Råttgift och fittsmisk! Dra åt helvete! Ännu ett steg mot slutet. Efter morgonens smärtstillande; ett frossrunkeri där jag fantiserade om Selma Lagerlöf och Elsa Beskow bakbundna med grönsaker i kroppsöppningarna gjorde sig kroppen påmind och tarmen var tvungen att tömmas. För ett ögonblick tyckte jag något glimmade till. Efter noggrann inspektion kunde jag konstatera att inget guld producerats idag heller trots mitt dagliga intag av tungmetaller som sprids genom skorstenar och avgasrör världen över. De inspekterade resterna skrapade jag in i ett vaderat kuvert adresserat till Ulf Larsson.
Han är den sorgligaste ursäkt för en skådespelare och människa som jag hade fasan att stöta på i Eriksdalsbadet förra veckan. Ulf Larsson är en ytligt bekant till mig vilket gett mig mycket ångest genom åren. Likt en elastiskt navelsträng man förgäves försöker bli av med dyker den jäveln upp när man minst önskar det; vilket är samtliga tillfällen han dyker upp. Denna gång på Eriskdalsbadet.
Första prioritet när hans vidriga uppsyn gör sig bekant är att be aset dra åt helvete. Ofta brukar jag utveckla min avsky i termer av värdelös, ful och dags att dö. Alltid misslyckas min pedagogik till min egen förtvivlan.
Det senaste året har hans hiskeliga fulhet utvecklats till olympiadmaterial. Hetssvält och falskt självförtroende har fått denna spillra av talang att utveckla en massiv och överflödig hud som hänger och slänger. Det är en fasansfull syn. Ännu mera så i duschrummet på Eriksdalsbadet där han under glatt tjatter lyfter på veck och meterlångt hudöverflöd för att göra rent. Det hela blev för mycket och jag sprang till mitt skåp och hämtade en stor sax i industrikvalitet. Hastigt skyndade jag mig tillbaka och skrek med full kraft.
- Nu tar vi bort skiten, SYSLÖJD, SYSLÖJD!
Till min glädje tog det skruv och paniken lyste i hans uppspärrade ögon. Nu gällde det att agera snabbt. Viktminskningen gjorde honom väl snabb konstaterade jag målmedvetet när han sköt iväg som ett elbärande hårlöst marsvin. Med snabba små snabba försiktiga steg tog jag upp jakten och for panterlikt ut i simhallen. Plötsligt hände det, Ulf tappar greppet om sina fortfarande insåpade fötter och for med huvudet mot kanten av en sådan där fotpall atleter startar sina 100 meter på. Jag fylldes av hopp. Och drabbades av förtvivlan. Den enorma hudflärpen kastades framåt och fylldes av luft och Ulf studsade bakåt. Istället för ett spräckt huvud hade hans köttkilt räddad livet på honom och samtidigt uppenbarat hans hiskeliga lem normalt gömd under metervis med hud. Jag kräktes på plats. Av besvikelse och äckel. Mödrar och barn sprang i alla riktningar. Döva pensionärer plaskade lungt kvar. Kaos.
Jag flydde och kastades av ödet in i en Taxi. Han körde till Värtahamnen och där blev jag våldtagen av konservsäljande polacker. Så vitt jag vet lever Ulf Larsson fortfarande i sin lyckliga hudbubbla. Det finns ingen gräns för mitt hat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar