Jag avskyr dig och resten av världen

Det behagliga äcklet

2009-05-21T07:12:00.004+02:00

Den här bilden snodde jag från Pistolskytteförbundet, omöjligt att förklara

Men kuken! KUKEN! Det har hänt något förskräckligt. Jag känner något äckligt välla över mig som mannagrynsgröt som stått på plattan för länge. Bertil Monegrim är fortfarande en getknullare, lemurer är idioter och jag ollar fortfarande samtliga kaffekoppar i fikarummet. MEN. Det har hänt något. Jag skäms men säger det ändå. Jag är lycklig!

Vad fan hände? Eventuellt kan det härledas till en enstaka händelse i Västerås. På det årliga ganbanget varje januari, en slags rövövning inför Big Meet senare på sommaren, råkade jag halka på en fläck sperma och dunkade huvudet i ett balkonräcke. Just en snygg syn. Medvetslös med trä hårdare än Asp i december låg jag där och förändrades i grunden. För det var det som hände. På lasarettet i Västerås misshandlade jag naturligtvis överläkare Jönsson och kissade i droppen men på något sätt var jag liksom glad. Kände att livet var fullt av möjligheter istället för svårigheter. Det är ett behagligt äckel som väller över mig. Jag kan inte förklara det. Jag runkar och känner mig inte smutstig. Jag är smutsig men känner mig ren.

Gädda och harr. Vad har hänt i min mörka sjö? Men HELVETE SATAN KUKEN, jag tycker inte ens illa om det jag skriver. Tihi (skrev jag just det?), DÖDEN DÖDEN! HÄRLIGT. DRA ÅT HELVETE! JAG är KäR!

Till Bertils försvar

2008-06-08T12:09:00.003+02:00

Pedofilernas kollektivtrafik?

En intrawebbens gråsolkiga riddare har bestämt sig för att försvara jordens allra största avskum Bertil Monegrim. Jag har skrivit om honom här. Avslöjat hans later, äckliga fetischer och osedlighet. Bertil ligger med djur. Hela hans vedervärdiga karriär är byggda med pedofilsublimeringens tegelstenar. Han, Nasdaq och fem miljarder andra människor är det enda som behöver försvinna om vi vill rädda planeten.

En av dem som behöver försvinna försvarar Bertil "goatlover" Monegrim så här:

Bertil Monegrim är en underbar människa och han har alltid ett uppmuntrande ord att säga till sin medmänniska. Hans 50.000 insändare i olika tidningar har till och med räddat liv under åren... Han har gympat på Friskis & Svettis i 22 år & haft fadderbarn lika länge.
Han har varit med i serien "Mäklarna" och spelat in en mycket uppskattad reklamfilm. Han har varit på ca 1300 TV-inspelningar och 110 produktioner. Flera dokumentärer har också gjorts om honom. Allt skit som skrivs är alltså ren lögn,eftersom dessa inte känner personen ifråga..
Fortsätt att vara glädjespridare Bertil och sprid dina varma ord,för kärlek är en bristvara idag !! // En Vän

Det är inte kärlek vännen min. Fadderbarn. Svettis. Inte så friskis.

Menlösa barns dag

2008-05-13T07:35:00.015+02:00

Barnet som gjort det här har inget värde

Idag är jag öppen för frågor. Ställ dem och frukta svaret, det kan vara det sämstaste du gjort.

Från Rune(någonting)
Har en fråga, varför är du en sån fjant ;)
Verkligen en bra fråga.

Från obetydlig och anonym.
Hej Tessan! Kan du berätta om hur något relaterat till konsten (musik, litteratur, film e d) påverkat dig och ditt liv?
Fy fan. Återkom när du ätit en hel hög hästskit. Dum fråga. Men bra. Om du kallar mig Tessan igen ska jag våldta dig. Skicka adressen till theresias.lidbom@gmail.com.

Från
Terrormedia sa...
Puss

Ja du ger kärlek du. Men min sperma som rinner ut från öronen dina, DET är verkligheten.

Från Anonym idiot
hur kan din sperma tänkas smaka? kan en få dig att äta mycket ananas så det får en trevlig flavour? sen kan du komma våldta.
Jag går på en strikt diet av rå lök och härsken sik. Det är det som bjuds. Jävla gourmet-luder.

Från Anonym igen
russin?
Näe men för din dumma envishets skull kan jag tänka mig lite chilifrukt. Då kommer det brinna ur hålen dina. Livet är bra jävla härligt!

Från Magnus Ahriman
Vem är du?
Antagligen Gud. Men vill du ha något relaterat till det vi kan förklara: En offentlig person. En som hatar sig själv. Och dig. En som inte ännu inte blivit en rubrik. Sexköpare. Mycket sorglig. Snart slut.

Östersund piggy style

2008-05-12T12:25:00.005+02:00

Oink oink! Alla chakran ställer sig i led!

06:36

Sitter på tåget från Östersund och är på väg till Stockholm. Vill någon balansera sina chakran kan jag å de varmaste rekommendera Östersund. Lättare ställe på jorden att hitta någon förvirrad terapeut finns inte. Efter att ha töjt ut någon jävla Britt-Stinas rövhål i tre dagar och fantiserat om uppspikade kattungar var mitt rotchakra som fött på nytt. Det infinner sig ett traumatiserande lugn efter en sådan omgång. Hade jag varit så lagt skulle jag helt klart budat en bukett taggtråd till Britt-Stina som numera har halvpermanent adress på hospitalet i Östersund. Vilken kvinna! Vilket rövhål! Det är med värme jag tänker på dina fladdriga skämms-läppar som jag häftade fast på ditt breda arschle.

Det var inte bara arbete på denna lilla semester utan jag fick även chansen att skrämma ett knattelags oförstörda sinnen med historien om Storsjöodjuret som bor i pappas byxor och alltid kommer fram och kräver mamma på tv-1000 exerciser efter fredagsgroggen. Abort, rapport och nu sitter jag på tåget hem.

08:49

Hela sveriges affischnamn för jämtländsk fläskproduktion Margareta Winberg sitter också på tåget ner till Stockholm. Suggan började naturligtvis gnälla när jag satte mig i första klass för att röka.
Man ska inte röka det är inte bra, grymtade hon.
Man ska inte se ut som en gris det är inte bra, sa jag och visade bladet på min fickkniv.
Efter det blev det tyst. Spyderco Chinok III. Bra grejer det där.

Inom yttrandefrihetens gränser

2008-04-11T15:35:00.002+02:00

Jag uppmanar ingen att ge den här jävla fittan en smäll. Men det vore rätt.

Jag är frälsaren, ingen annan.

Självutäckling

2008-04-11T08:58:00.006+02:00

Känn skammen hundjävel

Jag känner inte igen mig själv. Rent fysiskt har det ju hänt en del, som att kuken ser ut en rådjursangripen vildros, jag börjar få en trevlig kroppskonstitution och fotsvampen jag dragits med sedan mellanstadiet börjar ge sig. Det där med kuken är en jävla historia i sig. Inte helt enkelt att pissa när ballen pekar åt fyra håll. Så här gick det till om någon tröstlös stackare är intresserad. I vilket fall var jag tvungen att hota en veterinär jag hittade i Gula sidorna och urinerar numera med en liten tratt anpassad för en mindre Terrier med slickförbud. Helt jävla otroligt faktiskt. Som att pissa med en blåslagen vattenspridare som påminner om Carolina Gynning och Stephen Hawkins förenade i en ohelig damp-svärtad permobilspasm.

Nåväl. Även mentalt känner jag inte igen mig själv. För att göra en kort historia lite längre så började jag i Februari månad knarka tillsammans med en psykiatriker från rättspsyk i Huddinge. Det var kul till en början med sedan blev det lite konstigt. Hur givande det än är att spela Hej tomtegubbar på en gräddladdad trollflöjt om och om igen, så är bakrusets realitet (att du sugit smutsig läkarballe under en två veckor lång LSD-trip) inte lika skoj. När detta uppdagades gav jag herr Doktor rikligt med stryk. Som kompensation fick jag lite pengar, en daycruiser och en betald resa till en "kursgård" för självutveckling.

Självutveckling innebär kortfattat att ett dubbelt tjog olyckliga kulturarbetare som tar stolthet i mest armhålshår under en veckas tid får utlopp för dolda aggresioner genom att försöka hugga andra lika misslyckade individer med sina oklippta tånaglar. Efteråt sitter man och runkar varandras egon och tävlar om vem som skäms minst när man hämningslöst tolkar I got the power med fri dans. Fy fan. Det var inte ens kul att få folk att gråta. Det var för lätt. Någon jävla grisbritta som börjar böla så fort jag bara tittade på henne. Påminde henne visst om någon jävla plastfarsa som förstört hennes liv genom att äta upp alla gula godisar i Gott och Blandat-påsen varje fredag under hennes tidigare tonår. Det tillsammans med någon jävla ambulansförare som sett så mycket "död" och envisades med att yla ut sin frustration tog fullständigt knäcken på mig. Så jag grät jag med. På grund av tortyren.

Nu till poängen. Jag har sedan min hemkomst inte varit mig själv. Prostatan är inte längre lika skön. Jag kom på mig själv att le bara av att se två Sädesärlor uppvakta varandra och jag kom på mig själv att inte le när en fyraåring slog ut tre tänder på en sten i Hagaparken.

Det här är ju inte riktigt friskt. Jag mår lite illa.

FITTA

2008-04-08T21:07:00.002+02:00

Sätt dig ner och drick ur en flaska som luktar lite konstigt, borde jag eller borde jag inte?

Du är så dålig så dålig. Dra åt helvete....

Intervju i Kamratposten

2008-02-05T13:21:00.000+01:00

Sjukt sjuka skjutjärn

Förra veckan blev jag intervjuad av en "reporter" från Kamratposten. Det är ett sista försök av chefredaktören Ola Lindholm att radikalisera publikationen innan han enligt rykten får sparken utav Bonnier. Jag lät mig övertalas efter mycket smicker och tjat om hur populär min blogg är bland prepubertala damp-glin mellan nio och tretton jordsnurr/somrar.

Vi möttes på ett konskurshotat Östermalms-Café. Eftersom jag inte litade på reportern, som för övrigt var praktikant, spelade jag in vårt samtal. Följande är en transkription av samtalet som följde. Reportern är en kvinnlig blondin. Aningen korpulent men inte så det stör.

KP: Hej, vad trevligt att äntligen träffas.
TL: Tja.
KP: Du är ju en ganska kontroversiell person för våra läsare...(Blir avbruten)
TL: Skiter väl jag i.
KP: I vårt chattrum beskriver många hur de har börjat skära sig efter ditt senaste inlägg.
TL: Var det någon som fick loss något?
KP: Hur känns det, när unga skär sig på grund av dig?
TL: Ganska bra men det är en missuppfattning att de skär sig på grund av mig.
KP: Men du skar ju själv av dig vänstra handens alla fingrar, du tror inte det kan inspirera?
TL: Det gäller att använda en tillräckligt vass kniv.
KP: Va?
TL: Då går det att sy på det man skär av.
KP: Ja, jag ser att ditt öra är på plats, det ser lite blått ut.
TL: Jo men doktorn har lovat att det ska bli bättre, fingrarna är också på plats men jag kan inte riktigt använda dom ännu.

Jag ursäktar mig och går på toaletten där jag smeker mitt högra långfinger runt min ganska otorkade analöppning. Sedan hämtar jag två koppar kaffe och smeker noggrannt samma långfinger på den koppkant som inte är ämnad för mig.

TL: Du kanske är lite för liten för kaffe?
KP: Jag är 24, jag dricker visst kaffe. Tack. (Blåser och sörplar aggresivt en stor klunk.) Ursäkta (hostar). Jo eh jo eh alltså (hostar) vad hände egentligen efter din eh olycka på julafton.
TL: Som jag sa sydde några läkare på det jag skurit av. Kuken var det sämre med och ser ut som en kött-rosett. Får se vad dom kan göra åt det, förhuden kan jag kyssa farväl.
KP: Trots att inslagen där du förolämpar religiösa förgrundsfigurer är omåttligt populära bland våra läsare, tycker du inte att du går lite väl långt?
TL: Inte alls. Det är inte jag som är bög, det är Jesus. Och det är verkligen inte jag som är pedofil, det är Mohammed. Hahaha akta dig så han inte kommer och tar dig, Momomomhahahahammmed! Haha.
KP: Jag är inget barn han skulle... (blir avbruten)
TL: Har du något ludd på karamellen? Om du vaxar så kan du nog passera som spädis för den där getknullaren i palestinasjal. Eller du kanske låter honom ta dig i bakfittan. Eller pojkfittan om han var katolik och du man. Har du bröder?
KP: Eh ja.....
TL: Hua! Akta dig för katoliker! Och ha varmt på dig. Huvudet är kroppens skorsten.
KP: emm jo okej alltså är det sant att du precis kommit ut från ett sinnessjukhus?
TL: Ja alltså efter den där knivincidenten beslutades det om tvångsvård enligt HSL.
KP: Men dom släppte ut dig?
TL: Ja, det fanns ingen anledning att hålla en kärnfrisk människa som jag mot sin vilja. Efter tre dagar kom ett läkarlag och jag gemensamt fram till att dödslängtan är det normala och livsglädje det sjuka. Så efter att hållit ett seminarium i knivskötsel åkte jag hem.

Nu börjar den praktiserande reportern se lite svettig ut. Jag anar oråd.

TL: Är du kåt?
KP: Nää, usch jag mår lite....
TL: Knulla?
KP: Nä jag måste ja... (avbruten)
TL: Nötter!
KP: Va?
TL: Nötter!
KP:...
TL: Ja det är nyttigt alltså. Jag äter nötter. Hassel är bra. Ganska gott också.
KP: Mmmm (tyst-rapar surt) så vad, vad kommer hända med bloggen nu?
TL: Tja får väl se. Ska väl fis-köra den ett tag till. Det verkar finnas så många som behöver mig och det känns dumt att svika fanbasen. Som ett lite större projekt håller jag på att skriva en bok om barnuppfostran och livsstrategier. Eventuellt slänger jag inte lite bantningstips också. Den kommer helt klart revolutionera all pedagogisk teori i grunden. Allt annat också för den delen. På fritiden ska jag börja jaga. Scientologer. Har ordnat en jävla fin kniv för ändamålet.

