Tre meter Afrika ger muskelspasmer

Spasmernas ursprung

Mot alla mina protester låter mina avskyvärda kolleger lura iväg mig till ett så kallat "gym". Suggorna hade enklare sprungit av en cellulit genom att hänga en tunnbrödrulle framför deras geggiga näsor. Men nej. Det ska till ett besök på svettpalats iklädda någon trikå som får lycratillverkare att be till högre makter att skiten ska hålla träningstimmen ut. Ensama kan de naturligtvis inte gå heller utan förpestar sin omgivning tills de med stilla vrede resignerar och följer med.

Så stod vi där. Tre suggor och jag. Under tjitter och tjatter bildades en mindre konferens med uppgift att fatta beslut om vilken form plågan skulle ta. Plågorna kallas Powerbox, Poweryoga, Powerpilates eller annan valfri gymnastikform med prefixet power. Konferensen fattade till slut beslut men utan power. Det vita fläsket skulle skaka till Afrikansk dans.

Det finns mycket jag gör för pengar men jag suger hellre av cirka 475 frustande hingstar och sväljer deras kukdreggel än dansar afrikansk dans. Jag vet hur det ser ut när överspända svenskar försöker göra som på kontinenten eller i någon naturlig jävla jungel. Där drar jag gränsen för hur mycket jag kan späka mig själv. Det finns för övrigt bättre sätt att förudmjuka sig på med enkla billiga medel du kan hitta i varje järnaffär.

Suggorna i mitt sällskap tolkade, trots min hästkuksförklaring, det som att jag var blyg. Gott nog, jag bestämde mig för att vända på steken och utnyttja tillfället för lite underhållning.

Hastigt skyndade jag ut ur gymmet till närliggande livsmedelsaffär och sedan tillbaka. Moderna gymnastikanläggningar är till min stora elaka glädje designad för bästa, mesta möjliga förudmjukelse. Så på bästa parkett slog jag mig ner och bevittnade ett tjog bleka stinkfittors hopplösa kamp mot apelsinhud från andra sidan ett brett glasfönster.

När jag satt där och mellanmålade på en rå entrecoté jag hämtat och betalat för ett par minuter tidigare började jag fundera. Den blonda så kallade instruktören såg knappast afrikansk ut. Möjligen en solbränna som vittnade om en charter till Senegal. Den tighta träningstextilen lämnade ingenting till fantasin och jag tyckte mig plötsligt se hennes fitta tala till mig. Den liksom försökte spotta ut den tighta spandexen för att tala tydligare. Men jag förstod vad fittan med sina skavda läppar försökte säga.
- En meter räcker ej, två är bra men tre gör en instruktör.

Ungjävlar och en norrman

Tillbaka på arbetet i morgon. Uppfostringsanstalten Ekorren för små idioter som föräldrarna inte vill veta av förrän efter klockan 16. Hela situationen är olidlig och jag har kräkts sju gånger idag.

Igår träffade jag fejkpredikanten Runar Söörgard över en kopp kaffe. Jag har ingen aning om varför han envisas att umgås med mig. Jag tycker fruktansvärt illa om honom och påpekar det vart femte minut. Men jag låter honom hållas, det lilla aset, han kan under fördelaktiga väderförhållanden unerhålla en aning. Igår gjorde han ingen besviken när han fläkte upp ett tjugotal fotografier på cafébordet. På ett par sekunder fick jag en underbar känsla när Runar med sin hemliga skinande iver berättade och visade exakt hur många knytnävar Tilde De Paula får upp i sina kroppsöppningar. Jag blev mycket imponerad att han med sin skenhelighet och ljusa uppsyn faktiskt fått tillåtelse att fota denna tillställning. Hon såg glad ut, eller så glad man kan se ut med en knytnäve i munnen och en i röven.
- Vad tycker du?, sa han lungt, dämpat och med ett ansikte som sken så mycket att han kunde vara radioaktiv.
- Inte illa ditt lilla as, svarade jag och pekade på en bild där Runar med sina bögiga armar förvandlade Tilde till en slags köttig målbur för fotbollar.
- Kan man retuschera bort ditt äckliga anlete så behåller jag ett par.

Nu hade jag tröttnat. Så jag rafsade åt mig några bilder för arkivet och gav Runar en örfil. Han såg ledsen ut och jag förklarade att han är fullständigt patetisk och utbytbar.

Väl hemma började jag fundera medan jag onanerade med dubbelhandsgreppet. Jag var ofokuserad och gummmisnoddarna runt kulsäcken satt väl inte tillräckligt hårt åt. Hur kan det komma sig att kvinnor är sådana fulländade masochister? Jag blev avundsjuk när jag bläddrade mellan bilderna på Tilde med en eller två nävar predikant uppstoppade i könet. Kvinnor ska ha upp till tolv gånger så många känselceller i huden ändå envisas de med att spricka från fitta till rövhål varje gång de föder barn. Jag kom att tänka på en katts penis som är full av hullingar. Därför skriker honkatten så mycket när hankatten drar ut. Finns det ett samband? Och hur mycket kan man plåga en kvinna innan hon ger upp. Jag tänker ta reda på det.

Halvdöd kärring får leva ut

Här är en liten trevlig historia som hände för ett par dagar sedan. När jag strosade förbi ett sjukhus såg jag en kärring i rullstol på någon cementerad uteplats för rökare och andra mer akut döende. Hon satt där ensam med sitt vita hår som elschockats att stå i givakt. Ansiktsuttrycket var stelfruset, uppspärrade ögon och vidöppen mun. Hennes uttryck var ett fotografi av någon som precis blir träffad av tryckvågen från en liten till medelstor bomb.

Jag satte mig på en bänk och betraktade kärringen. Hon var ensam och på fem minuter hände absolut ingenting. Det låg en handväska bredvid rullstolen. Allt som inte sitter fast kan man ta så jag hällde ut innehållet på marken. Några mynt senare och inte en min från kärringen bestämde jag mig för att kärringen måste vara åtminstonde halvdöd och uppenbarligen övergiven. Nu kände jag godhet skölja över mig så jag rev sönder hennes rödprickiga trasa som täckte hennes torso. Runt hennes förtvinade hängande bröst målade jag runda rignar med ett läppstift jag tagit som mitt ur handväskan. Jag fortsatte utan protester att måla runt ögonen och munnen. Det såg roligt ut. Hennes uppspärrade uttryck, nakna bröst och snara död nu accentuerad av livgivande röd färg.

Jag beundrade mitt konstverk. Kunde jag skönja ett tack i hennes livlösa ögon? För ett ögonblick tycke jag att jag såg något glimma till. Jag kysste henne på pannan och viskade.
- Nu har du levat.

Satan bor i Vällingby

Bertil Monegrim (sic!), 71 år, känd insändarskribent och tv-publikproffs. Han bor i Vällingby och han är satan själv. Det hela ter sig mycket tydligt efter en intervju i en av Stockholm mer eller mindre bedrövliga gratistidningar.

Jag återger här intervjun i sin helhet med mina egna förklaringar inom parantes. Rubrik "Jag passar i färgglatt"

Läget?
– Jo, det är bra. Jag sitter och skriver ett beställningsjobb. Det var någon som ville att jag skulle skriva en hälsning till hans systers bröllop.

(Den här systern. Hon gillar också bajs?)

Du är känd för att ständigt skriva insändare. Hur började du?
– Jag skrev min första insändare 1957. Den handlade om rock’n’roll. Jag skrev att det lät som en samling kor som råmade. Sen har det fortsatt av bara farten. Runt 50 000 insändare och dikter har jag skrivit genom åren.

(Han har alltså allierat sig med Christer Sjögren och hans djävulsdyrkande pack.)

Tar det inte mycket tid?
– Nja, det tar väl ett par timmar per dag. Jag skriver runt 40 i veckan. Men det är klart att man har lite annan fritid.

(Djävulen behöver ingen sömn.)

Vad handlar de om?
– Jag skriver mycket om kändisar. Jag skrev 22 dikter bara om Leif ”Loket” Olsson när han höll på. ”Loket tuffar på”, såna grejer. Sen så skriver jag mycket om mitt favoritbudskap, att ingenting är hopplöst.

(Här börjar satanismen bli övertydlig. När man gör reklam för en flinskallig tjockis som knullar sin mor i hennes liggsår är det maligna budskapet ganska klart.)

Har du någon favoritinsändare?
– 1995 ringde en kvinna och sa att jag räddat hennes liv med en dikt. Det är ju en favorit så klart.

(Hybris. David Hasselhoff inbillar sig själv att han frälser barn döende i cancer på grund av en tv-serie om en talande sportbil. Är ungefär lika troligt.)

Vad skrev du då?
– ”Du är en bit som finns med i livets pussel och du behövs för att det ska fortsätta”. Jag var med om två svåra trafikolyckor på 60- och 70-talen som fick mig att tänka om en del, när jag blev påkörd på Skeppsbron hade jag lika gärna kunnat stryka med.

(Lögn. Alla är obetydliga och behövs inte alls, det forsätter ganska bra ändå. Till och med bättre än förut. Naturens goda krafter har dessutom försökt ta livet av karl två gånger men inte lyckats.)

Du går på mycket tv-produktioner också?
– Ja, jag började gå på ”Svart eller vitt” på 90-talet. Nu är jag säkert uppe 1 200 tv-inspelningar. Jag känner nästan alla programledare. Och E-Type dansade med mig när han var på Allsången senast.

(Grattis E-Type, tro det eller ej men det här gör dig faktiskt lite mindre värdelös. Marginellt men ändå.)

Visst brukar du ha ganska färgglada tröjor på dig i tv?
– Ja, man tar dem för att synas lite extra. Men jag passar i färgglatt också. De har hänt att bildproducenterna har bett mig flytta på mig när jag har en knallgul tröja.
– Jag har förresten Sveriges bästa telefonsvarare också. Jag brukar ändra meddelandet tio gånger om dagen. Innan jag går in i duschen kan jag säga: ”Nu är klockan elva. Om jag inte halkar på tvålen kommer jag att vara tillbaka om en kvart”.

(Jag ska personligen såpa in Bertils hela lägenhet så han inte kan fortsätta sprida denna ondskefulla dynga.)

Hur låter telefonsvararen nu?
– Vi kan lyssna. ”Jag hoppas att dagen ska gå i glädjens tecken både för dig och för mig. Glöm inte att morgondagen alltid är en ny möjlighet för solen att åter få lysa i ditt hjärta. Pip.”

(Bertil är en hyllning till allt som är ondskefullt och vidrigt, titta bara på hans förvridna ormlika leende. När ska naturen försöka igen?)

Tillbaka och inte längre snäll

Det blev ett par dagar längre än beräknat på sanitoriet. En sjuksyster förälskade sig i min prostata och jag fick helt enkelt inte lov att lämna för än jag fullständigt begravd henne i avföring. Att se någon äta sin egen stinkande skit skänker en märklig tillfredställelse liknande den man får av siamesika tvillingar eller något annat missbildad. Det är äckligt men du vill fortfarande titta.

Nåväl, jag smet ut genom fönstret på natten men lämnade syster en vackert inslagen liten brun present. Jag längtar nästan tillbaka, det var rörande att se hur hon mumsade i sig de hårdare och smetade in sina bröst i det lösare. Kan det vara så att brun är kärlekens färg?

Efter att ha sovit i skogen tog jag bussen hem. Där blev jag snabbt påmind om varför jag begav mig till sanitoriet. En hel drös prepubertala ludd-på-karamellen-fria barn av honkön anstormade den svettångande plåtkuken. Jag tog självklart ( en seniors rättighet gentemot yngel) upp två säten. Ett blont litet äckel frågade om jag kunde "hoppa in" varpå ett härligt hat sköljde över mig som piss på syster. Jag lutade mig fram och sa.
- Din lilla blonda pissfitta du kommer ha gjort tre aborter innan du är femton och du kommer dö av skam, knark och blodburna patogener innan du är 30. Dra åt helvete innan jag gör slut på ditt patetiska liv här och nu!

Det tog skruv. Hon armbågade sig i panik bakåt i bussen och jag fick min ro. Jag lärde mig något på vägen hem tillsammans med (gissningsvis) det icke aborterade hanbollslaget. Jag har varit på tok för snäll och vänlig. På grund av den stressen hamnade jag på sanitoriet. Det är dags att ge världen det den förtjänar. Utan nåd. Till sanitoriet återvänder jag aldrig, fast i och för sig. Det skulle va för systers skull då.