Från ett daghem till ett annat

Ett så kallad gym skiljer sig nästan ingenting från ett daghem. Sparkdräkterna är tvådelade men fokus ligger på grälla färger och rörelsefrihet. Orunkbara impotenta muskelmonster som står och suger på en flaska i varje hörn. Det här fick mig att skratta. Tillfälligt. Sedan växte min avsky. Vuxna människor i trikå som dricker ur flaskor med nappliknande pip. Pruttljummen välling och mjölkersättning har ersatts utav vattenutspädda mjölproteinspulver som de äckliga fanskapen står och självgott suger i sig.

Bakom fasaden av bredbenta arslen, skitnödiga grymtningar och homoerotiska utrop döljer sig impotenta, fega, avskyvärda små jävla barn som inte kan skillja sina ärtstora nötter och sina egon åt. Det luktar wannabe-bög och feghet. Det finns nästan bara en sak att göra. Efter ett par outhärdliga minuter på någon form av gångvägssimulator bestämde jag mig för att peta lite i ett av det påskitna klientelets sinne.

Just när ett renrakat homo skulle lyfta en orealistiskt stor skivstång smög jag kattlikt upp bakom honom.
- Bögjävel, viskade jag i hormonpundarens öra.
Han vände sig hastigt om och muttrade konsternerat något jag inte riktigt förstod men lät som va fan eller dylikt.
Bögjävel, viskade jag ännu en gång och stirrade konkelbärshjärnan rätt i ögonen.

Nu blev kukhuvudet tydligen upprört för han började hotfullt röra sin trästammar till armar mot mig. Anfall är bästa försvar.
Aids aids aids aids aids, fortsatte jag nu fast lite högre samtidigt som jag började spotta vilt omkring mig.

Det var en sorgsam syn. Med sin näst intill icke existerande svans mellan benen lommade han hastigt iväg. Det handskbeprydda homot såg förvirrad och skrämd ut. Ja jösses, alla dessa preparat till ingen som helst nytta. Den lilla grispitten glömde till och med sin nappflaska.