Nu börjar praktikanten se riktigt grön ut och verkar ha slutat lyssna.

KP: Jag mår inte så bra...
TL: Ojsan ojsan... Kom så går vi till kräkoletten.

Hon springer dit och kastar sig fram över toaletten. Hon hinner dock inte öppna locket utan rikochetterar spyan över hela golvet. Jag tröstar henne och hjälper henne vända på sig och sätta sig ner på golvet och sitt eget uppkast. Några fler hulkningar och kaffebruna uppstötningar återskapar Jackson Pollock på hennes vita tröja. Hon börjar gråta.

- Jag älskar dig jag älskar dig jag älskar dig... (hulk hulk och så vidare)
- Schhh schhh schh, viskar jag tillbaka och knäpper upp mina byxor.

Hon sluter ögonen och får en förvånads fast bajskorv i pannan som sakta rinner ner över hennes ansikte som kyld grädde på en varm torsdagspannkaka. Hon ler och jag lämnade henne och ljudet av en måltid bakom mig. Får väl se om den här intervjun kommer i tryck.

Återuppstånd

2008-01-28T16:01:00.000+01:00

För att åter stå upp

Det var mörker. Inget ljus kunde fly från den mörka materia som utgjorde min sorgliga person. Jag orkade inte mer. Det blev för mycket. Av idioter, av mig själv och min uppgift. Döden var det enda rimliga sättet att fira köphysterins födelsedag den 24 december. Utan smärtlindring började jag skära av mig vissa onödiga kroppsbihang. Örat kändes ganska onödigt och har man bestämt sig för att dö vill man gärna få så mycket insikt och visdom om sakers tillstånd som möjligt innan blodförlusten blir för stor och medvedslöshet inträder. Smärta ger insikt tänkte jag och skar snabbt och lite fegt av mig vänster öra. Det sved ganska mycket och det slog mig att så fort något svider så andas man gärna in och liksom silar luften mellan tänderna. Jag upprepade silandet ett tag. Sedan skar jag av mig lillfingret på vänsterhanden. Det gjorde väldigt ont men gick trots det väldigt bra.

Efter det gjorde resten av vänsterhandens fingrar mindre ont. Jag började bli yr och ville inte tuppa av innan jag utfört kirurgins huvudnummer. Förhuden skulle bort. Det var inte mitt allra bästa beslut att förkorta vänsterhandens fingrar innan förhudsoperationen och det visade sig marigt att enhandsoperera. Kuken försökte krypa upp i kroppen medan mina blodsprutande stumpar försökte pilla fram den normalt så piggt hängande desertören. Innan jag förlorade medvetandet högg jag i desperation lite på måfå för att sedan försvinna i ett blödande töcken.

Det som sedan hände förrändrade mitt liv. Jesus Kristus kom till mig som i en dröm. Helt plötsligt hade jag kläder och stod upp ståtligt och rakt. Jesus log lite smygbögigt och satte sig ner på knä. Sakta började han smeka utsidan på mina lår samtidigt som han kysste mig utanpå Fältbyxa FS02 där en liten kulle började växa till ett berg. Sakta drog han ner gylfen och krånglade ut min stenhårda lem. Ollonet dunkade av vällust som ett genmanipulerat plommon med eget blodsystem. Jesus Kristus började kittla härligheten med skägget och det gick rysningar över hela kroppen när han sakta lät tungspetsen ta sin första försiktiga kontakt.
- Pappa, pappa åh pappa. Knulla mitt ansikte pappa, knulla mitt ansikte pappa, viskade Jesus till min pulserande köttsåg.

Sakt och gjort. Jag tog ett rejält tag om Jesus Kristus kalufs och började våldsamt stöta spermaraketen rakt upp i gomseglet och ner i svalget. Geggiga gurgel och kräkreflexer som fick den pedikyrbehövande Jesus grimasera våldsamt. Det här eggade mig ännu mer och jag ryckte ut krämsprutan och skrek så saliven yrde.
- Ät mina svettiga juveler!
- Ja ja hmm ja, replikerade Jesus lite fantasilöst medan han försökte få in så mycket som möjligt i munnen.

Våldtäckten fortsatte och efter en parad av tecknade rådjur närmade sig njutningens klimax vilket Jesus Kristus med god erfarenhet anade och utropade flämtande.
- Inte i skägget inte i skägget!
- Jag lovar jag lovar ååååååaaaaaaaahhhhhrrrrrrggggg.

Ett ganska meningslöst löfte visade sig. Aldrig någonsin hade jag sett ett kladdigare skägg. Jesus kröp ihop och började gråta.
- Varför oh varför, hulkade han stötvis fram.

Jag tittade på Jesus och kände mig omåttligt nöjd medan mitt ollon slutade se genmanipulerat ut.
- Därför att du är en åsna och ingenting annat. En åsna kan inte vara en tiger men en tiger kan äta en åsna.

När jag vaknade låg jag på sjukhus. Jag mådde fruktansvärt bra trots en hel del värk. En ny regim, en annan paradigm. Jag avskydde fortfarande världen men inte längre mig själv. En ny början hade kommit till slut.

Förberedelse

2008-01-23T22:46:00.000+01:00

Gud som haver kuken kär

Hjälp

2007-12-23T23:02:00.000+01:00

Jul, jul, strålande jul

Livet är ingenting jag kan rekommendera till någon. Jag har fått nog. Jag mår så illa så illa. Tävlingar och stafetter. Ingenting spelar längre någon roll. Varje konsumerad vara är ett spadtag. Det ska bli skönt. Att slippa det hela. Lögner och längtan. Ihopfantiserade avsugningar. Orgasmerna som uteblev. All källsortering som inte lönade sig. Nu är det över. Jag vill dra lögnens täcke över mitt svullna huvud.

Igår försökte jag kväva mig själv med mitt eget kön men jag var fortfarande inte tillräckligt vig. Så mycket tid. Min bittra sperma är på väg att försvinna. Dödad av regeringen och livet. Nu är allt på väg att försvinna? Vilken är den sista fitta jag kommer att drömma om? Som jag kommer att se innan jag bäddat sängen och innan jag har tappat min halverektion för sista gången? Det kan vara din.

Och nu lite reklam för Torpahemmet

2007-12-13T12:16:00.000+01:00

En ambassadör

Det har varit en stressig vecka i sann jultidsanda. Köttskandal och avslöjandet att statsministerparet tycker om det där bak. Själv har jag spridit e-coli och på regeringsuppdrag slagit in 150-grammare till bajskorvar som ska delas ut till hemlösa dagarna innan jul. I min iver att göra bra ifrån mig på mitt fördelningspolitiska uppdrag förbisåg jag det uteblivna korståget. Än så länge inget svar från de här idioterna. Det gör mig mycket besviken och den enda responsen har kommit från ett par ambitiösa hobbyfrälsare som i väl långa kommentarer på det här inlägget bedriver en amatörmässig personlighetsanalys och någon slags barbie-exorsism. Godtyckligt klippt ur idiot 1 och 2:s kommentarer:

"Jag bläddrat ända hit och tyckte det kunde vara värt med ett kommentar som vad jag känner när jag sett det du lagt möda på att skriva ner och få uppmärksamhet för.
Men du! Du är värd mer än så! Du kanske tror att ingen på vår jord såg dig, önskade att du fanns, men en finns: själva skaparen som du inte vill veta av men som trots detta söker dig. Han vill ha dig tillbaka."

Grattis mig.

"Sök honom. Gör du det, då finner du! Välkommen hem! Guds ambassadör!"

Jag såg för många år sedan en hemsk film på videokasset som använde ungefär samma retorik. Men den handlade om någon slags kraft och lasersvärd. Guds ambassadör var i den lite mindre infantila versionen ett halvmeter högt klorofyllfärgat russin.

"Som barn blev Magnus Flodin misshandlad av sin styvfar. Och i 14 år styrde heroinet och den organiserade brottsligheten hans liv.
Men vägen ut ur mörkret, den organiserades av Gud."

Det här är idiot 2 som berättar historien om Magnus Flodin. I massor av år inträffar allsköns elände för Magnus. Stryk, knark och hans uppfostrande far var inte hans biologiska far. Såpan fortsätter...

"När Magnus firade sin 15-årsdag blev han erbjuden sin första spruta heroin och efter den var han fast. Vid det här laget hade han dess-utom blivit en hejare på Kung Fu, och det skyddade honom visserligen från styvfaderns nävar, men samtidigt blev kampsporten och heroinet en väg in i kriminaliteten."

Kung Fu är enligt vad jag hört lite värre än heroin.

"...på kvällen tog jag fram ett sim-kort med alla telefonnummer till mina gamla kontakter och så bröt jag sönder det och ropade högt ”Jesus fräls mig från mig själv!”

Slutet gott allting gott. Om Du har problem kan Du besöka Torpahemmet i Jönköping. Magnus driver nu omkring drogfri men intellektuellt kastrerad och satsar på en karriär som ett halvmeter högt klorofyllfärgat russin.

Flottans glada

2007-12-04T11:39:00.000+01:00

Olika grader av missbildning

Igår vandrade jag omotiverat och smärtfullt upp och ner längs esplanaden. Redan på T-centralen fick jag syn på min första sjöofficer. De män som önskar slå kvinnor och de kvinnor som önskar att de var män som kunde slå kvinnor i vår vissnande armé ser inte ut som de mest välputsade stickkontakterna i Bosse bildoktors hobbylåda; MEN flottan, har jag efter ovetenskaplig empiri konstaterat en fullständig genetisk duschbrunn. Gårdagens första hade ett triangulärt huvud, spetsig haka, platt huvudplatå och ögon som gjorde sitt mesta för att härma en hammarhaj.

Jag började se ett mönster när den andra dök upp, en trasig genuppsättning på träningsläger, det vill säga en kadett. Hudproblem var efternamnet och harmynt förnamnet eller om det var tvärtom. På grund av smittorisk höll jag mitt avstånd men stirrade på denna sorgliga oidentifierbara gegga som med statliga kronor och ören räddads ur ovan nämnda golvbrunn. Vad är det som pågår hos den svenska flottan? Har rekryteringsbasen för vår krigsmakt blivit så pass urusel att undernärda dermatologiska katastrofer som inte finner gemenskap på Dreamhack gör det i en skattefinansierad lego-bataljon.

Putin, Osama, Fogh-Rasmusen; kom hit! Vi vill se hustrumisshandlare och anala pedanter kissa ner sig och dregla ur sina missbildade mungipor. Kanske skulle vi glömma smärtan över att tillhöra en folkgrupp där majoriten aldrig upplevt någonting i närheten av verkligt. Snälla snälla. Döda oss, tortera oss, vi har glömt bort hur man gör, vad man tar sig till eller hur man blir av med den oidentifierbara plågan som inte har en lösning eller ett ursprung.

Att tänka på när man tänder ljuset

2007-12-02T13:25:00.001+01:00

Fil med en annorlunda kultur

Det är viktigt att påminna sig om julens riktiga betydelse dessa köpglada dagar. Julen handlar faktiskt om mer än bara glitter, spritlukt och presenter. Det är Tomtens och hans små nissars högtid. Då gäller det att nissarna blir riktigt julfina och har tvålat in sig ordentligt så de blir alldeles löddriga och hala. När Tomten sedan inspekterat alla det där svåra-att-komma-åt-ställena på kroppen, först då är allt frid och fröjd och först då kan vi ägna oss åt glögg, misshandel och falsk tacksamhet.

Religionskrig 2.0

2007-11-30T15:09:00.000+01:00

Årets julklapp tillsammans med Jesus analmyrra

I dessa fredsprocessande tider krävs det bara en idiot att förstöra världens forcerade handhållning. Den idioten är jag. Först hade jag tänkt skicka brevet till Sveriges Muslimska Scouter (SMS), det gick rykten om att de hade ett rimligt lager senapsgas i sin besittning utanför Tumba. Det visade sig tyvärr bara vara just ett rykte så facklan passas vidare till ordföranden i Sveriges Muslimska Råd. Det är nästan för enkelt.

From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)
Sent: Friday, November 30, 2007 10:49:46 AM
To: helena.benaouda@sverigesmuslimskarad.se

Hejsan,

jag jobbar som städare på Kyrkokansliet i Uppsala och får höra en del grejer. Fy fan vad dom snackar skit om er. Typ jävla skägglurkar och sånt. Weijrud snackade bajs om någon iman och tyckte han såg ut som ett kvinnokön i ansiktet. Inte nog med det så snackas det också om hur Koranen är proppfull av motsägelser och faktafel och Mohammed ska tydligen gilla barn på ett ganska fult sätt.

Ska ni tåla sådant här skit eller? Jag skulle bli skitförbannad. Ville bara säga det.

Theresias

Mår ni illa...

2007-11-30T13:53:00.000+01:00

En favorit - fett i varenda artär

... av alla annonser och allt annat som blinkar och skriker framför era tomma ögon. Är det så? Så är det gott. Dra åt helvete. Vi är snart döda ändå....

En lektion i lydnad

2007-11-30T12:43:00.000+01:00

Förnedring i rött

Svaret på det här är bättre men fortfarande inte bra. Studera och hitta felen.

Re: Tips på hur du ökar dina annonsintäkter!‏
From: David Oscarsson (david.oscarsson@adoperator.com)
Sent: Friday, November 30, 2007 12:12:02 PM
To: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)

Bäste T!

Jag kämpar som en tok, vördnadsfulle herre. Spara på piskan är du snäll! Om du skulle vara intresserad av banners, så kan du få en kod för att visa sådana. Säg bara till i fall det låter intressant!

