ni komma dit. Det är jag som har spaden.

måndag 29 oktober 2007

Camp Carola - bägaren rinner över igen

Tight rövhål - feta armar

Kukslaka bröder och fittslappa systrar förnedra edrer. Detta måste stoppas. Autobahnfittan Carola vill starta ett läger. Hon har avböjt att dokumentera skiten i en dokusåpa utav de suspekta skälen att hon månar om deltagarna och "lyckan kommer inte för att du får en hit eller blir känd. Det handlar om att vara nöjd även när du sjunger på skolavslutningen eller på familjens julsamling". I helvete heller.

Som pedagog rivs jag sönder inombords. Talangfulla unga kommer inom en schlagerkvart suga det falska bögeriets nestor Jesus Kristus osttäckta ollon. Inte mina barn, inte mina små barn! De ska aldrig lära sig blåsa trombon av helt fel orsaker! Sug för att det är gott och nyttigt men aldrig, ALDRIG för att någon bekämpningssprutad hagga säger så. Som halv människa och pedagog vill jag stoppa detta otyg. Det är dags att resa sig och låta häxan känna vrede. Något måste göras.

Jag orkar inte stå utanför Kyrkans barntimme igen. Även min omättliga styrka kan sina och jag vet inte hur mycket förvirring och indoktrinerade yngel jag klarar av. Frälsarens arbete blir för varje dag en busslast tyngre. Så mycket falsk information, så lite tid för hypnos. Jag ringde nyss Runar. Han grät som vanligt men efter otalt med förolämpningar kunde han klämma fram att han varken visste ut eller in. Vare sig Svampbob, Mozart eller Amadeus har någon mental fallskärm. Innan Runar han hota med att skjuta sig lovade jag att städa upp skiten i hopp om att han ändå sköt sig.

Jag kommer aldrig erkänna det, men jag behöver eventuellt hjälp. Något, bara något måste göras. Hur mycket jag orkar vet jag inte.

Att skylla på de mörka

Kärlekens färg


Min träff med psykologen höll på att börja illa. På väg från Alviks tunnelbanestation blev jag mer och mer surmulen. Likt ett tandläkarbesök var det ingenting som gjorde mig nervös. Det var bara något onödigt som tog min värdefulla tid i anspråk. Det är varken fel på min munhälsa eller min mentala vigör. Jag sköljer munnen med kaustiksoda varje dag och räknar stavfel i Expressen två gånger i veckan. Ändå är det alltid någon maktgalen förmyndare som tycker att det ska borras eller pratas. Nu skulle det pratas.

Utanför den blygsamma bottenvåning där terapeuten (jag bestämt mig för att kalla en fitta oavsett kön) huserade gick plötsligt ett bilalarm igång på en röd Skoda. Även detta skrämde mig inte men jag blev oerhört arg av att bli väckt ur mina ilskna funderingar.
- Håll käften hålll käften satans i helvetes hor, skrek jag och kastade en rostig regnvattenfylld ölburk rätt igenom rutan. Glassplitter täckte den halvt asfalterade parkeringen och industripolyestern i bilens framsäte.

Bilen tillhörde fittan som även ur ett genusperspektiv verkligen var en fitta. Med fönster och inte tillräckligt isolerade väggar på bottenvåningen hade hon hört mitt gormande och kom nu utspringande. Jag var tvungen att tänka snabbt. Det stod två grupper barn i varsitt hörn av parkeringen. Den ena gruppen så vitrosa att Hitler själv hade blivit tårögd. Den andra gruppen så skokrämsbrun att självaste Mugabe hade brandkårsprutat ända upp till fantasimedaljerna under hakan.

Jag avskyr alla raser lika mycket. Brunt är kärlekens färg men vitt är en bättre kanvas för blodstänk. För att rädda mit eget skinn pekade jag naturligtvis på de mörka. De förstod genast vad som försigick, insåg föredömligt att protester vara lönnlöst och sprang iväg. Fittan vars fördomar trängde djupare än hennes kunskaper om Freud köpte det hela utan att blinka och en kvart senare låg jag på schäslongen och låtsashulkade om mina fiktiva föräldarars tragiska bortgång då de som missionärer i Norge fallit offer för mördarbakterier.

Samtalet med fittan förflöt enligt planerat men mer om det tänker jag inte skriva. Jag har viktigare saker för mig. Trots det kommer jag med nöjdhet i sinnet tänka lite på de mörka. De fick en viktig lektion inför framtidens krogköer. Frågan är, med vilket undantag de revolutionerar? När de tröttnat på regeln.

Alla förlorar

En dammsugare


Gårdagens patetiska försök till interaktivitet tillika gissningslek är avgjord.

*Donna Lee gav visserligen rätt svar men förlorar ändå. Hon straffas med att duscha kallt i två veckor.

*Nika har ingen aning och döms till att sätta sig på ett häftstift.

*Juan behöver inte göra någonting mer än att lära sig multiplikationstabellen.

*Anonym som gav kommentaren Vem bryr sej om dej? får tröstpris och kan urinera i en kattlåda veckan ut.

En smutsig känsla och självförakt ingår i samtliga priser.