Mitt höstlov - dag 6

Plast ej läder

Förrförra veckans sjätte dag blev en destruktiv konsolidering. Med slagborr, sticksåg och andra verktyg gick både Ojoj och jag lös på villans insida. Ojoj brann av iver att hämnas sin familj och jag kunde nöjt konstatera att jag dagen innan dragit ur den känslomässiga proppen och eldat upp den. Framför allt riktade Ojoj sin fokus på de utrymmen vars nyrenovering påminde honom om den förestående ockupationen och hans egen naturliga arkebusering. Att se en hundraåring på alla fyra med en ivrig slagborr är en syn att minnas och frukta. Slagborrens grova vibrationer fick den kopiösa massan hud att dansa i vågor. Som huden var på väg att fly, som huden insåg att det bara var en tidsfråga. Men Ojojs energi höll tjurskalligt kvar hans biologiska harness som stretade åt alla håll utom den mot kött och ben.

Även hundraåringar blir trötta och Ojoj kollapsade i ett inferno av kakelskärvor. Nu dör han tänkte jag och gav honom en sista smörjelse med något äckligt jag funnit i golvbrunnen. Men Ojoj dog inte. När de förtvivlade hundarna slutat yla stabiliserades hans andning och han öppnade ögonen igen.
- Ojojojojoj, viskade Ojoj med ett lyckligt leende.

Jag la märke till en blöt fläck nedanför naveln på hans byxa. Det kunde varit kiss men det matchade inte bulan därunder. Gubbjäveln var alltså orgasmlycklig, intenting annat. Hundarna for omkring så kakeldamet yrde, lyckliga över sin mästares återhämtning. Jyckar har en bedrövlig teatralisk förmåga som är både onödig och överdriven. Osedligt hetsigt sprang de omkring och slickade och luktade. Hela scenen gjorde mig lite illamående och jag lämnade de vidriga glädjeyttringarna att utspela sig med en decimerad publik.

I köket försökte jag vispa ihop en yogurtsås med diskmedel och kylskåpsmagneter medan minnen av saker jag inte upplevt bröt min koncentration gång på gång. Det fanns ett obehagligt stämning i huset. Det började bli dags att röra på sig. Efter nästan en vecka i Ojojs galenskap började jag förlora skärpa. Bakom mig kunde jag höra det sega kadavret flåsande hasa fram vilket irriterade mig mer än vanligt.
- Oj....oj....OOOJ, utropade han och sedan kom dunsen.

Den här gången hade Ojoj verkligen dött. Inga fläckar av säd som passerat bäst-före-datum visade på annat. Lilla döden hade blivit den stora. Han hade fallit som en tung fura och landat rätt på ansiktet. Näsan var platt men det blödde mindre än jag väntat mig som om han drivits av deciliter inte liter. Ojojs död var ett tecken. Det började bli dags. Jag bestämde mig för att genomföra det numera döda asets vilja. Inte så mycket av vördnad eller heder som för min egen underhållnings skull. I vilket fall skulle morgondagen skulle bli den final han alltid hade önskat.