Väl mött,

Eder tillgivne David

David Oscarsson
Partner Sales
ADOperator AB

Det svåra i att vara en härförare

2007-11-30T12:04:00.000+01:00

Den där hästen är inte riktigt kry

RE: Tips på hur du ökar dina annonsintäkter!‏
From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)
Sent: Friday, November 30, 2007 11:30:58 AM
To: David Oscarsson (david.oscarsson@adoperator.com)

Hörru du David.

Nu är det så här att jag vill ha ompa bompa musik, skrikiga färger och luftburna negerkukar som flyger fram över MIN JÄVLA HEMSIDA. Jag vill att folk mår ILLA av digitala patogener och Lidl-annonser i fyrfärg.

Jobba hårdare!

T

P.s och vi är fan inga partners. Du är min slav. Glöm aldrig det.

Date: Wed, 28 Nov 2007 12:52:57 +0100
From: david.oscarsson@adoperator.com
Subject: Tips på hur du ökar dina annonsintäkter!

Bästa ADOperator-partner,

Hur mycket man tjänar genom CPC på textannonser påverkas nämnvärt av hur annonsblocket ser ut och var någonstans det är placerat på ens sida. Här är några vettiga saker att tänka på när man lägger ut det:

* I de flesta fallen läser man alltid en webbplats som en bok - man börjar läsa sidan från det övre vänstra hörnet. Det kan alltså vara ett vettigt ställe att lägga sina annonser på.

* Textannonser placerade i närheten av sidans viktigaste material, eller nära menyn där det intressanta innehållet navigeras, genererar flest klick.

* Skrikiga färger som inte överrensstämmer med en sidas övriga design kommer antagligen försämra ett annonsblocks clickrate.

Annat värt att nämna är följande: enligt undersökningar är textannonser de sorters annonser som alltid påkallar mest uppmärksamhet. Möjligheten att tjäna på textannonser är alltså mycket god, så länge man placerar och formaterar dem vettigt!

Brisling i tomatsås

2007-11-29T13:02:00.000+01:00

Gung Kustaf, ännu en böckling

Det är så fruktansvärt bedrövligt att jag måste dela denna konserv med så många fula, avskyvärda och korkade fiskar. Jag har aldrig mått så dåligt. Varför straffas jag med världens umgänge? Vad har jag gjort mer än att vara överlägsen? Kan inte flocken hitta en annan herde?

Godnattsaga del 1 av 2

2007-11-28T18:21:00.000+01:00

En lite sämre expressionist

Mycket riktigt mådde jag mycket illa. Det hade börjat redan klockan 23:00 igår och även fast jag försökt spara första spyan till morgonen gick det inte att hindra den abstrakta expressionismen som landade i badkaret. Men nåja, vad är väl en spya i badkaret. Tidigt i morse kunde jag raskt glädjas av att illamåendet tilltagit i styrka. Det skulle alltså finnas tillräckligt med smittbärande vätska att kladda ner på tunnelbanans gröna linje och min direktdemokratisk tradition där jag med kärlek för avsky bekänner mitt samhällsförakt på ett oändligt givande sätt kunde fortgå även denna vinter.

På tom mage och med feberfrossa begav jag mig mot Stockholms centrala delar. Ryggsäcken saknade prickigkorvmackor men huserade ett flera flaskor läskeblask och karamellfärg, både röd och grön. Passande nog tog min resa början på röd linje men jag ville till varje pris hålla igen uppkastningen till grön linje. Kring stationen Östermalm finns allt för många som med sjuka resonemang gläds av de rätta virusinfektionerna och jag hade ingen intention att hjälpa någon liten vilsen att nå sin ideala undervikt.

På rullande väg slog jag mig själv för pannan och förbannade mig själv att jag aldrig kommit på den brilljanta idén förut. Vad kunde vara en bättre utgångspunkt för mitt bakteriella korståg än Hötorgshallen? Naturligtvis ingenting och väl där föll jag i ett febrigt lyckorus. Det var bara att kapitulera inför möjligheterna och slå mig själv i tinningen för att jag aldrig gett födsel åt idén förut. Medan jag dunkade mig själv i sidan av huvudet letade jag upp ett lämpligt hörn där jag diskret stoppade vänster lång- och ring-finger i halsen. Eftersom magsäcken saknade frukost och förlorat kvällsmålet dagen innan rann en lagom mängd klumpfri vätska snabbt upp i min handflata. Jag gnuggade in sörjan på händerna och började vandra längs lammkorv och tapenade.

Hötorget klockan 09:30 var ett himmelrike för min mission. Det är tidpunkten innan alla ost-, korv- och fisk-månglare har lagt all sin ost, korv och fisk bakom skyddande böjda glaskivor utom räckhåll för oss på andra sidan. Nu stod det matvaruvagnar med hela rack revben eller något annat snart infekterat livsmedel lite varstans. Med ett barns iver gick jag runt och tog på diskar och varor, klämde på frukt och skakade hand med ett par mustaschprydda köttmånglare för att "berömma" någon jävla kotlett jag aldrig satt hörntänderna i. Emellanåt smög jag iväg för att smörja in händerna på nytt. Som avslutning åkte jag rulltrappa upp och ner ett par gånger och såg till att den svarta rullplasten var rejält insmord innan jag begav mig.

På väg mot tunnelbanan och min huvuduppgift slog det mig att en hel del aktiviteter i mitt liv har handlat om att smörja in saker. Jag kanske borde göra någonting annorlunda i tunnelbanan, det vore kanske till och med rimligt med ett annat konstnärligt uttryck. Grunden var ju med bravur redan gjuten i Hötorgshallen så visst kunde jag väl unna mig en liten utsvävning?

Det kunde jag men jag orkar inte beskriva skiten. Jag är trött och så febrig att kuken gör ont. Så tills i morgon får ni vilsna nöja er med första kapitlet i denna underbart rara godnattsaga. Susselimusseligottis!

Försiktig optimism

2007-11-27T18:21:00.000+01:00

Mega, giga, tera - Det finns bara möjligheter

Jag har drabbats av en mycket givande sjukdom. Det bubblar i magen, det kommer gas ur analöppningen och jag mår illa. Två gånger per år kan man med lite tur insjukna i den här kräksjukan. Det är en välsignelse utav många orsaker. Dels rensas kroppen på all strunt man tidigare på året stoppat i sig och sedan öppnas, med läckande mun och skithål, en värld av spännande möjligheter. Redan har febern börjat hålla hand med muskelvärken och jag väntar tålmodigt på första uppkastningen. Tidpunkten är inte optimal. Det är kväll och jag kommer antagligen inte ha ork till att ge mig ut. Förhoppningsvis kan sjukdomens crescendo äga rum i morgon innan lunch. Med försiktig optimism tror jag att åtminstonde 35 till 55 procent av gröna linjens tunnelbanesystem kan vara infekterat redan i morgon eftermiddag.

Det finns få effektivare sätt att lamslå en större stad. Det medborgarens enda egentliga chans att verkligen betyda någonting. En slags direktdemokrati där röstkorten inte bara får uppmärksamhet utav människans alla fem sinnen men även börjar förändra folks liv redan dagen efter. I alla andra storpolitiska sammanhang betyder försiktig optimism att det inte finns en chans i helvetet att någonting någonsin blir bättre. Men i morgon när jag åker fram och tillbaka finns det en ärlig chans att mega faktiskt blir både giga och tera. Det är en försiktig optimism i dess allra bästa betydelse och november kanske inte blir så dum ändå.

Brinna, brann, brunnit

2007-11-27T11:20:00.000+01:00

Underhållning i formen av en frukt

I söndags blev jag lurad att delta när ett tusental nördar tappade kontroll över kissblåsan till tonerna av Howard Shores skitmusik i Konserthallen. Shore är ansvarig och dömd för den orkestrala delen av Sagan om ringen. Jag har inte sett mer än tio minuter av den första filmen och blev så äcklad att jag inte kunde fortsätta. Korta människor på film eller annorstädes är bara vidriga påminnelser om Neurosedyn och handikappanpassade burköppnare.

Det var Runar som lurat med mig med honungslena löften om nya bilder på trebarnsmodern Tilde de Paula med predikantnäve i hennes köttöppning. Vad han glömt att nämna var att han anlände uppklädd som kvinna. En mycket bedrövande uppsyn. Som ett öststatsluder i röda pumps, nylonstrumpor, klänning och blond peruk gled han fram bland immiga montrar med filmrekvisita. När vi satte oss ner på balkong gav jag honom en hård örfil och fick pulver och kräm applicerat av en finmotorisk katastrop på handflatan. Det viskades och tittades och vi var tvugna att arrangera en liten kärleksscen för att övertyga åskådarna om att ingen förestående misshandel stod i startgropen.

Den så kallade musiken var fullständigt bedrövlig. En genuin plåga, ingenting annat. Jag fantiserade om hur det skulle se ut om dirigenten självantände. Ganska lustigt antagligen, som att tända eld på en parkinsondrabbad epileptiker. Innan jag fullständigt gick under av tristess och ilska ursäktade jag mig och gick ut i foajen en bit innan pausen. Runar tittade på mig med sina rådjursögon och jag böjde mig fram och viskade med ett leende.
- Snart kommer det göra ont, vilket fick honom att fnittra så att låtsasbysten skvalpade.

Runar är ett riktigt as men jag hade anat att det kunde gå åt helvete med kvällsunderhållningen och hade tidigare på dagen bestämt mig för att ta med mig en tristessförsäkring. En liten flaska med ett underbart dekokt på aceton och juicad Habanero. Med en avklippt Wettex-trasa smorde jag in alla dörrhandtag jag kunde hitta på de offentliga toaletterna. Det var genialt i sin enkelhet. Acetonet dunstade blixtsnabbt och kvar blev ett osynligt koncentrat av världens starkaste chilifrukt. Ingenting som märktes på handtaget men tillräckligt potent att gå igenom även dubbelvikt toalettpapper.

I pausen skyndade åhörare mot toaletter eller baren. Efter ett par minuter började bleka ansikten dyka upp. En stilla panik, en svettpärla på pannan, en koncentrerad blick när föräldrar, ungdomar, pojkvänner, flickvänner och syskon försökte hålla masken i någon oviktig konversation. Vad skulle de säga varandra?
- Far, min vulva svider som aldrig förr!
- Syster, det brinner i mitt skrev!

Det var ett sant nöje att se försöka tyda massans tankar. Febril aktivitet för att gå igenom potentiella klamydiadrabbade partners eller tysta löften att aldrig mer onanera med jordnötssmör. En del började springa tillbaka till toaletten och stänka vatten på den glödande mellanregionen. Andra sprang bara därifrån, planlöst ut på Hötorget i kylande cirklar med dämpade oh oh oh.

Runar förstod som vanligt ingenting där han stod i sin kjol. Eftersom jag kände honom väl hade jag förbjudit honom att gå på toaletten. Det hade bara blivit tårar som alltför många uppseende slag kunde stoppa. Efter en snabb bedömning skyllde väl ungefär hälften av åhörarna på magsjuka och begav sig till SöS. Jag hade inga planer att med den decimerade publiken lyssna på andra akten så jag begav mig hem.
- Alban spanar in dina pumps, sa jag till Runar och helt plötsligt fick han bråttom och flydde snabbt som en vessla han också.

Den äckliga snöbollen är i rullning

2007-11-24T15:42:00.000+01:00

Jag känner mig mycket illa till mods

Hur ska jag klara skammen? Kanske går det inte. Jag letar desperat efter avledning. Ikväll ska jag trösta mig med ett rekordförsök. Urinera i mer än 114 trappuppgångar på Södermalm. Där mår urin som allra bäst och jag som allra sämst.

Vad jag söker hos en kvinna

2007-11-23T12:16:00.000+01:00

Man ska alltid mäta innan man tar med sig den hem

Jag avskyr kvinnor. Hur de pratar, lever och går. Avskyn sträcker sig egentligen över alla ras och könsbarriärer. Kvinnor komplicerar dock det hela, jag vill ha dem och jag avskyr över allt annat min dragning till dem. Dragningen är inget mer än ett billigt störningsmoment i min stadiga marsch mot världsherravälde, hegemoni och den slutgiltiga undergången. Det finns ingen tid för sådant tjafs. Onani fungerar till en gräns sedan kräver ormen sitt offer. Det är en sådan tidpunkt nu. Jag behöver en kvinna att primörpensla mitt kladdiga genmaterial på. Den skoningslösa ormen hotar och kräver en kanvas.

Det har egentligen inte varit några problem att tömma målarpytsen då och då men oregelbundenheten börjar bli opraktisk. Vad söker jag då hos en framtida mer regelbunden kandidat? Hon bör vara ren men tycka om att bli smutsig, finna skönhet i förnedrande smärta och naturligtvis vara lydig. Tyvärr är mina mest fruktsamma jaktmarker otillgängliga efter en livstidsportning från Filadelfiakyrkan och jag blir mer och mer desperat medan ormens väsande växer sig starkare och starkare.

Det mest avskyvärda alternativet är Internet. Det är som att dyka ner med huvudet före i en tunna med fiskrens och bajs. Bara att hålla för näsan. Ormen kräver det.

En mycket ond reptil

2007-11-23T08:40:00.000+01:00

Bråkmakare sedan dag 1

Jag avskyr min penis. Denna ondskefullt lömska orm som driver mig till underarmsgymnastik och gör mina lakan krispigare än Leksands brungräddade. Jag borde skära av den men har inte modet utan drivs till trekanten där livet börjar och kroppen delar sig. Ormen sprider rykten om en fuktig varm liten gömma där smärta och vardagens tortyr försvinner som utandningsånga en vinterdag. In och ut, in och ut. Jag kan inte sova längre. Jag absorberas av mina drifter. Håller på att förlora mitt förstånd. Min förhud är röd och svullen av desperationens masturbation men penis är fortfarande omättligt hungrig. Den lömska ormen vill ha något jag inte kan ge den och driver mig mot branten. Jag orkar snart inte mer.

