Råttatujj råttatuilla rått - Fan ta Disney

Gillar motorvägs-entreprenören Hitler

Det är inte första gången som Disney och deras gelikar försätter mig i en rejäl knipa. Nu är det tydligen råttor som är barnens favorit i en ny film på landets biografer. Hur jävla många gånger måste jag upprepa att djur inte kan prata och ej heller har männskliga känslor. Djur kan varken laga mat, sjunga eller dansa. Vi äter dem eller dödar dem för nöjes skull. Punkt. Jag blir så fruktansvärt trött på all denna missinformation. Vem reparerar skadan? Naturligtvis den pedagogtränad personal som tar hand om illusionens offer. Det vill säga jag själv.

Måndagen förflöt på sitt vanliga osmakliga vis innan det uppstod en mindre samling på rastgården. Något intresserade tydligen barnen och detta något var en förgiftad halvrutten död råtta. I barnens ögon inte en osanitär köttklump utan en lekkamrat. Den döda råttan for runt bland barnens giriga händer och "lagade" mat av ekollon och jord. Ett kort tag funderade jag på att låta leken fortsätta för att lära deras stressade föräldrar en läxa men pedagogen inom mig tog över och jag vrålade till uppställning.

- In med magen, ut med bröstet och strippa, röt jag med faschistoid auktoritet.

De förstod att det var allvar och tre minuter senare stod tolv livrädda nakna små dödgrävare i givakt och lät höstvinden smeka deras bleka hudar. Från ett litet förråd fick jag tag i en dunk bensin ämnad för gräsklippning. Det blev en underbar syn. En övertänd hög med rosa och blåa overaller krönad med en död råtta spydde svart rök mot himlen. Barnen hade svårt att stå stilla och shocken började släppa. En ljudtapet av förvirrad gråt blev fond till brasan.

Nu blev det fart på resten av personalen som började uppfatta vad som hände. Det var svårt att med några enkla meningar beskriva den numera lösta krisen för fläskfiorna och jag begränsades till att mest skrika att det var Disneys fel alltihop.

- Lyssna nu, försökte jag förklara för en otroligt trög individ ur personalstyrkan.

Hon verkade inte alls vilja begripa att en tecknad film om matlagande råttor är som att göra musikal av nazisternas motorvägsbyggande. Man glömmer bekvämt bort både pesten och koncentrationsläger. Det faktum att jag troligen räddat livet på tolv idioter var en altruism hennes kaffebrödskladdiga hjärna inte kunde acceptera. Allt hon pladdrade om var föräldrar, nedkylning och brandkåren.

Jag orkar inte beskriva den otroligt fåniga och pladdriga fortsättningen men det verkar som jag fått sparken. Otack är världens lön.