Kultur

Knappast kuk, mest inget alls

Ruttet kött. Fotsvamp. Det är med lågt hängande huvud som jag blir tvungen att erkänna. Jag läser en del av den smörja som skrivs på det så kallade internätet. När avskyn har lagt sig, skvätts iväg med en sorglig klick sperma och landat på mina sura lakan så behövs förströelse. Jag behöver bensin. En domedagsmaskin behöver kraft och ilska.

Lyckligtvis så existerar det överbemannade överbetalalade kulturredaktioner. Pelle Andersson på Aftonbladet väcker min vrede. Vilket as, vilket fantastisk obetydligt jävla as. Skriver gör kadavret också men det kan knappast kallas text. Det är mer som skallet av en liten knähund som ivrigt bjäbbar innan husse bestämmer sig för åka till farbror Spruta.

Jag kommenterade det värsta bjäbbet och frågade om vi skulle slåss. Jag hoppas han svarar.

Så funkar det

-Vilken frisör har du?

Kärlek som så många gånger beskrivits som den yttersta mystiken är ingenting annat än kemi. Den finns egentligen inte. Det är en kåtslag som gör att de mest skärpta konsumkassörer förlorar förståndet och ynglar av sig. Trots att deras äckliga avkomma växer upp i tid av död, avföring och Ebba von Sydow.

Hormoner ställer till det för människor. När individ A inbillar sig att han har ädla motiv för att knulla individ B är A fullständigt galen. Det lilla omdömet A och B hade har effektivt spolats ner i tänkandets toalettstol. Hormonerna har anpassats sig och för ett tag får kvinnan mer testosteron och mannen mer östrogen. De blir alltså lika varandra.

Det här verkar även hända jurister när de ligger med varandra. Om inte A ovan legat med B ovan skulle de inte ha samma frisyr. Inaveln på advokatsamfundet är skamlig och äcklig. Men som representanter för allt som är fel med världen är de utmärkta.

Jag funderar på att klippa av mig lemmen.

Den dummaste apan - knark, sex och spya

En idiot

Med en konsumkasse full av olika statligt subventionerade narkotiska preparat begav jag mig igår mot Skansen. Det är en tragiskt underhållande samling skyltfönster med livströtta djur som så innerligt önskar att dom hade fingrar att stoppa i en stickkontakt. Till och med björnarna är för melankoliska för att vilja riva skalpen av något spritstinkande jägare.

-Snälla skjut mig, tycks ögonen viska medan jag sprätter iväg Flunitrazepam rakt in i hårbollens öppna gap.
Till slut faller brunlurvet dreglande baklänges. En övertydlig markering om att det är dags att fortsätta mitt arbete.

Eftersom jag hade bråttom tar jag en några nävar piller och slänger in i diverse hägn medan jag hastigt rör mig mot Akvariet. Det är hyffsat folktomt där förutom några stimm retarderade ungar med personal. Tyckte mig känna igen åtminstonde en rödflamsig barnvallare. Kanske från någon pedagogkonferens. Hon blev ännu mera rödflamsig när jag spände blicken i henne. Jag har troligtvis, av förströelse, urinerat på henne vid ett tidigare tillfälle. Pedagoger har i alla tider, utav outforskade anledningar, haft en fäbless för gyllene duschar.

Nåja. Jag var inte där för att minnas utan för ett vendetta. Lemurer. Lemurer är ena riktiga svin till apor. Avskyvärt korkade, sociala och glada. De verkar inte vilja begripa att de är inspärrade slavar för att underhålla mindre håriga apor. Tafsar gör de också. Tar på allt de kan med sina äckliga tassar. Med min kasse och en klase övermogna bananer var det dags att ändra deras perspektiv på tillvaron.

På grund av Lemurernas sociala natur får man som besökare stå mitt ibland dem. Jag lockar med lite banan och en nyfiken liten idiot klättrar fram för en munsbit men tar till reträtt när jag gett den en ordentlig knäpp på nosen. Men här brilljerar deras dumhet. De kommer efter verbal och fysik misshandel tillbaka för ett nytt försök till mosad banan. Föreställningen kan börja och jag petar in alla möjliga piller i halvrutten banan och tar ett steg tillbaka.

Det hela urartar på den tiden det tar för mig att sätta på mig en regnrock. Det är ett apokalyptiskt kaos av öronbedövande tjatter och tjitter. Några börjar knulla medan dom hänger i sina svansar. Andra börjar spy, pissa och skita. En jagar fiktiva flugor medan en annan försöker slita bort sin päls. En mor bajsar i sina två barns öppna munnar medan far och hans bror står bredvid och onanerar. Den största landar pladask på mattråget, pissar ner sig och skriker (gissningsvis) okväden till höger och vänster. Två kumpaner försöker bygga en snara av löv men misslyckas och har analsex i stället. Överallt flyger piss, skit, sperma och mosad banan.