Stockholms fnasigaste hjärnor

2007-11-22T16:12:00.000+01:00

Riv skiten

När man står vid ingången till Stockholms universitet och ser på de som med falska förespeglingar kliver in med ambitioner och ut med desillusioner undrar man hur många som egentligen klär på sig själva. Övermogna spädbarn som ser skolan som en förlängd ammningsperiod och gärna fortfarande skriker färdig när de gjort det "fula". Det är vidrigt att se den pågående regressionen och hur valparna desperat söker sig till den akademiska bröstvårtan utan att få den utlovade mjölken.

Efter senaste veckans huvudvärk och fantasilöshet hade jag bestämt mig för att bryta halvgammal och någorlunda bekant mark. Det var ett tag sedan jag varit här och tänkte det kunde liva upp. Redan vid tunnelbaneuppgången hade jag ångrat mig och vid ovan nämnda ingång mådde jag ovanligt löst i magen och stapplade skyndsamt mot biblioteket och dess toaletter. I den homoerotiska garderoben satte jag röven över handfatet och lät det rinna medan jag funderade på nyttan med att ersätta mjölken med ricinolja till frukostmüslin. Jag lät naturligtvis bli att spola ur handfatet, de överfulla papperkorgarna skvallrade städlättja och sådant straffar sig/jag alltid.

Biblioteket var ett jävla zoo. De en gång gravtysta läsplatserna överväldigades av muntert viskande och fullkommligt meningslöst mobilpladder. Den tekniska mobilitetens eviga fråga; var personen på den mottagande sidan befinner sig besvarades med glada utrop av någon olustig narr.
- På biblioteket!

För att liva upp mig själv gav jag mig på juridikhyllan och rev ut ett ansenligt antal sidor ur vad jag antog var de mest populära böckerna. Andra böcker flyttade jag, enkelt och ledigt, från ett ställe till ett annat. Få saker är mer förnöjsamt än att se stressade blivande jurister på amfetamin springa omkring och leta efter svar de aldrig hittar. Så likt livet. Lika bra att den särdeles vilsna flocken lär sig. Efter det satte jag mig på en stol framför en grupp intellektuella narkoleptiker som gav sken av att inte tänka på hur de idgar könsumgänge med avlägsna men ändå förbjudna släktingar. Naturligtvis en lögn och jag höjde pulsen genom att sätta mig så jag kunde stirra stint på de små fnasen. Att umgås med böcker verkar göra folk fnasiga, kom ihåg det. Efter endast tio minuter hade många rest sig upp och gått medan andra såg uppenbart besvärade ut. Några verkade inte kapabla att röra sig överhuvudtaget. Mina kanske mindre vänliga blickar fick någon rädd stackare att koncentrera sig så hårt på företagsekonomi att jag trodde han skulle kissa på sig.

Situationen påminde mig om mig och min egen briljans. Det fanns inget tvivel om att jag var en mycket stor pedagog. Fortfarande hade jag ingenting hört från daghemmet Ekorren om min eventuella återanställning. Det här gjorde mig mycket arg och den lilla fittan som koncentrerade sig så desperat på sin företagsekonomi straffades med en spottloska i uppslaget. Läsavdelningen blev knäpptyst och ingen rörde sig. Jag stirrade mig ilsket omkring och gick därifrån. På vägen ut skrek jag:
- PÅ BIBLIOTEKET, sedan åkte jag hem.

Mitt höstlov - dag 7

2007-11-22T09:31:00.000+01:00

O'hojoj med ett krispigt center

Förrförra veckans sjunde dag var dagen då Ojoj blev O'hojoj. Den skröplige hade fallit och dött. Gissningsvis var det blodpumpen som efter intensiv och långvarig upphetsning helt enkelt gav upp. Nåja ett as mindre men jag får tillstå att jag kände någonting som kunde liknas vid tacksamhet. Det var en äcklig känsla som endast kunde förträngas med hårt arbete . Jag stirrade på hans knappa dygnet stela kropp. Ögonen och munnen vidöppna, näsan krossad. Jag fantiserade lite om att det var så man såg ut sekunden innan man blir påkörd av expresståget till Arlanda. Hundarna sprang runt och gnydde så jag slängde under svordomar ut dem.

Än så länge hade Ojoj inte börjat lukta nämnvärt. Inte mer än vanligt det vill säga men jag bestämde mig ändå för att balsamera fanskapet. Det skulle bli Ojojs sista present och en satans fyrverkeri till final. Under veckan hade jag fått inblick i hans familjesituationen. Han hade en familj men de ville inte veta av honom mer än nödvändigt. Minimalistiskt modernt renoverade badrum vittnade om intresse för villan men ointresse för Ojoj. Hans ivriga upphetsning under gårdagens demolering blev den Betlehemsstjärna jag omöjligt kunde låta bli att följa. När jag var klar skulle hans familj aldrig mer vilja sätta sin fot i den här kommunen än mindre i det här huset.

Jag satte mig på en stol i köket och skapade planer under meditativ masturbation. Jag har alltid varit bekväm kring döden. Där alla andra känner obehag finner jag mitt lugn. Erektionen kom blixtsnabbt med utsikt över en likstel Ojoj. Med slutna ögon fantiserade jag om hur brasilianska kirurger skar bort drottning Silvias enorma blygdläppar. Det är alltid mer eggande med en sann historia, jag kom inom någon minut och visste i samma ögonblick vad jag behövde. Färg, gravljus, en jävla massa O'hoj-sås och diverse spik.

Tidigare erfarenheter av död hade lärt mig att toppingsåsen O'hoj är en utmärkt balsameringsvätska och troligtvis den enda orsaken till att inte fler barn spontanruttnar. En raskt promenad i den frostiga kylan och hyllan i den lokala dödsmedelsaffären var rensad på dagisbensin. Hundarna hade till och med slutat gny och skuttade runt i dumglad förväntan. Att smörja in Ojoj krävde sin O'hoj. Jag klippte och slet bort all textil från hans stela kropp och började det mödosamma arbetet med att smörja in liket. Jag bestämde mig för en blandning av choklad och kola. Choklad hade visserligen visat sig mest potent men en aning för mörk för att göra rättvisa åt den dödes uttryck.

Efter timmar av hårt arbete glänsde Ojoj som nazipropaganda och det var dags att för steg två. Med rep och snöre lyckades jag, med hävarmsprinciper man tar för givet men aldrig begriper, hissa upp Ojoj i vardagsrumstaket. Benen hängde rätt ner vilket inte fungerade då hundarna med smak för karies och rörsocker försökte slicka liket rent. Ett nytt rep fick fästas runt fotlederna och han firades ett par noslängder ifrån tuggavstånd. Min halvvertikala choklad-Jesus satt på plats. Repen surrades fast i nyinslagen spik och det fick vara gott så.

För att accentuera min skapelse gick jag med furiös energi lös på vardagsrumsinredningen med en yxa. Slängde färg, kuddun och tinad avföring på väggarna. Jag pissade under Ojoj och kastade tuttifrutti-strössel på hans balsamerade kropp. Ett tjog gravljus gav en kusligt vacker ambient och en känsla av att uppleva någonting större än begripligt infann sig. Det yrde dun och Ojoj glänste och sken vackrare än någon kunnat föreställa sig. Hundarna sprang oroligt omkring och ylade. Jag började gråta, ställde mig på en pall och gav Ojoj en kyss på hans insmorda panna. Såg jag tacksamhet i hans döda ögon? Tårarna forsatte rinna och jag bad den jäveln dra åt helvete en sista gång.

Det behövdes inte göras mer. Jag var utmattad, känslomässigt och fysiskt. Telefonen hade ringt flera gånger under dagen, kanske var hans så kallade familj på väg tillbaka. Jag gjorde mig ren och torkade tårarna. Skrämdes av det jag såg i badrumsspegeln. Kanske var jag inte människa, kanske var jag något större.

Ett tobaksrelaterat spratt

2007-11-21T11:59:00.000+01:00

Freddi och hans inte alltid så fokuserade gäng

Det här grådaskiga lilla aset (till vänster) suger tobakskuk för att förtjäna sin veckopeng. Som anställd av vår tändstickstillverkande tobaksjätte Swedish Match springer han runt och bedyrar hur snus är bra för folkhälsan. Inte mig emot. Folk kan proppa i sig vilken skit som helst utan att jag bryr mig nämnvärt mindre än vad jag bryr mig om sommarkatter. När sedan idioterna gnäller om sina laster och hur svårt det är att bli av med den blir jag under normala omständigheter vansinnig och skär genast sönder några bildäck. När den som drabbas råkar vara mig själv blir det naturligtvis annorlunda. Någon måste betala. Mitt höstlov blev visserligen intressant på grund den ohyggliga abstinensen men i slutändan blev min bästa Jofa-hjälm förstörd och det plågar mig oerhört. Genom ett litet spratt har jag bestämt mig för att den hippokratiska skammen och kuksugaren Freddi (sic) Lewin ska få svettas lite. Ett brev betyder ju så mycket.

From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)
Sent: Wednesday, November 21, 2007 11:57:10 AM
To: freddi.lewin@swedishmatch.se
Subject: Valpar

Hej Freddi.

Jag slutade med snus för ett par veckor sedan. Mycket skit har man läst på baksidan av doserna men aldrig har det skrivits att man kan bli väldigt arg när man slutar. Jag blev arg. Jättearg faktisk. Så arg att jag slog ihjäl grannfamiljens bjäbbande lilla skithund med en Pet-flaska nyinköpt julmust. Det blev ett jävla liv, lite väl mycket för en gammal tax enligt mig men barnen blev i alla fall väldigt ledsna.

Nu skull jag vilja ha fyra hundra spänn att köpa en ny för. Jag känner en snubbe som säljer konserver och valpar ur bakluckan på sin Toyota i Värtan och för fyra hundra kan jag nog få två medelslitna jyckar, en extra som plåster på såren tänkte jag.

Jag släpps på torsdag, OM DEN LILLA JÄVLA FITTAN TILL ÅKLAGARE TYCKER DET PASSAR, så jag tänkte jag kunde svänga förbi huvudkontoret och hämta stålarna på fredag. Det går bra med rikskuponger.

Hälsningar/
Theresias

P.s Jag vill ha en julmust också, den andra pajade.

Mitt höstlov - dag 6

2007-11-20T07:05:00.000+01:00

Plast ej läder

Förrförra veckans sjätte dag blev en destruktiv konsolidering. Med slagborr, sticksåg och andra verktyg gick både Ojoj och jag lös på villans insida. Ojoj brann av iver att hämnas sin familj och jag kunde nöjt konstatera att jag dagen innan dragit ur den känslomässiga proppen och eldat upp den. Framför allt riktade Ojoj sin fokus på de utrymmen vars nyrenovering påminde honom om den förestående ockupationen och hans egen naturliga arkebusering. Att se en hundraåring på alla fyra med en ivrig slagborr är en syn att minnas och frukta. Slagborrens grova vibrationer fick den kopiösa massan hud att dansa i vågor. Som huden var på väg att fly, som huden insåg att det bara var en tidsfråga. Men Ojojs energi höll tjurskalligt kvar hans biologiska harness som stretade åt alla håll utom den mot kött och ben.

Även hundraåringar blir trötta och Ojoj kollapsade i ett inferno av kakelskärvor. Nu dör han tänkte jag och gav honom en sista smörjelse med något äckligt jag funnit i golvbrunnen. Men Ojoj dog inte. När de förtvivlade hundarna slutat yla stabiliserades hans andning och han öppnade ögonen igen.
- Ojojojojoj, viskade Ojoj med ett lyckligt leende.

Jag la märke till en blöt fläck nedanför naveln på hans byxa. Det kunde varit kiss men det matchade inte bulan därunder. Gubbjäveln var alltså orgasmlycklig, intenting annat. Hundarna for omkring så kakeldamet yrde, lyckliga över sin mästares återhämtning. Jyckar har en bedrövlig teatralisk förmåga som är både onödig och överdriven. Osedligt hetsigt sprang de omkring och slickade och luktade. Hela scenen gjorde mig lite illamående och jag lämnade de vidriga glädjeyttringarna att utspela sig med en decimerad publik.

I köket försökte jag vispa ihop en yogurtsås med diskmedel och kylskåpsmagneter medan minnen av saker jag inte upplevt bröt min koncentration gång på gång. Det fanns ett obehagligt stämning i huset. Det började bli dags att röra på sig. Efter nästan en vecka i Ojojs galenskap började jag förlora skärpa. Bakom mig kunde jag höra det sega kadavret flåsande hasa fram vilket irriterade mig mer än vanligt.
- Oj....oj....OOOJ, utropade han och sedan kom dunsen.

Den här gången hade Ojoj verkligen dött. Inga fläckar av säd som passerat bäst-före-datum visade på annat. Lilla döden hade blivit den stora. Han hade fallit som en tung fura och landat rätt på ansiktet. Näsan var platt men det blödde mindre än jag väntat mig som om han drivits av deciliter inte liter. Ojojs död var ett tecken. Det började bli dags. Jag bestämde mig för att genomföra det numera döda asets vilja. Inte så mycket av vördnad eller heder som för min egen underhållnings skull. I vilket fall skulle morgondagen skulle bli den final han alltid hade önskat.

Det Värsta av det Värsta - No. 1

2007-11-17T16:12:00.000+01:00

Mogi, numera med Internet-förbud

Den här spralliga tjejen har fått fler svensklärare att ta livet av sig norrmän har klubbat sälar. Med uppenbart övermod reflekterar hon över saker under och över hennes egen förmåga att formulera klara meningar och tankegångar. Ämnen som integration dryftas med en fyraårings envishet trots att detta illitterära monster gör anspråk på en ålder av 18 år.

"Vi åkte förbi Rinkeby när vi vart på IKEA, där stod skyltarna utanför kebab restaurangen eller var det kallas på arabiska....hur ska en svensk någonsin kunna äta där? Jag kan ju inte ens läsa menyn! vad är det för slags "integration"?"

Blandas med evergreens som...

"Där inne träffade man på Martin, Philip och le Fredrik och även Sofia och Emilia :D Guuuud va glad jag blev när jag stötte på le Emilia på whitan toalett!! Vi hade iaf le best time på Whitan! träffade även på Viktor, le ex granne till jenny!"

