Mongolid pungbox

Mongo

Jag har varit borta i ett mycket viktigt ärende. För att skynda på den uppenbara och närstående undergången bestämde jag mig för en dryg månad sedan att bygga en domedagsmaskin. Jag har nu bestämt mig för att ta en paus i det arbetet och reflektera fortsättningen. Dessutom har Fredells slut på sågklingor.

I väntan på att ebben ska övergå i flod, plågas jag i princip varje dag av knappt meterhöga snormonster på det gudsförgätna daghem vissa kallar arbetsplats men jag, mera passande, kallar tortyrkammare. Denna dag bjöd ingen skillnad men på vägen hem inträffade något som först gjorde mig rasande men sedan skänkte mig viss förnöjelse.

När den ammoniummättade lukten av mänskligt misslyckande piskade näsan som starkast vid Slussen såg jag en havererad avelshingst med sitt retarderade föl. Jag tillhör den delen av befolkningen som inte skrattar åt mongolider. Jag finner dem ganska äckliga och onyttiga. Loppbitna hundar kan i många fall utföra enklare sysslor medan Djingis Kahns inavlade anförvanter mest sitter och dreglar eller spelar tvättbräda i en "orkester" som ivrigt applåderas trots att det låter föga charmigare än en fittfis.

Nåväl. Det lilla mongot tog sats och under glada läten sprang han med båda händer knutna framför huvudet och siktade rätt mot mitt mellangärde. Och träffade. Knutna nävar i kombination med optimal höjd gav en berömmlig verkningsgrad. Jag vek mig dubbelt medan den havererade avelshingsten ursäktade sig och uppgivet förmanade den lilla idioten att inte göra så igen.

När luften kommit till mig åter blev jag först rasande arg och letade efter en råtting jag aldrig ägt men hört skulle göra susen. Jag spände blicken i det lilla mongot och då såg jag något jag inte räknat med. Det här lilla mongot var uppenbart inte lika mongo som jag först trott. Det fanns en gnista av intellegens i ögonvrån. Visserligen inte på rubikskub-nivå men utan ord talade den långpannan till mig.
- Jag gör så här för att jag kan, viskade den ordlösa blicken.

Förbluffad smordes jag in i något äckligt jag inte kan beskriva annorlunda än avund. Den lilla besvikelsen till horunge, denna genetiska deformation, detta lilla as (vars far från dag ett önskat att suggan aborterat skiten) hade kommit på något. En genialitet som ingen kunde göra något åt det. Livet är en plågsam, meningslös resa mot döden. Endast ett mongo kan ge det en pungspark och komma undan med det.