Lukten av ett as - daghemmets hemlighet

Jag kan känna det lång väg. Stanken av rovdjur som stryker kring daghemmet likt hungriga vargar kring en fårhage. En lukt av perverterat kön, en onaturlig morbid stank av lortiga pungar och förhuds-Grevé. Idag efter saftsoppan när min vilsna flock vilade i kuddrummet frös jag i mina rörelser. Jag kände vittring från skogen bakom daghemmets inhängnad. Jag avskyr världen men i den finns det ingenting mer jag avskyr än pedofiler. Fega kreatur, mjäka, timida men bakom ryggen sylvassa utdragbara klor redo att riva och förstöra. När jag fått vittring gäller det att agera snabbt.

Jag beordrade kärringarna att hålla koll på den vilande flocken medan jag for ut genom dörren och kastade mig över staketet in i skogen. Tyst. Små korta andetag genom näsan. Där. Jag sprang korta steg runt mot vinden. Tyst, kattlikt målmedvetet smög jag upp bakom den tung andandes, svettiga demonen. Jag visste vad jag skulle hitta i hans fickor. Jag såg det innan jag visste. Jag visste innan jag såg det. Det var övernaturligt, gudomligt, fantastiskt, upphetsande. Panternabbt kastade jag mig över aset och förde höger arm runt halsen, vänster hand på baksidan av hans flottiga huvud och mina ben runt midjan. Han började gurgla och stappla runt för att sedan falla baklänges. Jag visste vad jag gjorde. Hans tyngd över mig spelade ingen roll.

Det tar betydligt längre tid att kväva en människa än man kanske missuppfattat från någon biograf. Något dryg minut senare efter ett förgäves fäktande med armarna, gurglande och sprattlande kom lugnet. Sov demonjävel viskade jag i hans öra och han började lyda. Efter ytterligare någon minut släppte jag taget och sköt honom åt sidan. Grävde fram det jag visste fanns i hans fickor. Laminerade idolporträtt från kanske världens sämsta tv-serie, Fullt hus. Det gick knappt att urskilja de små tvillingsystrarna, torkad sperma skymde deras falska leenden.

Plötsligt kände jag en annan närvaro. Fyra uppenbarligen förrymda pygmeér stod och glodde på mig mig öppna munnar. Var tysta mina får, väste jag åt dem och de lydde. Du, sa jag och pekade på ett chockladbrunt barn, bakom huset i skjulet, en spade och fort. Jag beordrade ett annat barn att hjälpa till och iväg sprang de som de för första gången fått livets viktigaste uppgift. Inget skrik eller stoj, små tysta möss som förstod utan att behöva fråga.

Efter en halvtimme hade jag grävt ner aset tillräckligt djupt för att hålla rovdjuren och stanken borta. Jag vände mig mot mina fyra barn och solen sken plötsligt genom lövverket ner på mig och dem. Var inte rädda sa jag och klappade deras små huvuden medan stilla högtidliga tårar rann längs deras feta kinder.

Senare kände jag mig oerhört olustig. Inte på grund av ett färskt lik, det gjorde sällskap med flera äldre som jag tidigare under åren planterat, men utan hela den där scenen med barnen. Ännu en gång hade jag fått anledning att tro att jag är Gud. Grubblerierna vill inte ta slut och resten av dag kommer jag ägna mig åt pornografiskt frosseri. Det ända som hjälper om man vill komma på andra tankar.