Bloggens visuella estetik är en ordspya mot en fond av suddiga semesterbilder från franska rivieran. Det är som bäst en oerfaren orgie i klipp och klistra som till och med föräldrar av en begåvningshindrad treåring blir ledsna och besvikna av. Ändå envisas våpet med att spotta i motvind utan att se loskan. Med en rutten trästams ihålighet forsätter hon att glatt studsa fram som en fertil hundvalp, vilket faller på sin egen avskyvärda orimlighet.

Det är monumentalt bedrövande och samtidigt ofattbart eggande att denna så kallade människa har mer läsare än de allra flesta bloggidioter, mig själv inklusive. På ett alldeles genialiskt omedvetet sätt illustrerar hon världens tillstånd och blir en undergångens Teletubbie. Så okära Mogi. Jag avskyr dig lite mer än alla andra. Internet är fullt och du måste lämna det.

Epilog: Nummer ett betyder inte någonting annat än att Mogi är den första i raden. Jag väljer det solkade rosa som den första bland många. En bra ingång utan betydelse för utgången. Dra åt helvete.

Det Värsta av det Värsta - En programföklaring

2007-11-17T09:06:00.000+01:00

Varför super Superman?

Det världsomspännande nätverket Internet är efter min flera månader lång empiriska undersökning inget annat än ett daghem. Som fritidspedagog har jag känt igen mig allför väl från första början. Kortfattat kan man dela in Internet i två grupper. En känslomässigt outvecklad grupp med en intellektuell mognadsgrad på mellan två och sex och ett halvt år. Den andra gruppen består av mycket sjuka individer som går igång på nyss nämnda intellektuella mognadsgrad.

När barnen där jag, till och med mitt avskedande, arbetade sprang runt och låtsades en massa strunt så såg jag det alltid som min uppgift att bryta förtrollningen med en skopa hälsosam sanning. Jag minns speciellt en liten äcklig snorunge som sprang runt och lallade om att han var Superman. Ett avskyvärt beteende som förskräckligt nog sanktioneras av asen till föräldar genom diverse inköpt rekvisita. Efter att jag tvingat snordvärgen att hoppa från en relativ hög stenavsatt i syfte att bevisa dennes flygförmåga var dvärgen inte längre varken super eller man och rekvisitan förlorade sin betydelse.

På Internet lever och frodas villfarelser om flygförmåga och annat barnsligt exkrement i en skrämmande skala. Den godhet jag i uppfostringssyfte verkställer behövs även i den här sandlådan. Livet är miserabelt. Du är inte unik. Det finns inga möjligheter och det går åt helvete. För att uppmärksamma dessa sanningar och få utlopp för min rastlösa pedagogsjäl har jag bestämt mig för att plocka de allra ruttnaste russinen ur den här spyan vi kallar Internet.

Russinen ska sedan få en oantastlig motivering och uppmaning till att lämna Internet och aldrig återkomma. Man kan se det som ett pris eller förolämpning men aldrig annat än en nödvändighet. Kanske smärtar det men att leva med en ihopfantiserad flygförmåga är evigheter värre.

Mitt höstlov - dag 5

2007-11-16T09:06:00.001+01:00

Används med suspensoar

Förra veckans femte dag bjöd på en uppenbarelse. Efter att Ojoj stått naken på verandan och mjauat in höstens första frusna dag så gick han som vanligt omkring och ojade sig över dittan och dattan. Dattan visade sig vara någon form av konserv som rullat under en soffa. Ojojs ångestladdade försök att med sin fallfärdiga hundraåriga kropp få ut burken roade mig en aning men det var inte det som förträngde abstinensen allra bäst. Gårdagens naturupplevelse lämmnade min själ ingen ro i dess allra med ljusa betydelse. Äcklet över denna ännu legala handling fascinerade mig och lösa planer puttrade som slabbig löksås i landets lunchrestauranger.

Dagen flöt på utan avbrott tills jag förvånades. Det ringde och Ojoj svarade.
- Ja hejsan hejsan.
- Oj då,
- Jaha jaha
- Oooooj då
- Nej nej
- Ja ha det så bra
- Hej hej

Ojoj lade försiktigt på luren, stirrade på mig och kroknade till sitt vanliga själv. Han hasade iväg mot köket men även min ryckiga synapser förstod vad som var på gång. Ojoj är inte alls ensam i familjär bemärkelse. Det vill säga han har en. Familjen verkar dock inte vilja veta av honom. Han stinker väl surt och är besvärlig eftersom han vill ha uppmärksamhet. Trots surstanken är de dock väldigt förtjusta i hans villa som de redan börjat renovera i väntan på att gubbjäveln dör eller stuvas in på någon förvaringsavdelning.

Jag gick bestämt efter honom i köket, greppade armen och ryckte till så att vi stod ansikte mot ansikte.
- Din lilla jävla fitta, skrek jag, harklade mig och spottade honom i ansiktet.

Han log och dimman ur hans ögon försvann. Tårarna rann längs hans fåriga ansikte.
- Tack, svarade han med darrig stämma.
- Håll käften och hämta slagborren, svarade jag och insåg att jag var mäktigare än jag först kunnat ana.

Varför gör inte folk som man säger?

2007-11-15T14:22:00.000+01:00

En imbecill är på sitt sätt en bacill

Världen är befolkad av imbeciller. David är en av dem när han svarar på det här. Hur svårt kan det vara att få en färgglad annons för cyanid och/eller en meter lång dildo? Två saker som mänskligheten längtar efter allra mest.

From: David Oscarsson (david.oscarsson@adoperator.com)
Sent: Thursday, November 15, 2007 11:44:11 AM
To: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)

Hejsan Theresias!

Vi jobbar för fullt med att få in nya annonsörer, så att reklamen ska passa våra publicister så bra som möjligt - tills vidare kan du via ditt användarkonto blockera de annonser du inte vill visa, så att du förslagsvis endast visar reklamen för underklädesbutiken.

Maila bara om det är något annat.

Med vänliga hälsningar
/David

Kära annonsmånglare

2007-11-15T11:36:00.000+01:00

From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)
Sent: Thursday, November 15, 2007 11:34:54 AM
To: David Oscarsson (david.oscarsson@adoperator.com)

Hej David.

Nej det här fungerar inte. Annonserna är fruktansvärt tråkiga. Jag vill ha penispumpar, sylar i titan, handbojor, ansiktskräm av rutten fisk. Jag vill ha fyrfärg, flygande bröst och epileptiska anfall. Den enda annonsen som dög var den där underklädesbutiken men till min besvikelse var allt som såldes inte använt.

Se så, ordna det nu!

Theresias

Mitt höstlov - dag 4

2007-11-15T07:38:00.000+01:00

Ett ben ämnat för hundar

Förra veckans fjärde dag presenterade få ändrinar i abstinensen. Jag försökte desperat mastrurbera men ingen lösning trots en hel verktygslåda med hjälpmedel. Trött och besviken sprang jag in i en vägg och domnade tillfälligt bort. Jag vaknade någon timme senare med mysteriet Ojoj böjt över mig. Vem fan var den här människan egentligen?
- Du är en ful ful människa, sa jag till honom.
- Oj oj, svarade han dystert.

Till skillnad från förra gången verkade Ojoj och hans villa inhysa andra gäster förutom han själv och hundar. Badrummet på övervåningen var nyrenoverat, stilrent och känslokallt med fasta duschmunstycken i taket som sprutar ut minst en kubik av det varma som hur behagligt det än är inte botar det varken du eller världen lider av. Jag såg även andra tecken på renovering som jag i mitt antirus inte upptäckt de första dagarna. Ett rum var nymålat i vitt ett annat med blå fondvägg. Det saknades en familj. Eller mer korrekt, det planerades för en. Ojoj är säkerligen över hundra och har knappast något krut kvar till artilleriet. Honom kunde jag utesluta och jag gjorde så. Min nikotinlösa plåga tvingade mig till annat.

Dagen innan hade jag med hjälp av kalsong, inkontinensskydd och annan utrustning producerat en liten men potent flaska löptikssaft att roa mig med. Allt mer sällan konfiskerar man ärtrör på frititsgårdar runt om i Sverige men Ojoj hade en sådan anakronism till galge och jag tillverkade mitt vapen. Med hundens hormoncoktail, hushållspapper, ärtrör och vansinne begav jag mig ut till det friluftsområde där falska drömmar om evig ungdom far fram över stock och sten.

Mitt offer blev en kvinna vars äggstockar inte var helt färska men ej heller fullständigt uttjänade. Fokuserade, arga steg för att glömma sin barnlöshet dundrade hon fram med sin icke rasrena men stora fyrbenta kompanjon. Jag gömde mig mot vinden, fuktade hushållpappret med hormonerna och rullade en liten men effektiv kula. Jag kunde höra flåset närmade mig. Jag sköt första skottet på en tallstam snett framför löparna. Den normalt loja hunden ryckte till av ljudet och växte av lukten. Aldrig har jag sett en sådan förvandling. Från att makligt blicka i marken till ett högt huvud, tassar som spikar ner i marken, orubblig, fast och erekt. Endast en liten darrning på pungen rubbade bilden av denna staty.

Efter vittring for hunden iväg med den överraskade matten i släptåg. Hon föll och drogs av djuriskt våld fram mot tallen. Jag sköt ett nytt skott, nu i motsats riktning och hunden vände blixtsnabbt. Kvinnan i andra ändan kopplet vägrade släppa taget och verkade bedövande chockat för att yttra några protester. Fort, för att hålla tempot uppe sköt jag en ny dränkt papperskula lite längre bort in i skogen. Jag hörde en dov knack och ett stön när besten dragit sin förare med huvudet före in i en sten.

Efter ett tag blev hunden alltför förvirrad. Jag hade träffat för många tallar och besten stannade till på stigen och vädrade. Bredvid låg den blonda kvinnan iklädd åtsittande funktionsplagg. Hon blödde från huvudet och näsan. Medan hon mörbultad tittade upp mot himlen letade hennes hand efter sin hund. Hunden reagerade och började ivrigt slicka sin matte över kroppen och i ansiktet. Penis började sticka ut och hunden satte igång att jucka mot kvinnans pelvis. Kvinnan började gråta medan hon tog tag om hundens huvud och kysste honom på pannan. Hon knuffade bort hunden och drog med frånvarande ögon bestämt ner sina svettiga byxor till vaderna och hunden kastade sig in mellan hennes ben. Penis sköt ut ur sin gömma och äntrade ett ensamt men modernt välansat kvinnokön. Kvinnan stönade snurvlande och hunden gjorde det hundar gör.

Det vore fel att säga att jag blev chockad, har man jobbat som fritidspedagog blir man sällan överraskad. Jag får dock erkänna att jag blev förvånad över hur ensamhet och djuriska lustar kunde ta sig uttryck på en stig i skogen. Jag hade nästan glömt bort min abstinens. Bilden av ett förtvivlans samlag var kanske värt mer än jag trodde.

Med löfte om rikedom - vem kan säga nej?

2007-11-14T15:43:00.001+01:00

Vad tänkte han sig kunna sälja här?

Veckan innan den förra fick jag liksom många andra ett elektroniskt brev från en David Oscarsson. David är en streber. Han vill tjäna pengar genom att tjäna pengar åt oss. David är även lite dum i huvudet. För vad tänkte han sig kunna sälja här? Elsågar? Stämjärn? Till en början blev jag rasande och ringde för att skälla ut fanskapet. Men i växelns plågsamma väntrum ångrade jag mig. Hur obehagliga måste mina sanningar bli innan jag sänker David som en säck med kattungar och bly utanför Mörtö? Jag tänker ta reda på det och samtidigt känna en en smutsig avsky mot den frånvarande hummer som aldrig komma få ro på min tallrik.

Satanisten Astrid och Pippi Pornografi

2007-11-14T14:46:00.000+01:00

Pippi tillsammans med Björne och en dildo

Jag har redan uttalat mig i frågan Astrid tidigare men blir ännu påmind om det otroliga missförstånd när det gäller satanisten Astrid Lindgren. Hon var inte frisk. Naturligtvis får man vara hur sjuk och pervers bakom skallbenet som helst men när resten av Sverige lever med villfarelsen mår jag illa. Astrid Lindgren är modern till det sjukaste vidrigaste mest beundransvärta perversiteternas världen har skådat. Bukkaken uppfanns i Vimmerby men det verkar vara en sanning få accepterar. Minst ett hundratal av haggans böcker på landets bibliotek har jag klottrat hora på med stora bokstäver. Till ingen nytta verkar det som. Idag firas det att hon skulle ha blivit ett hundra år om hon levde. Det borde firas att hon varit död i sex.

Finns det tvivel om hennes perversion kan jag bara hänvisa till bilden ovan. Den Vimmerbyska lobbyismen har till och med fått kärringens övertydliga symbolspråk att ta över frimärksproduktionen. Hugade idioter kan skriva en lista på de perversioner som får reklamplats i frimärksform. Jag ger rätt svar senare.

Varför lyssnar aldrig någon?

2007-11-14T11:03:00.000+01:00

En annan färgvariant

Här ges minsann svar på det här brevet. Det går inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr dessa förljugna lammpedofiler. Det smids en plan till religionskrig. Återkommer om det.

From: assistant@responsecenters.org
Sent: Tuesday, November 13, 2007 5:03:13 AM
Reply-to: assistant@responsecenters.org
To: theresias.lidbom@hotmail.com

Hej Theresias!

Mitt namn är Lennart Swartz. Tack för att Du besökte hemsidan www.gudalskardig.com

Du har skrivit på hemsidan att Du vill överlämna Ditt liv på nytt till Jesus och att Du tidigare tagit emot Jesus som din frälsare, jag är glad över att Du gjort det valet. Detta är det viktigaste beslut Du gjort i Ditt liv.

Nu när Du överlämnat Ditt liv på nytt till Jesus, hur vill Du beskriva din relation med Jesus?

