Från ett daghem till ett annat

Ett så kallad gym skiljer sig nästan ingenting från ett daghem. Sparkdräkterna är tvådelade men fokus ligger på grälla färger och rörelsefrihet. Orunkbara impotenta muskelmonster som står och suger på en flaska i varje hörn. Det här fick mig att skratta. Tillfälligt. Sedan växte min avsky. Vuxna människor i trikå som dricker ur flaskor med nappliknande pip. Pruttljummen välling och mjölkersättning har ersatts utav vattenutspädda mjölproteinspulver som de äckliga fanskapen står och självgott suger i sig.

Bakom fasaden av bredbenta arslen, skitnödiga grymtningar och homoerotiska utrop döljer sig impotenta, fega, avskyvärda små jävla barn som inte kan skillja sina ärtstora nötter och sina egon åt. Det luktar wannabe-bög och feghet. Det finns nästan bara en sak att göra. Efter ett par outhärdliga minuter på någon form av gångvägssimulator bestämde jag mig för att peta lite i ett av det påskitna klientelets sinne.

Just när ett renrakat homo skulle lyfta en orealistiskt stor skivstång smög jag kattlikt upp bakom honom.
- Bögjävel, viskade jag i hormonpundarens öra.
Han vände sig hastigt om och muttrade konsternerat något jag inte riktigt förstod men lät som va fan eller dylikt.
Bögjävel, viskade jag ännu en gång och stirrade konkelbärshjärnan rätt i ögonen.

Nu blev kukhuvudet tydligen upprört för han började hotfullt röra sin trästammar till armar mot mig. Anfall är bästa försvar.
Aids aids aids aids aids, fortsatte jag nu fast lite högre samtidigt som jag började spotta vilt omkring mig.

Det var en sorgsam syn. Med sin näst intill icke existerande svans mellan benen lommade han hastigt iväg. Det handskbeprydda homot såg förvirrad och skrämd ut. Ja jösses, alla dessa preparat till ingen som helst nytta. Den lilla grispitten glömde till och med sin nappflaska.

Uppvärmda solarium

Helvete as ketchup kuk fan fitta ändtarmscancer och rutten könssaft. Morgonens röstövningar anger tonen för resten dagen. Arbetet på Ekorren är nästa vecka tillfälligt över när semester inträder för min del. Idag lockade den feta chefskärringen med någon form av plastkort som ger tillträde till ett unket svettpalats. Friskvård kallade det parfymsjuka torrfnasket plastkortet. Jag blev mycket upprörd eftersom jag känner mig betydligt friskare än samtliga på den här institutionen ser ut. Men för att stilla en proteststorm gav jag ett svagt löfte att utnyttja möjligheten att beträda lokalen där olyckliga, överviktiga och kriminella avskum lönnlöst försöker skulptera sina kroppar i den hopplösa tron om att livet förändras till det bättre.

Ilskan växte i mig under dagen. Jag kände mig lurad att tidigt i morgon spänna fast mig i någon anordning som ska förbättra något som på mig redan är perfekt. Till råga på allt sprängdes ett sådant svettpalats i luften tidigare idag. Förhoppningsvis har talibaner intagit staden och bestämt sig för att spränga skiten ur allt runkvängligt. Jag vill minnas att jag tidigare i år skrev till Osama Bin Laden och nämnde för den där jävla getknullaren Lasse Kronér och Linda Rosing som potentiella måltavlor. Den lakansbeklädda kamelfittan trotsade inte helt oväntat all hyffs och svarade inte. Och så vitt jag vet befann sig varken Kronér eller Rosing på träningslokalen som sprängdes i luften. Jag fasar för morgondagen.

Djävulska badföräldrars underbara tortyr

I helgen som var bestämde jag mig för, att i min undersökningen om mänsklighetens degenerering, besöka en badstrand. Efter en timmeslång resa, i en överhettad svettångande kollektivkonserv, ut till det som förut var landet men nu har blivit en förortens vilda väst. Ekologiska paradis som har blivit gigantiska järnaffärer där misslyckade hemmafixare letar mutter och cirkelsågar för att försöka glömma smärtan, hemorrojder och sina obefintliga sexliv.

