En halv upprättelse

Finn en 103 fel

Så ringde de. Min pedagogtjänst är därmed återinrättad under förutsättning att jag besöker en psykolog två gånger i veckan. Tydligen var de rädda för min "hysteriska" skräck för bakterier. Nåväl. Uppenbarligen gjorde den goda professorns samtal skillnad och psykologen var ett mindre pris att betala. Jag har egentligen ingenting emot det. Kan vara skönt att ligga ner två timmar i veckan och vädra munhålan om något oviktigt från en barndom man inte minns. Vid närmare eftertanke blir jag osäker på om jag överhuvudtaget har varit barn. Jag kan faktiskt inte komma ihåg någonting alls.

Men men. Rövsmör och fittsmisk! Tillbaka på banan men det återstår då det lilla mordproblemet. Igår kväll åkte jag tillbaka till staden och andades bedrövelse och mindervärdskomplex från hela T-centralen. Långa och korta, smala och tjocka, alla lika värdelösa och alla lika obetydliga. Efter ett par dagar på landet blir människans drift att koncentrera sig till städer en allt tydligare gåta. Det ligger ett tung lock av sucidal destruktivitet över Stockholm i allmänhet och Centralstationen i synnerhet. Vilken av dessa vidriga avgaspundare exploderar först. Världen behöver inte mindre droger utan mer.

Min lägenhet en halvtimme från T-centralen verkade vara öde och tom. Men jag vågade inte gå in. Den logiska förklaringen: Det väntar poliser som vill skjuta mig i självförsvar. Den känslomässiga och kanske riktiga förklaringen: Lägenheten är en bur. Jag längtade tillbaka till Tyresö. Jag saknade granar, tallar och bytesdjur. Det fanns dock inte tid för melankoli och jag blev istället ilsken. Observatorielunden fick duga som substitut för natten. Jag sov under stjärnorna.