Vad har varit det svåraste med i Ditt liv när Du vandrat med Gud?
Har Du några frågor om din relation med Gud, eller vad Ditt nästa steg skall bli?

Mitt höstlov - dag 3

2007-11-14T10:23:00.000+01:00

Kåt

Heroinister har det alltför enkelt var allt jag kunde konstatera när jag försökte bryta min nikotinvana. Det var svårt att få tankarna att samlas på någon kreativ eller funktionell plats. Ett tryck över bröstet och det nöp om hjärtat. Jag greppade Ojoj i båda öronen och skrek att jag skulle dö.
- Ojdå, svarade han och jag slog honom i magen.

Det enda som kunde återskapa min forna intellektuella överlägsenhet var promenader. Något hände i en lite snabbare än lagom takt, den där bedövande luddigheten man ser på foton föreställande någon home coming queen utan framtid försvann från min rostiga Creutzfeldt-Jakob-kastrull. Så mycket som möjligt ville jag behålla min nyfunna skärpa så jag gick utomhus och inomhus. Ibland blev jag tvingad att stanna och intellektet havererade från Julius Ceasar till Maud Olofson. Trots handikapp lyckades jag utav Ojojs kalsonger, modell Y-front, och några inkontinensskydd bygga en dofthåv för löptikens hormonella No5.

För första gången på flera dagar kunde jag hånle. En kvinnlig hund i kalsong känner sig väldigt dum och det roade mig. Nåja byrackan fick springa omkring och läcka medan godsakerna samlades in och jag fortsatte gå fram och tillbaka. Under kvällen togs blöjan av och en process ägde rum. Processen är tråkig att beskriva så jag kallar den hemlig. Kontentan av det hela var i alla fall att jag besatt en liten flaska högkoncentrerad kåtdoft för hundar. Det finns inte en manlig hund med intakta kulor som kan motstå det här. Tyvärr fick jag vänta tills morgondagen. Det hade mörknat. Jag fortsatte promenera.

Mitt höstlov - dag 2

2007-11-12T21:13:00.000+01:00

Theresias Lidbom - en bättre klassiker

Herr Ojoj. Han bor i något som bäst kan beskrivas som en stor villa i behov av målning. Det hela är ett mysterium. Ojoj säger aldrig något annat än ojoj och ändå är omgivningen förvånadsvärt välordnad. Hundarna skiter för det mesta utomhus och uppenbarligen lämnar någon förnödenheter i skafferiet. Det är även städat. Tidningar i tidningsställ, vägguren går rätt och inte en trasig glödlampa. Jag träffade honom första gången för ett par år sedan. På polisradion hörde jag hur några ungdomar kastade sten på fönster ackompanjerat av hundskall och luftpistolssalvor. Jag vet inte varför men jag bestämde mig för att åka dit. I sämsta fall kunde jag i alla fall förstöra tändlåset på några mopeder. Missfostren var borta men på tomten yrade Ojoj omkring och ojade sig. En avskyvärd människa och efter att ha spottat honom i ansiktet bestämde jag mig för att stanna en vecka och äta upp mig. Nu hade tillfället kommit åter.

Efter min dramatiska entré dagen innan gav denna gråhåriga åldring i nätbrynja och långbyxor mig en lavemang. Nyckeln till handfängslet hade jag, för att säkra dess framkomst, helt enkelt svalt. Fortfarande iklädd poncho satte jag mig över ett durkslag och lät det rinna.
- Ojojojojdå, utropade Ojoj när det skramlade till i durkslaget.

Fri från bojor och nedsölade kläder envisades Ojoj med övertydliga gester att jag skulle bada. Under svordomar och lättare våld lät jag mig ledas till ett badrummet på övervåningen. Det var nyrenoverat. Uppenbarligen måste det bo en annan familj här trots att jag inte sett röken av någon annan. Abstinensen gjorde mig aggresiv och paranoida tankar slogs ur huvudet. Dök en annan familj upp fick de också bli mina slavar. Bajset rann av mig under den tjocka strålen och hela den lyxiga renoverade miljön påminde mig om den där gången när jag på spa i Estland engagerade landets rörmokare på grund av en igenspermat poolfilter.

När min säd och min skit runnit ner i golvbrunnen slog jag sönder ett par dörrar och skrek av mig abstinensens smärta. Hundarna började skälla och yla och jag ylade tillbaka. En hundjävel hade uppenbarligen mens och gick omkring och droppade. Det tillkom även ett satans massa fittslickeri som inte verkade störa Ojoj när vi åt upptinad ärtsoppa senare den kvällen. Den andra hundjäveln var någon slags golvmopp, omöjlig att se i vilken ända skit åker in och i vilken skit åker ut. Men moppen själv verkade känna till skillnaderna och menade bjäbbande att jag skulle stoppa ärtsoppa i den änden där skit åker in. En fotbollsspark senare verkade den ha ångrat sig.

Mensmonstret gav mig ett kort moment av klarhet. En liten droppe diskmedel i den skitiga kastrullen jag kallar hjärna födde en idé. Det finns ett löpspår inte allför långt härifrån där sportiga kvinnor och män i hopp och tro om att de överlever sin femtioårsdag rastar sig själva och sina sällskapsslavar. Dessa manliga sällskapsslavar dras till lukten av fittslickande tikar. Det kan bli ett härligt spektakel när någon Rottweiler drar en stackars matte eller husse medvedslös över skogsspåren. Men hur i helvete ska jag extrahera kåtjuicen? Som så många förr. Man kan aldrig vara utan tamponger och läkarsprit. Kunde Ojoj?

Punkt

2007-11-11T22:46:00.000+01:00

Möt Amor, snart död

Kärlek finns inte. Det är en helt jävla oövervinnerlig kamp mot det rosa. Rosa rosa rosa. Eller emo emo emo. Vilket är samma sak. Romantik. Vedervärdig romantik. Bara ännu ett rövhål att stoppa huvudet i. Så slipper ni se. Att det går åt helvete. Att kärlek inte finns. Att jag är gud. Den som inte finns men påverkar ändå.

Mitt höstlov - dag 1

2007-11-11T12:06:00.000+01:00

Hösttrevligt

Den dagen, för en knapp vecka sedan, var vädret säkert lika fult som vanligt och jag hade precis rakat en kuk ur mitt brösthår inför ett planerat besök på allmänt bad. När jag tittade på min hårpenis i spegeln tänkte jag spela mig själv ett elakt spratt och satte igång att onanera med min riktiga penis samtidigt som jag glodde på spektaklet i spegeln. Det här var inte riktigt sunt och jag mådde känslomässigt väldigt konstigt efter att ha kommit i mitt spegelansiktet. Jag kräktes ner min hårkuk, duschade och bestämde mig för ett lämpligt straff.

Att sluta med tobak var det enda plågsamt nog. Det finns många orsaker att låta bli snus eller cigaretter men för mig är det ett lustfyllt gissel som tar fokus från att det går åt helvete. Det är helt enkelt fegt. Som att droga sig med religion innan man flyger en Cessna rätt in i Kaknästornet. Sagt och gjort. Jag gav den morgonen upp tobak och galenskap inträdde. När man slutar med tobak förstår man hur hemskt gärna de där vidriga svinet till styrelseledamöter i Swedish Match vill ha sina för stora båtar de kommer köra på grund och få bärga till Marstrand. Det är svårt att sluta ge sina pengar till dessa feta svin med med små kukar och stor-båt-behov. Huvudvärk, yrsel, tryck för bröstet, blod från underlivet och alla andra jävla menstruationsdiagnoser ber dig att genast gå och göra en insats för den där lyxiga båten.

Efter att ha marscherat våldsamt upp och ner i trapphuset skrikandes "tjirp tjirp" förstod jag redan på förmiddagen att eftermiddagen förmodligen inte skulle bli bättre. Jag började få kraftiga verbala och fysiska tics medan jag försökte slita loss grannens brevinkast från dörren. Goda råd är billiga och jag behövde en avskild plats där jag kunde skrika men ändå tillräckligt nära civilisationen för att smeta in min sperma på dörrhantag till offentliga byggnader. Jag tänkte på Herr Ojoj som jag visste fortfarande levde. Ojoj borde för länge sedan varit död men uppvisar en obegriplig kraft att vilja hänga kvar. Surstinket är väl bort åt hundra men bor fortfarande i en enorm villa i Stockholmsförort med ett avskyvärt antal olika djur som han konsekvent vägrar äta upp.

Jag hade andra saker att tänka på. Till exempel hur man åker kommunalt utan att slita ur halspulsådern på någon man tycker "tittar" konstigt på en. Efter att ha spänt fast en gul Jofa-hjälm på mitt huvud satte jag på mig en poncho några peruanska, nu tragiskt döda, barn tillverkat som via en uppbruten UFF-låda funnit hem till mig. Som kröning av dessa intelligenta säkerhetslösningar lyckades jag till sist sättta ett handfängsel runt händerna.

Tåget riktning Hjulsta blev inte så farlig jag trodde. Men jag brydde mig inte speciellt mycket. Jag var bakbunden iförd en gul Jofa-hjälm och poncho samtidigt som en gudomlig abstinens kastade min kropp i spasmliknande oberäknelig rörelse. Mina läppar och struphuvudet hade sedan länge gett upp. Sporadiska grymtningar och falsettljud ekade på perrongen och folk lämnade mig gott om plats för utfall och förvirrande infall.

Fyra timmar senare öppnade Ojoj dörren. En vild sejour på Sundbybergs torg hade försenat min ankomst. Jag blödde från munnen och jag måste ha trillat i minst tre olika hundars skit på vägen. Ojoj stirrade på mig.
- Ojojoj, utropade han och släppte in mig till de glada hundarnas skall.

Smält chocklad

2007-11-11T11:20:00.000+01:00

Buttplugg

Jag har precis som en påkommen politiker med smält Toblerone mellan skinkorna tagit en time-out. Nu är jag tillbaka. Under tiden som gått har jag gjort följande: Skurit loss navelsträngen till en otäck last vars ända egentliga syfte är att skramla ihop till en alldeles för stor båt någon gråhårig styrelseledamot efter grundstötning kommer få bärga, istället för att köra, till Marstrand. Bättre laster finns det gott om. Själv sticker jag nålar genom förhuden vilket skänker disciplinens gåva och är gratis.

Det andra jag tagit mig för är en tillfällig flytt. Jag bor nu hos Herr Ojoj, hans vidriga hundar och hans ännu vidriga katter. Det har med andra ord varit en vecka med abstinens, piss, skit och spya. Hur bäst redovisa denna resa lika meningslös som målet? Naturligtvis i termer denna retarderade kull begriper. I höstlovsform alltså.

Så att man klarar dagen

2007-11-05T08:02:00.001+01:00

Serveringsförslag. Livet kan se annorlunda ut i verkligheten

Husockupation

2007-11-04T08:32:00.000+01:00

Soduko för lögnare

Jag skulle kunnat använda mina tre PET-flaskor med sparat urin på den störda individ som hade mage att med falska diplom titulera sig psykolog. Hon förtjändade det helt enkelt inte. Och jag hade i fredags dessutom en plan.

Utav världens alla rövhål behöver advokater knappast kvala in till högsta serien. De leder den stolt och bekymmerstlöst. Under min tid med den illaluktande professorn lärde jag känna ett exceptionellt avskyvärt pack på Norrmalmstorg. Professorn behövde assistans i patentärenden så vi lärde känna på tok för många slipsar med för mycket gel i håret. En sorgligare grupp homosexuella än de på Mannheimer Swartling får man dock leta efter. Veka arbetsmyror med skinande portföljer fyllda av lögn och anala fetischer ingen vågar stå för och som inte finns representerade i varken förordning eller lag.

För att förebygga skenande och orimligt höga kostnader lånade professorn ut några babianer till deras fredagsorgie. En tradition lika fastmejslad som tacos och tetravin hos barnfamiljer. I egenskap av (på den tiden) primatpedagog var jag tvungen att bevittna åtskilliga tävlingar i hur många Mont Blanc-pennor någon blond sugga med ett ovanligt efternamn fick upp i sin utslitna fitta. Riktigt vidrig blev de när de så kallade delägarna med dam-ur runt lemmarna våldtog en oförstående babian i anus. Allt medan resten av lögnarna applåderade och under glada tillrop hojtade att det var en juridisk gråzon. Apan blev aldrig riktigt sig själv efter det men fick visserligen sista skrattet. Hela böghögkvarteret på Mannheimer Swartling blev till slut stamgäster på Stockholms vårdcentraler i en desperat jakt på potent penicillin.

För att bryta förbannelsen av dåliga minnen bestämde jag att ta över skiten. Lika enkelt som genialt. Efter lunchtid i fredags hällde jag mitt eget urin runt hela kvadraten svinen huserar i. Vid ingångarna hällde jag lite extra av den väl lagrade blandningen. Under resten av eftermiddagen glodde jag på hur de välkammade bögarna sprang ut på fiktiva ärenden. Men när de passerade min gräns hände något de inte kunde begripa. Livegenskapen var subtil men något förändrades i deras ögon. Jag äger nu deras liv och lögner. Åtminstonde i en vecka.

En snabbis

2007-11-03T10:34:00.000+01:00

Igår tog jag över en hel byggnad med subtil urinstinkt och piss. Det var roligt och den moderna husockupationen beskrivs senare. Nu är det en underbart misslyckad lördag. Det rycker i förhuden och vinterluften är rädd. Jag känner mig starkare än någonsin. En nyskapande avsky mot er horyngel med som stapplar er fram bokstav för bokstav har fått sin soluppgång. Mögel, korvspad och totempålar. Jag känner stanken av svaghet och tidsfördriv.

JAG JAG JAG. Ni ni ni.

Primal psykologi

2007-11-02T13:49:00.000+01:00

Ett tydligt gangbang med afrikanskt tema

Scen: En terapeutmottagning i Alvik. Mager utsmyckning. Ett par hyllplan med olika böcker fyllda med lögn. En schäslong och två fåtöljer ockuperar golvytan.

F: Hur mår du idag?

