Intervju i Kamratposten

Sjukt sjuka skjutjärn

Förra veckan blev jag intervjuad av en "reporter" från Kamratposten. Det är ett sista försök av chefredaktören Ola Lindholm att radikalisera publikationen innan han enligt rykten får sparken utav Bonnier. Jag lät mig övertalas efter mycket smicker och tjat om hur populär min blogg är bland prepubertala damp-glin mellan nio och tretton jordsnurr/somrar.

Vi möttes på ett konskurshotat Östermalms-Café. Eftersom jag inte litade på reportern, som för övrigt var praktikant, spelade jag in vårt samtal. Följande är en transkription av samtalet som följde. Reportern är en kvinnlig blondin. Aningen korpulent men inte så det stör.

KP: Hej, vad trevligt att äntligen träffas.
TL: Tja.
KP: Du är ju en ganska kontroversiell person för våra läsare...(Blir avbruten)
TL: Skiter väl jag i.
KP: I vårt chattrum beskriver många hur de har börjat skära sig efter ditt senaste inlägg.
TL: Var det någon som fick loss något?
KP: Hur känns det, när unga skär sig på grund av dig?
TL: Ganska bra men det är en missuppfattning att de skär sig på grund av mig.
KP: Men du skar ju själv av dig vänstra handens alla fingrar, du tror inte det kan inspirera?
TL: Det gäller att använda en tillräckligt vass kniv.
KP: Va?
TL: Då går det att sy på det man skär av.
KP: Ja, jag ser att ditt öra är på plats, det ser lite blått ut.
TL: Jo men doktorn har lovat att det ska bli bättre, fingrarna är också på plats men jag kan inte riktigt använda dom ännu.

Jag ursäktar mig och går på toaletten där jag smeker mitt högra långfinger runt min ganska otorkade analöppning. Sedan hämtar jag två koppar kaffe och smeker noggrannt samma långfinger på den koppkant som inte är ämnad för mig.

TL: Du kanske är lite för liten för kaffe?
KP: Jag är 24, jag dricker visst kaffe. Tack. (Blåser och sörplar aggresivt en stor klunk.) Ursäkta (hostar). Jo eh jo eh alltså (hostar) vad hände egentligen efter din eh olycka på julafton.
TL: Som jag sa sydde några läkare på det jag skurit av. Kuken var det sämre med och ser ut som en kött-rosett. Får se vad dom kan göra åt det, förhuden kan jag kyssa farväl.
KP: Trots att inslagen där du förolämpar religiösa förgrundsfigurer är omåttligt populära bland våra läsare, tycker du inte att du går lite väl långt?
TL: Inte alls. Det är inte jag som är bög, det är Jesus. Och det är verkligen inte jag som är pedofil, det är Mohammed. Hahaha akta dig så han inte kommer och tar dig, Momomomhahahahammmed! Haha.
KP: Jag är inget barn han skulle... (blir avbruten)
TL: Har du något ludd på karamellen? Om du vaxar så kan du nog passera som spädis för den där getknullaren i palestinasjal. Eller du kanske låter honom ta dig i bakfittan. Eller pojkfittan om han var katolik och du man. Har du bröder?
KP: Eh ja.....
TL: Hua! Akta dig för katoliker! Och ha varmt på dig. Huvudet är kroppens skorsten.
KP: emm jo okej alltså är det sant att du precis kommit ut från ett sinnessjukhus?
TL: Ja alltså efter den där knivincidenten beslutades det om tvångsvård enligt HSL.
KP: Men dom släppte ut dig?
TL: Ja, det fanns ingen anledning att hålla en kärnfrisk människa som jag mot sin vilja. Efter tre dagar kom ett läkarlag och jag gemensamt fram till att dödslängtan är det normala och livsglädje det sjuka. Så efter att hållit ett seminarium i knivskötsel åkte jag hem.

Nu börjar den praktiserande reportern se lite svettig ut. Jag anar oråd.

TL: Är du kåt?
KP: Nää, usch jag mår lite....
TL: Knulla?
KP: Nä jag måste ja... (avbruten)
TL: Nötter!
KP: Va?
TL: Nötter!
KP:...
TL: Ja det är nyttigt alltså. Jag äter nötter. Hassel är bra. Ganska gott också.
KP: Mmmm (tyst-rapar surt) så vad, vad kommer hända med bloggen nu?
TL: Tja får väl se. Ska väl fis-köra den ett tag till. Det verkar finnas så många som behöver mig och det känns dumt att svika fanbasen. Som ett lite större projekt håller jag på att skriva en bok om barnuppfostran och livsstrategier. Eventuellt slänger jag inte lite bantningstips också. Den kommer helt klart revolutionera all pedagogisk teori i grunden. Allt annat också för den delen. På fritiden ska jag börja jaga. Scientologer. Har ordnat en jävla fin kniv för ändamålet.

Nu börjar praktikanten se riktigt grön ut och verkar ha slutat lyssna.

KP: Jag mår inte så bra...
TL: Ojsan ojsan... Kom så går vi till kräkoletten.

Hon springer dit och kastar sig fram över toaletten. Hon hinner dock inte öppna locket utan rikochetterar spyan över hela golvet. Jag tröstar henne och hjälper henne vända på sig och sätta sig ner på golvet och sitt eget uppkast. Några fler hulkningar och kaffebruna uppstötningar återskapar Jackson Pollock på hennes vita tröja. Hon börjar gråta.

- Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig... (hulk hulk och så vidare)
- Schhh schhh schh, viskar jag tillbaka och knäpper upp mina byxor.

Hon sluter ögonen och får en förvånads fast bajskorv i pannan som sakta rinner ner över hennes ansikte som kyld grädde på en varm torsdagspannkaka. Hon ler och jag lämnade henne och ljudet av en måltid bakom mig. Får väl se om den här intervjun kommer i tryck.