Självutäckling

Känn skammen hundjävel

Jag känner inte igen mig själv. Rent fysiskt har det ju hänt en del, som att kuken ser ut en rådjursangripen vildros, jag börjar få en trevlig kroppskonstitution och fotsvampen jag dragits med sedan mellanstadiet börjar ge sig. Det där med kuken är en jävla historia i sig. Inte helt enkelt att pissa när ballen pekar åt fyra håll. Så här gick det till om någon tröstlös stackare är intresserad. I vilket fall var jag tvungen att hota en veterinär jag hittade i Gula sidorna och urinerar numera med en liten tratt anpassad för en mindre Terrier med slickförbud. Helt jävla otroligt faktiskt. Som att pissa med en blåslagen vattenspridare som påminner om Carolina Gynning och Stephen Hawkins förenade i en ohelig damp-svärtad permobilspasm.

Nåväl. Även mentalt känner jag inte igen mig själv. För att göra en kort historia lite längre så började jag i Februari månad knarka tillsammans med en psykiatriker från rättspsyk i Huddinge. Det var kul till en början med sedan blev det lite konstigt. Hur givande det än är att spela Hej tomtegubbar på en gräddladdad trollflöjt om och om igen, så är bakrusets realitet (att du sugit smutsig läkarballe under en två veckor lång LSD-trip) inte lika skoj. När detta uppdagades gav jag herr Doktor rikligt med stryk. Som kompensation fick jag lite pengar, en daycruiser och en betald resa till en "kursgård" för självutveckling.

Självutveckling innebär kortfattat att ett dubbelt tjog olyckliga kulturarbetare som tar stolthet i mest armhålshår under en veckas tid får utlopp för dolda aggresioner genom att försöka hugga andra lika misslyckade individer med sina oklippta tånaglar. Efteråt sitter man och runkar varandras egon och tävlar om vem som skäms minst när man hämningslöst tolkar I got the power med fri dans. Fy fan. Det var inte ens kul att få folk att gråta. Det var för lätt. Någon jävla grisbritta som börjar böla så fort jag bara tittade på henne. Påminde henne visst om någon jävla plastfarsa som förstört hennes liv genom att äta upp alla gula godisar i Gott och Blandat-påsen varje fredag under hennes tidigare tonår. Det tillsammans med någon jävla ambulansförare som sett så mycket "död" och envisades med att yla ut sin frustration tog fullständigt knäcken på mig. Så jag grät jag med. På grund av tortyren.

Nu till poängen. Jag har sedan min hemkomst inte varit mig själv. Prostatan är inte längre lika skön. Jag kom på mig själv att le bara av att se två Sädesärlor uppvakta varandra och jag kom på mig själv att inte le när en fyraåring slog ut tre tänder på en sten i Hagaparken.

Det här är ju inte riktigt friskt. Jag mår lite illa.