T: Jag vill ligga med min mor och döda min far. Går det att bota?

F: Nämen Theresias, det där har du ju bara läst i någon bok.

(tystnad)

T: Jag vill ha en kopp kaffe.

F: Vad är det som gör att du vill ha en kaffe just nu? (hon betonar nu)

(tystnad)

F: Vad är det med en kopp ka.... (blir avbruten)

T: (skriker) DÄRFÖR ATT JAG BEHÖVER NÅGOT ATT DOPPA BALLEN I INNAN JAG FULLSTÄNDIGT GÅR UNDER AV TRISTESS, TIDSFÖRLUST OCH DIN MÖGLIGA UPPSYN!

(tystnad)

F: (nervöst) Mjölk?

------------------------------------------------

Jösses. finns det överhuvudtaget inte en psykolog med grimmor på sina stallhästar? Jag äter hellre spik på tvären än låter mig manipuleras av någon ljuverhjärna med universitetspoäng. Nåja en pulverkopp senare fräste jag henne i pruten så furiöst att skiten yrde över korkmattan i plast. Mellan stötarna röt jag att jag aldrig mer vill ha lättmjölk i kaffet. Hon själv roma om hårdare behandling vilket gjorde mig frustrerad. Ungefär som en patient till Doktor Mengele försynt skulle påpeka att han glömt använda griptången. För att få slut på tjafset så ryckte jag loss en fikusplanta ur en ensam kruka och drev på henne värre än kuskar på olympiatravet. Som grand finale tryckte jag in plantan i det rosa och fyllde kaffekoppen min tömning.

Efter att hon druckit upp sörjan satt hon bredbent i fåtöljen med en mindre Hortuskatalog utstickande från könet och började lite skamligt kvittra om vikten av att ge sig hän och att hon behövde tjänstledigt. Hon såg för jävlig ut. Rödsmiskad och täckt i jord, avföring och saker jag inte visste namnen på. Eftersom hon var biljetten tillbaka till mitt arbetet som ledare och pedagog höll jag god ton och la till ännu en akt på detta vidriga skådespel. Hon fick under obegriplig förtjusning slicka mig ren. Det visade sig även vara praktiskt eftersom mottagningen verkade sakna dusch.

Jag lämnade det härjade landskapet och påminde mig själv om att jag hade tre PET-flaskor uring att göra slut på. Mot Norrmalmstorg alltså.

Petting

2007-11-02T08:08:00.000+01:00

Halloj? Dra åt helvete!

Klockan 10:00 ska jag lägga mig ner på schäslongen och ljuga friskt. Det var egentligen vår mening att träffas igår men en visit på Kungsholmen hade tillfälligt brutit mitt självförtroende och segersvit. Eftersom jag inte hört något från Ekorren planerar jag ringa senare på dagen och se om de bedrövliga suggorna har svalt sin ynkliga stolthet och rädsla. Jag kan inte begripa hur satans lång tid det kan ta för deras brunsåsiga velour-intellekt att inse vad ett hjältedåd verkligen är. Psykologfittan måste bearbetas och det känns som jag sålt smöret och får suga kuk för att få tillbaka pengarna när jag stänker Aqua Vera på min nyrakade pung.

Igår blev jag så bedrövad över min egen prostitution och rövslickeri att jag slog en hammare på stortån fyra gånger. Smärtan och dagens i-landsproblem att få plats med vänster fot i en sko utan att yla som en skinnflådd gris påminner mig om att näsan eventuellt måste bli ännu brunare, men det är ett rimligt offer för det stora hela. Ett rimligt offer för ett syfte betydligt större än mitt själv eller min tå.

I ryggsäcken har jag packat ner tre PET-flaskor sparat urin för lite underhållning och teambuilding med mitt söndersmulade ego.

Relationsproblem

2007-11-01T14:45:00.000+01:00

Pumpa

2007-11-01T12:01:00.000+01:00

En annan form av sjukdom

Det har kommit till min kännedom att någon onödig importhögtid kallad Halloween nu står inför dörren. Denna sjuka pest bör utrotas. I samma takt som Karies och Baktus gör glädjevolter i överviktiga spägrisars slemmiga munhålor jublar finansfittor för ännu en högtid där barntillverkat skräp höjer någon meningslös kvartalsrapport. Och för vad? Några krystade skratt, en nedsölad blöja och ett perverst sug efter socker och gelatin. Jag har svaga minnen av att det här inträffade även förra året men i år ska jag vara mer förbered. Har precis kommit tillbaka från ett fotolabb med upptryckta kopior av könssjukdomar i full blom. En riktigt skabbig manslem med snorande vårtor i A3-format kanske får glinen att komma på bättre tankar?

Innan några meterhöga gödselproducenter i spindelmanskostym belönas med en sådan excellent biologilektion måste de ta sig igenom en liten hinderbana jag ordnat med fiskelina, grus och tamponger. De kommer gråta efter den torkade frukten de slängde efter en oartig räd mot grannhuset. Den översta delen på mitt trapphus i stort sett min egen. Vilket ger hinderbanan gott utrymme. Grannen har inte lämnat lägenheten på tre år. Jag brukar lukta i brevlådan emellanåt men än så länge ingen stank av ett mikrokosmos värre än fotsvamp.

Mer än jag velat erkänna påverkade gårdagsnattens fyllecell mig i en negativ riktning och svunna tankar och känslor jag glömt återvände. En paranoid virverlvind rycker i mina nerdragna persienner men hinderbanan har piggat upp. Fortfarande inte hört något om min återanställning. Jobbar psykologfittan emot eller med mig? Kanske var bröderna gödsvin på Västerbron mer än bara en slump?

Den som gräver en grop

2007-11-01T08:26:00.000+01:00

Inte ihjälslagen ännu

Det gick åt helvete. Jag hade fått tag på en mycket greppvänlig spade från ett trädgårdskjul tillhörande den lite mindre inbrottssäkra stugan i Tyresö. Ägarna verkade inte besökt sin sommarstuga sedan mitt strategiska övertag. Soffklädsen var fortfarande brun av blod och O´Hoj med chockladsmak. Jag mös åt jaktminnet, blev perverst upphetsad och lämnade lite sperma att blanda sig med det bruna. Avsaknaden av bakteriell tillväxt förvånade mig. O´Hoj är alltså inte bara det ledande märket inom livsmedelskategorin toppingsåser utan även en utmärkt balsameringsvätska. Anteckna det.

En bra stund efter skymmning och med Tyresö och skogsminnen i ryggen gick jag från Slussen till Hornstull med Västerbron i sikte. Denna desperata symbol för brustna hjärtan, missriktad ilska och allmän dumhet expanderade ljudet av kokande vatten i min hjärna när jag med spaden över axeln marscherade över bron mot Rålambshovsparken. Jag kom aldrig ända fram. Troligtvis en busschauför hade informerat rättsväsendets smutsiga och batongglada arm att en yxman stampade fram över Västerbron. Några hundra meter innan maratonlöparens mardröm led mot sitt slut blev jag genom ett milt övergrepp instoppad i baksätet på en polisbil.

Innan övergreppet hade jag skällt ut de två bredbenta klossarna och höll i retrospekt, en kanske lite väl högljud lektion, i de uppenbara skillnaderna mellan huggblad och grävblad. De hade nog bestämt sig redan innan men självkritiskt får jag erkänna att jag kanske skulle hållit en lite lägre profil. I handfängsel fick jag sedan skjuts till polishuset på Kungsholmen. Som hämnd pissade jag ner mig och den angenäma sältan spred sig som klossarnas svordomar i bilen.

Väl framme begrep jag att det var lönnlöst att göra motstånd. Som ett kastrerat amputerat lejon på Sobril lämnade jag ifrån mig småskrammel, skosnören och livrem och hänvisades till en fyllecell. Klockan var närmare morgon än natt och endast ett par sömnlösa idioter hördes dunka huvudet i väggen. Efter ett antal obarmhärtligt frustrerande timmar blev jag utsläppt men spaden var "försvunnen". Min tid är värdefull så jag lät det vara gott så. Spadar finns det fler av.

Jag brukar inte bråka...

2007-10-30T23:58:00.000+01:00

En spark tidigare

...men jag blir förbannad när jag slavar för havre och hör rykten om en limfabrik.

"Åbytränaren Patrik Andersson ramlade ur sulkyn under en träning - och sparkades i ansiktet.
Nu vårdas han nedsövd med skallskador på sjukhus i Göteborg.
- Det var en snäll häst som inte brukar bråka, säger Åbys sportchef Per Wetterholm."

Vantar och vaselin

2007-10-30T19:15:00.000+01:00

För ett stadigt grepp

Det är ett hor att planera. Tankarna flyger ömsom högt ömson lågt. En gammal flickvän jag inte vet om jag haft simmar förbi mellan synapserna och skrattar otvunget. Onani är det enda som hjälper så jag har tagit på mig vantarna. Det finns ett otrevligt källarhål på Sveavägen som månglar all möjlig oanvändbar och löjlig militärutrustning. Kuggar man väktarutbildningen fler än tre gånger får man rabatt. Jag kände ingen skuld när jag stal därifrån tidigare idag. Stjäla bör man annars dör man. Medan den självutnämnda dopade milisen stod och diskuterade metallval gällande knogjärn ryckte jag åt mig en teleskopbatong från under disken och stoppade i byxan.

Ingen utav russinpittarna reagerade ens utan fladdrade med blicken och skämdes. Åsynen av min batongkuk var en knytnäve i deras ihopfantiserade BMI. Jag kände mig nöjd och betalade för ett brandfarligt underställ. Nåja, ännu en dag har passerat. Efter onanin ska jag olja in spadbladet.

Spaden

2007-10-30T10:52:00.000+01:00

Har ni fest eller?

Inatt ska det grävas en grop. Vi kallar det konst, byggt av ilska och missförstånd. Vi hugger mot våra förljugna navelsträngar. När rondellhundarna ruttnat finns groparna kvar. Evigheten mina damer och herrar. Puttar vår egen död i graven. Återupplever det om och om och om och om igen. Piss, skit, fittsaft och folkmord. Bakterier, rövsmör och jordens underbara underbara undergång. Jag överlever ännu en dag utan att leva. Kanske du också?

Att gräva en grop

2007-10-30T00:09:00.000+01:00

En grop. En fjollig grop.

Nu är jag trött på det här tjafset. Imorgon klockan 04:00 ska jag gräva en stor jävla grop i Rålambshovsparken och sätta upp en symbolisk gravsten för mänskligheten och Carola. Vill ni vilsna jävla fittor göra någonting konstruktivt kan ni komma dit. Det är jag som har spaden.

Camp Carola - bägaren rinner över igen

2007-10-29T21:48:00.000+01:00

Tight rövhål - feta armar

Kukslaka bröder och fittslappa systrar förnedra edrer. Detta måste stoppas. Autobahnfittan Carola vill starta ett läger. Hon har avböjt att dokumentera skiten i en dokusåpa utav de suspekta skälen att hon månar om deltagarna och "lyckan kommer inte för att du får en hit eller blir känd. Det handlar om att vara nöjd även när du sjunger på skolavslutningen eller på familjens julsamling". I helvete heller.

Som pedagog rivs jag sönder inombords. Talangfulla unga kommer inom en schlagerkvart suga det falska bögeriets nestor Jesus Kristus osttäckta ollon. Inte mina barn, inte mina små barn! De ska aldrig lära sig blåsa trombon av helt fel orsaker! Sug för att det är gott och nyttigt men aldrig, ALDRIG för att någon bekämpningssprutad hagga säger så. Som halv människa och pedagog vill jag stoppa detta otyg. Det är dags att resa sig och låta häxan känna vrede. Något måste göras.

Jag orkar inte stå utanför Kyrkans barntimme igen. Även min omättliga styrka kan sina och jag vet inte hur mycket förvirring och indoktrinerade yngel jag klarar av. Frälsarens arbete blir för varje dag en busslast tyngre. Så mycket falsk information, så lite tid för hypnos. Jag ringde nyss Runar. Han grät som vanligt men efter otalt med förolämpningar kunde han klämma fram att han varken visste ut eller in. Vare sig Svampbob, Mozart eller Amadeus har någon mental fallskärm. Innan Runar han hota med att skjuta sig lovade jag att städa upp skiten i hopp om att han ändå sköt sig.

Jag kommer aldrig erkänna det, men jag behöver eventuellt hjälp. Något, bara något måste göras. Hur mycket jag orkar vet jag inte.

Att skylla på de mörka

2007-10-29T15:42:00.000+01:00

Kärlekens färg

Min träff med psykologen höll på att börja illa. På väg från Alviks tunnelbanestation blev jag mer och mer surmulen. Likt ett tandläkarbesök var det ingenting som gjorde mig nervös. Det var bara något onödigt som tog min värdefulla tid i anspråk. Det är varken fel på min munhälsa eller min mentala vigör. Jag sköljer munnen med kaustiksoda varje dag och räknar stavfel i Expressen två gånger i veckan. Ändå är det alltid någon maktgalen förmyndare som tycker att det ska borras eller pratas. Nu skulle det pratas.

Utanför den blygsamma bottenvåning där terapeuten (jag bestämt mig för att kalla en fitta oavsett kön) huserade gick plötsligt ett bilalarm igång på en röd Skoda. Även detta skrämde mig inte men jag blev oerhört arg av att bli väckt ur mina ilskna funderingar.
- Håll käften hålll käften satans i helvetes hor, skrek jag och kastade en rostig regnvattenfylld ölburk rätt igenom rutan. Glassplitter täckte den halvt asfalterade parkeringen och industripolyestern i bilens framsäte.

Bilen tillhörde fittan som även ur ett genusperspektiv verkligen var en fitta. Med fönster och inte tillräckligt isolerade väggar på bottenvåningen hade hon hört mitt gormande och kom nu utspringande. Jag var tvungen att tänka snabbt. Det stod två grupper barn i varsitt hörn av parkeringen. Den ena gruppen så vitrosa att Hitler själv hade blivit tårögd. Den andra gruppen så skokrämsbrun att självaste Mugabe hade brandkårsprutat ända upp till fantasimedaljerna under hakan.