Det är som en vacker målning av den närstående domedagen. Jag hade inte märkt att en skock dagisbarn med öppna munnar nu stod bakom mig i detta inferno. Jonas Wahlström med personal kastar sig även de in i kaoset och försöker trycka decimeterlånga adrenalinsprutor i bröstet på de värsta vildarna. Barnen börjar gråta när Jonas snubblar och själv får sprutan i magen. Han ligger där platt på rygg medan tre apor försöker öppna hans gylf.

Jag avlägsnar mig. Barnen fick en viktig lektion om hur livet fungerar. Det var en bonus. Bakom mig hör jag skrik.

- HELVETE HELVETE DE SUGER JONAS KUK
- JAMEN FAN SATAN I HELVETE INTE IGEN!

Hungriga hundar

Hundmat

Vid Gärdet ligger ett så kallat "hunddagis". Vill man ha spänning gör man så här:
Spänn fast lite medwurst om kuken/ellervaddetnukanvara med gummisnoddar eller lim. När sedan den rökande, uttråkade nittonåringen springer ut med "sina" hundar blir det genast roligt. Se hur hon drar och kämpar. Dragtyg och selen. Spända och fina. Den lilla borstbindaren har aldrig fått så mycket motion. Du skrattar och fruktar för ditt liv. Alla vinner.

För övrigt kan jag meddela att Skansen bjöd på mycket fint. Jag tror jag gjorde en apa gravid. Mer om kärlek imorgon.

Världens dummaste yrkerskår

Tänk er att vakna, lite trött slänga av sig täcket för att upptäcka att er underlivsregionen ligger i en intorkad pöl av blod. Föreställ er det.
Nåväl. Daghemmet med all dess lässvårigheter och fläskhängig personal cirkulerar likt ett mikrokosmos vidare i ovisshetens rymd. Jag börjar tycka riktigt illa om alla. Det finns inte en stol i personalrummet jag inte kladdat in med min egen sperma i hopp om att någon av de yngre personalsuggorna suger upp kladdet med osmos. En jungfrufödsel skulle vara roligt. Men icke. Det har varit en ond cirkel av tristess som till slut drev mig till en läkare.

Innan man skakar hand med någon form av auktoritet är det mycket viktigt att ta sig ordentligt på snoppen eller motsvarande. Det är ett effektivt trick för att snabbt bryta hierarkier och sätta sig själv i alpha-position.
- Jag har studerat medicin i sju år.
- Jo jo, men du luktar av min penis.

När jag väl etablerat dominans över läkarsuggan denna morgon var det dags att hämta det jag ville ha. Ett matvarukasse med piller, pulver och dekokter av mestadels vallmo-ursprung men även ett och annat amfetaminbaserat preparat. Kärringen blev naturligtvis nervös och pladdrade konstant när jag rabblade upp allsköns symptom som produkterna jag ville ha skulle bota.

Henner välvilja att pladdra mig till trygghet var missriktad. Hon hade inte riktigt förstått att hon var en lägre varelse än den hon sövde med sitt eviga tjat och konstlade nyfikenhet. Det hela blev tröttsamt och jag böjde mig fram och flåsade i hennes öra.
- Jag är oerhört kåt min lilla läkarprinsessa. Dina hängiga bröst kallar mig som Ufon till idioter, jag måste knulla dig, jag måste kulla dig....

Fem minuter senare hade jag en mindre bunt recept i handen och som en bonus hade hon slängt in lite östrogen för kemisk kastrering. Jag är naturligtvis inte dum nog att odla bröst men det kanske blandar sig väl med barnens fruktsoppa på Onsdag?

Femton minuter senare hade jag en konsumkasse full. Underhållning väntade och jag begav mig; riktning Skansen-akvariet.

Fortsättning följer......

Ulf, mannen med en kilt av kött

Råttgift och fittsmisk! Dra åt helvete! Ännu ett steg mot slutet. Efter morgonens smärtstillande; ett frossrunkeri där jag fantiserade om Selma Lagerlöf och Elsa Beskow bakbundna med grönsaker i kroppsöppningarna gjorde sig kroppen påmind och tarmen var tvungen att tömmas. För ett ögonblick tyckte jag något glimmade till. Efter noggrann inspektion kunde jag konstatera att inget guld producerats idag heller trots mitt dagliga intag av tungmetaller som sprids genom skorstenar och avgasrör världen över. De inspekterade resterna skrapade jag in i ett vaderat kuvert adresserat till Ulf Larsson.

Han är den sorgligaste ursäkt för en skådespelare och människa som jag hade fasan att stöta på i Eriksdalsbadet förra veckan. Ulf Larsson är en ytligt bekant till mig vilket gett mig mycket ångest genom åren. Likt en elastiskt navelsträng man förgäves försöker bli av med dyker den jäveln upp när man minst önskar det; vilket är samtliga tillfällen han dyker upp. Denna gång på Eriskdalsbadet.