Bussresan kan bara beskrivas som ett litet helvete fullt med fläskberg i för små hattar som greppar solparaplyer och kylväskor. Lobotomerade svin som dricker hamburgerdressing ur medtagna PET-flaskor och försöker nå sina konstant kliande skrev. Det var ett litet helvete som ersattes av ett stort. Badstranden. Fettmassan som förut hölls kontrollerat på plats släpps nu oansvarigt lös och smälter ut över sanden. De proppar sina acne-angripna ansikten fulla med fryst processad komjölk och rullar mot vattnet. Avkomman släpper de lös att fritt pissa och skita vid vattenlinjen.

Vissa utav suggorna och galtarna tycker uppenbarligen inte det är tillräckligt att låta sina kultingar skrattande rulla runt i sin egen avföring utan har tänkt ut en förvånansvärd och fruktansvärd subtil form av tortyr. För att unvika den naturliga solen så är vissa spädgrisar iklädda helkroppskostymer av plast. En tre-årig hon-kulting stapplade apatiskt fram och tillbaka i en turkos helkroppstextil. Den matchades med en likadelar hiskeligt ful och plastig två nyanser lila plastmössa men hängande öronlappar.

Denna kondomliknande sparkdräkt har för evigt dödat varje möjlighet att detta barn någonsin kommer sluta med välling i nappflaska. Vattenskalle, ensamhet och utanförskap är det enda man kan se i hennes kristallkula. Suggan och galten är det elakeste som vandrat jorden. Jag fascineras och ryser på samma gång. Detta och hjälmen kultingen måste ha på sig när hon gungar bekräftar bara det vi alla vet men inte vågar erkänna. Det går åt helvete och lika bra det!

Midsommaräckel

Äcklet kom i dansens form. Parken täcktes av en osynlig, stinkande dimma av svett, sill och potatissallad. Det enda som skar itu stanklocket var retarderade vuxna och fullständiga dumhuvuden till barn som skuttade rund en björkrisbeklädd stång. Ingen av dessa pryda, tjocka och svettblöta hemmapappor och hemmamammor verkade begripa att stången är en övertydlig symbol för penisen med tillhörande par spermasäckar.

Jag har naturligtvis ingenting emot att folk springer runt en kuk men det irriterar mig väldigt när kukdyrkarna inte inser att det är en kuk de dyrkar. Jag såg det därför som min uppgift att upplysa det picnickande folket om detta för festen basala men uppenbart förträngda fakta. Jag hindrade mina kväljningar och drog in så mycket luft jag kunde och skrek.
- Stången är en kuk! Stången är en kuk!

Därmet, vilket jag borde förstått, fick jag mer uppmärksamhet än jag egentligen eftersträvade och några tofsklädda hembygdsmän tvingade mig till reträtt i ett skogsparti. De fega fiolspelande asen gav tillslut upp. Väl ensam lät jag fingrarna dansa runt min egen stång i midsommarens enda sanna anda.

Kungliga idioter

Riksidiot

Gårdagen hade tärt mer än jag räknat med. Jag bestämde mig för att åka till Kungliga Tennishallen för att repa lacken på några dyra bilar. Det har stärkt moralen vid tidigare tillfällen. Besvikelse är ett inadekvat ord för att beskriva det jag såg på den så kallade kungliga parkeringen. Skulle dessa rostangripna Saabar, Skodor och Oplar höra hemma i någon form a monarki-sammanhang. Jag avskyr naturligtvis monarkin och dess hopplöst obegåvade regent som inte riktigt kan beskriva skillnaden mellan sitt eget huvudet och Silvias hängiga arschle. Men monarkins idé är väl ändå se ner på människor som inte bedriver organiserad inavel? Hur kan man se ner på någon från förarsätet på en Skoda?

Det går naturligtvis inte och för min del skänker det inte samma glädje att repa lacken på en budgetkonserv som en ska vi säga Lexus eller Bentley. Lite håglöst sprang jag omrkring på parkeringen. Lyckades till sist förmå mig att olla dörrhantaget på en Volvo men på det stora hela var utflykten ett misslyckande.

Lukten av ett as - daghemmets hemlighet

Jag kan känna det lång väg. Stanken av rovdjur som stryker kring daghemmet likt hungriga vargar kring en fårhage. En lukt av perverterat kön, en onaturlig morbid stank av lortiga pungar och förhuds-Grevé. Idag efter saftsoppan när min vilsna flock vilade i kuddrummet frös jag i mina rörelser. Jag kände vittring från skogen bakom daghemmets inhängnad. Jag avskyr världen men i den finns det ingenting mer jag avskyr än pedofiler. Fega kreatur, mjäka, timida men bakom ryggen sylvassa utdragbara klor redo att riva och förstöra. När jag fått vittring gäller det att agera snabbt.

