Stockholms fnasigaste hjärnor

Riv skiten

När man står vid ingången till Stockholms universitet och ser på de som med falska förespeglingar kliver in med ambitioner och ut med desillusioner undrar man hur många som egentligen klär på sig själva. Övermogna spädbarn som ser skolan som en förlängd ammningsperiod och gärna fortfarande skriker färdig när de gjort det "fula". Det är vidrigt att se den pågående regressionen och hur valparna desperat söker sig till den akademiska bröstvårtan utan att få den utlovade mjölken.

Efter senaste veckans huvudvärk och fantasilöshet hade jag bestämt mig för att bryta halvgammal och någorlunda bekant mark. Det var ett tag sedan jag varit här och tänkte det kunde liva upp. Redan vid tunnelbaneuppgången hade jag ångrat mig och vid ovan nämnda ingång mådde jag ovanligt löst i magen och stapplade skyndsamt mot biblioteket och dess toaletter. I den homoerotiska garderoben satte jag röven över handfatet och lät det rinna medan jag funderade på nyttan med att ersätta mjölken med ricinolja till frukostmüslin. Jag lät naturligtvis bli att spola ur handfatet, de överfulla papperkorgarna skvallrade städlättja och sådant straffar sig/jag alltid.

Biblioteket var ett jävla zoo. De en gång gravtysta läsplatserna överväldigades av muntert viskande och fullkommligt meningslöst mobilpladder. Den tekniska mobilitetens eviga fråga; var personen på den mottagande sidan befinner sig besvarades med glada utrop av någon olustig narr.
- På biblioteket!

För att liva upp mig själv gav jag mig på juridikhyllan och rev ut ett ansenligt antal sidor ur vad jag antog var de mest populära böckerna. Andra böcker flyttade jag, enkelt och ledigt, från ett ställe till ett annat. Få saker är mer förnöjsamt än att se stressade blivande jurister på amfetamin springa omkring och leta efter svar de aldrig hittar. Så likt livet. Lika bra att den särdeles vilsna flocken lär sig. Efter det satte jag mig på en stol framför en grupp intellektuella narkoleptiker som gav sken av att inte tänka på hur de idgar könsumgänge med avlägsna men ändå förbjudna släktingar. Naturligtvis en lögn och jag höjde pulsen genom att sätta mig så jag kunde stirra stint på de små fnasen. Att umgås med böcker verkar göra folk fnasiga, kom ihåg det. Efter endast tio minuter hade många rest sig upp och gått medan andra såg uppenbart besvärade ut. Några verkade inte kapabla att röra sig överhuvudtaget. Mina kanske mindre vänliga blickar fick någon rädd stackare att koncentrera sig så hårt på företagsekonomi att jag trodde han skulle kissa på sig.

Situationen påminde mig om mig och min egen briljans. Det fanns inget tvivel om att jag var en mycket stor pedagog. Fortfarande hade jag ingenting hört från daghemmet Ekorren om min eventuella återanställning. Det här gjorde mig mycket arg och den lilla fittan som koncentrerade sig så desperat på sin företagsekonomi straffades med en spottloska i uppslaget. Läsavdelningen blev knäpptyst och ingen rörde sig. Jag stirrade mig ilsket omkring och gick därifrån. På vägen ut skrek jag:
- PÅ BIBLIOTEKET, sedan åkte jag hem.