Första prioritet när hans vidriga uppsyn gör sig bekant är att be aset dra åt helvete. Ofta brukar jag utveckla min avsky i termer av värdelös, ful och dags att dö. Alltid misslyckas min pedagogik till min egen förtvivlan.

Det senaste året har hans hiskeliga fulhet utvecklats till olympiadmaterial. Hetssvält och falskt självförtroende har fått denna spillra av talang att utveckla en massiv och överflödig hud som hänger och slänger. Det är en fasansfull syn. Ännu mera så i duschrummet på Eriksdalsbadet där han under glatt tjatter lyfter på veck och meterlångt hudöverflöd för att göra rent. Det hela blev för mycket och jag sprang till mitt skåp och hämtade en stor sax i industrikvalitet. Hastigt skyndade jag mig tillbaka och skrek med full kraft.
- Nu tar vi bort skiten, SYSLÖJD, SYSLÖJD!

Till min glädje tog det skruv och paniken lyste i hans uppspärrade ögon. Nu gällde det att agera snabbt. Viktminskningen gjorde honom väl snabb konstaterade jag målmedvetet när han sköt iväg som ett elbärande hårlöst marsvin. Med snabba små snabba försiktiga steg tog jag upp jakten och for panterlikt ut i simhallen. Plötsligt hände det, Ulf tappar greppet om sina fortfarande insåpade fötter och for med huvudet mot kanten av en sådan där fotpall atleter startar sina 100 meter på. Jag fylldes av hopp. Och drabbades av förtvivlan. Den enorma hudflärpen kastades framåt och fylldes av luft och Ulf studsade bakåt. Istället för ett spräckt huvud hade hans köttkilt räddad livet på honom och samtidigt uppenbarat hans hiskeliga lem normalt gömd under metervis med hud. Jag kräktes på plats. Av besvikelse och äckel. Mödrar och barn sprang i alla riktningar. Döva pensionärer plaskade lungt kvar. Kaos.

Jag flydde och kastades av ödet in i en Taxi. Han körde till Värtahamnen och där blev jag våldtagen av konservsäljande polacker. Så vitt jag vet lever Ulf Larsson fortfarande i sin lyckliga hudbubbla. Det finns ingen gräns för mitt hat.

Mongolid pungbox

Mongo

Jag har varit borta i ett mycket viktigt ärende. För att skynda på den uppenbara och närstående undergången bestämde jag mig för en dryg månad sedan att bygga en domedagsmaskin. Jag har nu bestämt mig för att ta en paus i det arbetet och reflektera fortsättningen. Dessutom har Fredells slut på sågklingor.

I väntan på att ebben ska övergå i flod, plågas jag i princip varje dag av knappt meterhöga snormonster på det gudsförgätna daghem vissa kallar arbetsplats men jag, mera passande, kallar tortyrkammare. Denna dag bjöd ingen skillnad men på vägen hem inträffade något som först gjorde mig rasande men sedan skänkte mig viss förnöjelse.

När den ammoniummättade lukten av mänskligt misslyckande piskade näsan som starkast vid Slussen såg jag en havererad avelshingst med sitt retarderade föl. Jag tillhör den delen av befolkningen som inte skrattar åt mongolider. Jag finner dem ganska äckliga och onyttiga. Loppbitna hundar kan i många fall utföra enklare sysslor medan Djingis Kahns inavlade anförvanter mest sitter och dreglar eller spelar tvättbräda i en "orkester" som ivrigt applåderas trots att det låter föga charmigare än en fittfis.

Nåväl. Det lilla mongot tog sats och under glada läten sprang han med båda händer knutna framför huvudet och siktade rätt mot mitt mellangärde. Och träffade. Knutna nävar i kombination med optimal höjd gav en berömmlig verkningsgrad. Jag vek mig dubbelt medan den havererade avelshingsten ursäktade sig och uppgivet förmanade den lilla idioten att inte göra så igen.

När luften kommit till mig åter blev jag först rasande arg och letade efter en råtting jag aldrig ägt men hört skulle göra susen. Jag spände blicken i det lilla mongot och då såg jag något jag inte räknat med. Det här lilla mongot var uppenbart inte lika mongo som jag först trott. Det fanns en gnista av intellegens i ögonvrån. Visserligen inte på rubikskub-nivå men utan ord talade den långpannan till mig.
- Jag gör så här för att jag kan, viskade den ordlösa blicken.

Förbluffad smordes jag in i något äckligt jag inte kan beskriva annorlunda än avund. Den lilla besvikelsen till horunge, denna genetiska deformation, detta lilla as (vars far från dag ett önskat att suggan aborterat skiten) hade kommit på något. En genialitet som ingen kunde göra något åt det. Livet är en plågsam, meningslös resa mot döden. Endast ett mongo kan ge det en pungspark och komma undan med det.