Jag beordrade kärringarna att hålla koll på den vilande flocken medan jag for ut genom dörren och kastade mig över staketet in i skogen. Tyst. Små korta andetag genom näsan. Där. Jag sprang korta steg runt mot vinden. Tyst, kattlikt målmedvetet smög jag upp bakom den tung andandes, svettiga demonen. Jag visste vad jag skulle hitta i hans fickor. Jag såg det innan jag visste. Jag visste innan jag såg det. Det var övernaturligt, gudomligt, fantastiskt, upphetsande. Panternabbt kastade jag mig över aset och förde höger arm runt halsen, vänster hand på baksidan av hans flottiga huvud och mina ben runt midjan. Han började gurgla och stappla runt för att sedan falla baklänges. Jag visste vad jag gjorde. Hans tyngd över mig spelade ingen roll.

Det tar betydligt längre tid att kväva en människa än man kanske missuppfattat från någon biograf. Något dryg minut senare efter ett förgäves fäktande med armarna, gurglande och sprattlande kom lugnet. Sov demonjävel viskade jag i hans öra och han började lyda. Efter ytterligare någon minut släppte jag taget och sköt honom åt sidan. Grävde fram det jag visste fanns i hans fickor. Laminerade idolporträtt från kanske världens sämsta tv-serie, Fullt hus. Det gick knappt att urskilja de små tvillingsystrarna, torkad sperma skymde deras falska leenden.

Plötsligt kände jag en annan närvaro. Fyra uppenbarligen förrymda pygmeér stod och glodde på mig mig öppna munnar. Var tysta mina får, väste jag åt dem och de lydde. Du, sa jag och pekade på ett chockladbrunt barn, bakom huset i skjulet, en spade och fort. Jag beordrade ett annat barn att hjälpa till och iväg sprang de som de för första gången fått livets viktigaste uppgift. Inget skrik eller stoj, små tysta möss som förstod utan att behöva fråga.

Efter en halvtimme hade jag grävt ner aset tillräckligt djupt för att hålla rovdjuren och stanken borta. Jag vände mig mot mina fyra barn och solen sken plötsligt genom lövverket ner på mig och dem. Var inte rädda sa jag och klappade deras små huvuden medan stilla högtidliga tårar rann längs deras feta kinder.

Senare kände jag mig oerhört olustig. Inte på grund av ett färskt lik, det gjorde sällskap med flera äldre som jag tidigare under åren planterat, men utan hela den där scenen med barnen. Ännu en gång hade jag fått anledning att tro att jag är Gud. Grubblerierna vill inte ta slut och resten av dag kommer jag ägna mig åt pornografiskt frosseri. Det ända som hjälper om man vill komma på andra tankar.

Torra smulor - bibliogreta

Vem kan anklaga en man som letar efter lite nöje en kväll efter dagens bedrövligheter som kofösare på uppfostringsanstalt för sexåringar. Det går naturligtvis inte så därför begav jag mig till kulturerotikens kyrkogård Stadsbiblioteket för att gömma några obetydliga Mankellromaner till stort förtret för Birkenstockförsedda sluskar som behöver krydda sina vattenbleka liv med lite spänning. Numera kan man hitta prettoproppen Mankell bland några olästa tegelstenar om EU:s jordbrukspolitik.

Förvånande nog verkar de vanliga torrfnasiga bibliotikarierna vara förvisade till förortens obesökta litteraturhallar. Förut kryllade det av bleka kvinnor utan kosmetik, urtvättade kjolar, knästrumpor och glasögon som är minst tio år för gamla för allt som kallas stil, mode eller bara god smak. Kanske försöker Stadsbiblioteket förvalta sin image och erbjuder gör-om-mig-till-lite-mindre-dålig kurser? Nu finns det bara en kvar av den gamla skolan. Man kan höra hennes knastertorra köns knirrande knarrande när hon sveper över golvet. Hon lämnar smulor efter sig och jag svär jag såg en vilsen sparv flyga in under hennes rödbleka kjol för att inreda sig ett torrt och varmt rede. Smulorna bildar ett snigelspår från facksal fyra till facksal två. Är smulorna bara en biprodukt från hennes sparvkoloni eller är hon rädd att gå vilse? Jag spenderade en kvart åt att ponera om det fanns något annat än ett innehållslöst liv att hitta tillbaka till. Jag kunde inte komma på något och åkte hem för en session strypronk att förtränga denna gråa scen med.