Halvdöd kärring får leva ut

Här är en liten trevlig historia som hände för ett par dagar sedan. När jag strosade förbi ett sjukhus såg jag en kärring i rullstol på någon cementerad uteplats för rökare och andra mer akut döende. Hon satt där ensam med sitt vita hår som elschockats att stå i givakt. Ansiktsuttrycket var stelfruset, uppspärrade ögon och vidöppen mun. Hennes uttryck var ett fotografi av någon som precis blir träffad av tryckvågen från en liten till medelstor bomb.

Jag satte mig på en bänk och betraktade kärringen. Hon var ensam och på fem minuter hände absolut ingenting. Det låg en handväska bredvid rullstolen. Allt som inte sitter fast kan man ta så jag hällde ut innehållet på marken. Några mynt senare och inte en min från kärringen bestämde jag mig för att kärringen måste vara åtminstonde halvdöd och uppenbarligen övergiven. Nu kände jag godhet skölja över mig så jag rev sönder hennes rödprickiga trasa som täckte hennes torso. Runt hennes förtvinade hängande bröst målade jag runda rignar med ett läppstift jag tagit som mitt ur handväskan. Jag fortsatte utan protester att måla runt ögonen och munnen. Det såg roligt ut. Hennes uppspärrade uttryck, nakna bröst och snara död nu accentuerad av livgivande röd färg.

Jag beundrade mitt konstverk. Kunde jag skönja ett tack i hennes livlösa ögon? För ett ögonblick tycke jag att jag såg något glimma till. Jag kysste henne på pannan och viskade.
- Nu har du levat.