Tillbaka och inte längre snäll

Det blev ett par dagar längre än beräknat på sanitoriet. En sjuksyster förälskade sig i min prostata och jag fick helt enkelt inte lov att lämna för än jag fullständigt begravd henne i avföring. Att se någon äta sin egen stinkande skit skänker en märklig tillfredställelse liknande den man får av siamesika tvillingar eller något annat missbildad. Det är äckligt men du vill fortfarande titta.

Nåväl, jag smet ut genom fönstret på natten men lämnade syster en vackert inslagen liten brun present. Jag längtar nästan tillbaka, det var rörande att se hur hon mumsade i sig de hårdare och smetade in sina bröst i det lösare. Kan det vara så att brun är kärlekens färg?

Efter att ha sovit i skogen tog jag bussen hem. Där blev jag snabbt påmind om varför jag begav mig till sanitoriet. En hel drös prepubertala ludd-på-karamellen-fria barn av honkön anstormade den svettångande plåtkuken. Jag tog självklart ( en seniors rättighet gentemot yngel) upp två säten. Ett blont litet äckel frågade om jag kunde "hoppa in" varpå ett härligt hat sköljde över mig som piss på syster. Jag lutade mig fram och sa.
- Din lilla blonda pissfitta du kommer ha gjort tre aborter innan du är femton och du kommer dö av skam, knark och blodburna patogener innan du är 30. Dra åt helvete innan jag gör slut på ditt patetiska liv här och nu!

Det tog skruv. Hon armbågade sig i panik bakåt i bussen och jag fick min ro. Jag lärde mig något på vägen hem tillsammans med (gissningsvis) det icke aborterade hanbollslaget. Jag har varit på tok för snäll och vänlig. På grund av den stressen hamnade jag på sanitoriet. Det är dags att ge världen det den förtjänar. Utan nåd. Till sanitoriet återvänder jag aldrig, fast i och för sig. Det skulle va för systers skull då.