Jag avskyr alla raser lika mycket. Brunt är kärlekens färg men vitt är en bättre kanvas för blodstänk. För att rädda mit eget skinn pekade jag naturligtvis på de mörka. De förstod genast vad som försigick, insåg föredömligt att protester vara lönnlöst och sprang iväg. Fittan vars fördomar trängde djupare än hennes kunskaper om Freud köpte det hela utan att blinka och en kvart senare låg jag på schäslongen och låtsashulkade om mina fiktiva föräldarars tragiska bortgång då de som missionärer i Norge fallit offer för mördarbakterier.

Samtalet med fittan förflöt enligt planerat men mer om det tänker jag inte skriva. Jag har viktigare saker för mig. Trots det kommer jag med nöjdhet i sinnet tänka lite på de mörka. De fick en viktig lektion inför framtidens krogköer. Frågan är, med vilket undantag de revolutionerar? När de tröttnat på regeln.

Alla förlorar

2007-10-29T07:56:00.000+01:00

En dammsugare

Gårdagens patetiska försök till interaktivitet tillika gissningslek är avgjord.

*Donna Lee gav visserligen rätt svar men förlorar ändå. Hon straffas med att duscha kallt i två veckor.

*Nika har ingen aning och döms till att sätta sig på ett häftstift.

*Juan behöver inte göra någonting mer än att lära sig multiplikationstabellen.

*Anonym som gav kommentaren Vem bryr sej om dej? får tröstpris och kan urinera i en kattlåda veckan ut.

En smutsig känsla och självförakt ingår i samtliga priser.

Mentala förberedelser

2007-10-29T07:10:00.000+01:00

Gråtsoffa

I mitt tidigare miserabla liv har jag besökt tre olika psykologer. Ena gången ville jag bara knulla (vilket fullständigt misslyckades) men de andra gångerna blev jag tvingad utav chefer på tillfälliga arbetsplatser som trodde sig veta vad anställda behövde. Ena gången var det på djurskyddsmyndigheten efter en incident jag helst vill glömma. Andra gången blev jag som städare på Esrange i Kiruna påkommen av någon astronautfitta när jag försökte betäcka en medelstor raket. I mina ögon en total ickehändelse. Vem vill inte skicka sina smutsiga genpool till o-chartrat territorium? Dessutom var det inte jag som byggt bränslefyllda fallosar att sprätta ut i ett stort ingenting för att jaga svar som inte existerar.

Min erfarenheter av psykologer är inte av Eurodisney-kaliber men trots det ganska dåliga. Första gången ett vrak till bög som gråtande började yra om smutsiga clownkostymer. Jag var tvungen att hota honom till livet innan han slutade och skrev ett intyg att jag var i yppersta mentala kondition. Andra gången någon sugga som inte kunde släppa raketen och bad mig beskriva den i om och om igen. Efter tre gånger hotade jag även henne till livet.

Med det bagaget gör jag nu vissa förberedelser. Jag har övat in ett liv som inte är mitt och packat ner vissa verktyg ifall det blir fult.

Fallucka

2007-10-28T17:43:00.001+01:00

Gissa apparaten? Vinn självförakt!

Jag håller på att falla i den fälla jag kämpat så hårt för att inte falla i. Webbvansinne. Senaste dagen har jag funnit mig själv glädjas av besökare. Snart anordnas väl nördmöte och sexfest för samhällets självutnämnda dissidenter. En ormgrop av sjävlbekräftelse utan rot i någon form av ens närliggande verklighet. Det finns ingen tid för det här. Jag har en viktig uppgift. Imorgon måste jag passera ett psykologiskt nålsöga. Må hända världens största nål men ändock. Måndag alltså möte med en korrespondensdiplomerad psykolog, jag tar med mig kniven i fall att. Onsdag återvänder jag till Ekorren och planerar lära de grinande ynglen vad det innebär att vara en tjallare. Dessa utomordentligt korkade små snoriga idioter i sina förbannade overaller och färgglada gummistövlar. En sexåring överlever inte en dag på Norrtäljeanstalten, inte med en sådan utstyrsel. Dessutom tjallare, inte ens en halvtimme.

Jag känner ett visst mått avsky gentemot min egen person när jag smeker mig själv med härsken strömming och fantiserar om läppglans utblandat med galenskap och avföring. Men skammen är mindre än extasens löfte och jag fortsätter. Bära men antagligen brista.

Theresias & Snorbjörn - gör saker tillsammans

2007-10-28T13:12:00.000+01:00

Kära Snorbjörn...

Mitt svar på det här skräpet.

RE: kommentarer‏

From: Theresias Lidbom (theresias.lidbom@hotmail.com)

Sent: Sunday, October 28, 2007 1:09:21 PM

To: Torbjörn Ek (torbjorn.ek@aftonbladet.se)

Hej Torbjön.

Du har lämnat mig med dubier och i ett dilemma. Likt småskolans mobboffer, av vilka jag har stor erfarenhet från mitt arbete, är du den individ som förstör festen genom att rakryggat deklarera att det inte är något fel att vara både harmynt och halt. En ståndpunkt som effektivt förvirrar förövarna som snabbt ger sig på någon annan. Nu vill jag på intet sätt hävda att jag är någon form av mobbare, jag tycker bara väldigt illa om väldigt många, men effekten har varit densamma. Jag är förvirrad. Till en början blev jag glad. Du slängde mig ett köttigt ben och jag vältrade mig i möjligheter som en hund i hästskit.

Nu är jag förvirrad och ledsen och känner en jättelik frustration och tillika avsky. Du frågar om jag vill dig något personligen. En fråga som bekräftar din status som korkad mer än något annat. Jag vill likt alla andra idioter med en halvslapp erektion bakom kladdiga tangentbord inte alls ha med dig personligen att göra. Tanken äcklar mig. Du är ingen person utan en suddig hägring av allt som är förkastligt med världen och dess invånare. Din person har ingen betydelse och är lika oviktig som den apokalyptiska smörja du, under falska förespeglingar och animerade illusioner, skriver om .

Du kan dra åt helvete!

Ovänliga hälsningar

Theresias Lidbom

Ett brev betyder så mycket

2007-10-27T17:03:00.000+02:00

Kära Theresias...

Igår kväll fick jag ett digitalt brev från Aftonbladets Idol och schlager-bloggare Torbjörn Ek. Det är ingen hemlighet att jag prostituerar mig genom att skriva kommentarer i andra människors fantastiskt värdelösa internetdagböcker. Målen helgar medlen och jag pissar villigt på min självkänsla för det slutgiltiga målet. Världsherravälde och hegemoni.

Torbjörn Ek är en av alla värdelösa människor vars blogg jag kommenterat. Ingenting anmärkningsvärt alls. Jag undrade bara om hans föräldar var stolta. En inte helt olegitim fråga till en homosexuell (jag gissar bara) yngling från den tråkiga landsorten som nu gör succé på Sveriges största tidningsredaktion, äter Sushi och går på klubb. Hur uppfattar hans föräldrar situationen? Är de glada och stolta över sin lilla krabat som i tjugo år fick heta Snorbjörn? Eller sörjer de sin son som gått vilse i en förort till Sodom?

Torbjörn publicerade aldrig mina kommentarer. Men skickade följande brev som jag ämnar besvara imorgon:

From: Torbjörn Ek (torbjorn.ek@aftonbladet.se)

Sent: Saturday, October 27, 2007 12:23:05 AM

To: Theresias.Lidbom@hotmail.com

Hej Theresias

Om du vill mig nåt personligen föreslår jag att du tar upp det i ett mejl till mig. De inlägg du lägger i min blogg kommer jag inte att publicera.

mvh

Torbjörn Ek

AFTONBLADET.SE / AFTONBLADET TV7
Torbjörn Ek
tv-reporter, nöje
phone: +46 8 56 25 41 29
mobile: +46 702 612 907
e-mail: torbjorn.ek@aftonbladet.se

Idolblogg: blogg.aftonbladet.se/18390
Schlagerblogg: blogg.aftonbladet.se/7

Äntligen lördag

2007-10-27T16:21:00.000+02:00

Förutom från Fonus

Lyckades igår till slut somna efter att ha slagit en stämgaffel på vänster pungkula. Det tog en dryg timme innan jag fick rätt klang och utmattad föll mot golvet och slog mig medvetslös på vardagsrumsbordet. Sömnen var skön och drömlös. Jag vaknade pigg med en fruktansvärd men beundransvärt smärta i skrevet. Den musikaliska utav mina kulor såg ut som genmanipulerat svullet rödlila plommon som använts till minst tre frivarv i brännboll. Jag kanske får skära bort skiten om kulan satsar på det fjärde.

Det uppfriskande onda väckte mina sinnen och paranoida tankar dekonstruerades. Det verkade verkligen, på riktigt, inte vara någon som skulle hämta mig. Det började ljusna. Kanske hade jag aldrig varit mordmisstänkt. Eller hade likskändarna på närliggande sjukhus hittat den igenklistrade åder som jag antar tog kål på kärringen. I trapphuset sågs inga tecken på att världsordningen var rubbad. Tvättstugan var öppen igen och på kärringens dörr hade någon förutseende anhörig som inte ville gå till återvinningsstationen i onödan, tejpat upp en lapp. Ingen reklam tack! Jag lade till de tre orden Jag är död. Efteråt kände jag mig mycket nöjd.

Det är en underbar lördag och jag har planer.

Fredagsrunken

2007-10-26T19:52:00.000+02:00

Apparatur för den osäkre, pornografi för den medvetne

Jag stod utanför porten i minst en timme. Jag vågade inte gå in. Minsta pust som skakade de försvinnande lövkronorna gjorde mig nervös. Till slut gick jag ändå in. Allt verkade vara som vanligt men jag lyssnade länge och väl. Ingenting förutom katten som, några lantlängtande storstadsbor envisats med att tvinga till folkhemsboende, jamade. Kattjävelns gnällande lugnade pulsen en aning. Allt verkade normalt trots att jag letade efter onormalt.

Inne i min lägenhet hade tiden stått stilla. Inga explosioner, inte något jävla skit. Allt var misstänkt vanligt men jag gjorde mig bekväm. Kanske hade jag bara inbillat mig. Kanske var jag inte misstänkt för något annat än duscha efter klockan 23.

Det är inte lätt när allt känns rätt men ändå lite fel. Jag bläddrade genom några Ellos-kataloger för att befästa fredagstraditionen med ett ordentligt runk innan sängdags. Pornografi i alla dess former. Det finns väldigt lite som slår Ellos. De var visserligen bättre förr innan digitalt smink förstörde allt vad blygdläppar hette men de är ändå tillräckligt bra för att vältra sig i dåligt spacklad svaghet. Jag hällde ett par centiliter olivolja på snusket och satte igång. Skavanker och rynkor, hennes själ, hennes obetydliga själ och makalösa osäkerhet.

Kuken slaknade innan jag ens skvätte. Koncentrationen uteblev. Är de fortfarande ute efter mig? Eller är ens någon?

En halv upprättelse

2007-10-26T14:30:00.000+02:00

Finn en 103 fel

Så ringde de. Min pedagogtjänst är därmed återinrättad under förutsättning att jag besöker en psykolog två gånger i veckan. Tydligen var de rädda för min "hysteriska" skräck för bakterier. Nåväl. Uppenbarligen gjorde den goda professorns samtal skillnad och psykologen var ett mindre pris att betala. Jag har egentligen ingenting emot det. Kan vara skönt att ligga ner två timmar i veckan och vädra munhålan om något oviktigt från en barndom man inte minns. Vid närmare eftertanke blir jag osäker på om jag överhuvudtaget har varit barn. Jag kan faktiskt inte komma ihåg någonting alls.

Men men. Rövsmör och fittsmisk! Tillbaka på banan men det återstår då det lilla mordproblemet. Igår kväll åkte jag tillbaka till staden och andades bedrövelse och mindervärdskomplex från hela T-centralen. Långa och korta, smala och tjocka, alla lika värdelösa och alla lika obetydliga. Efter ett par dagar på landet blir människans drift att koncentrera sig till städer en allt tydligare gåta. Det ligger ett tung lock av sucidal destruktivitet över Stockholm i allmänhet och Centralstationen i synnerhet. Vilken av dessa vidriga avgaspundare exploderar först. Världen behöver inte mindre droger utan mer.

Min lägenhet en halvtimme från T-centralen verkade vara öde och tom. Men jag vågade inte gå in. Den logiska förklaringen: Det väntar poliser som vill skjuta mig i självförsvar. Den känslomässiga och kanske riktiga förklaringen: Lägenheten är en bur. Jag längtade tillbaka till Tyresö. Jag saknade granar, tallar och bytesdjur. Det fanns dock inte tid för melankoli och jag blev istället ilsken. Observatorielunden fick duga som substitut för natten. Jag sov under stjärnorna.

Ett fall och en lösning

2007-10-25T15:02:00.000+02:00

Festverktyg

Två problem. Jag är mordmisstänkt och har fått sparken. Det senare problemet tror jag mig hittat en lösning på. För några år sedan lärde jag känna en illaluktande professor på Karolinska. Det fanns inte ett piller karln inte missbrukade medan han flummade runt bland provrör och vitrockar. Min roll i det hela, var att hantera aidsdrabbade primater, ett samarbete som föll sig väl ut och min lilla aparmé blev den mest disciplinerade i forskarvärlden. De hade blivit duktiga soldater för bara jornötter och banan om de inte dog som flugor. Många intressanta möjligheter försvann med aporna. Jag sörjer dem till viss del än idag.

Nåväl. Ibland ville professorn stänga av sin kokande hjärna och bjöd på fest, för lyckligt utvalda, i kulvertarna under Huddinge sjukhus i Flemingsberg. Ett på utsidan sorgligt monument över livets meningslöshet. Fleminsbergs centrum är det närmaste en leprakoloni man kan komma i Sverige. Det var under skiten underhållningen ägde rum. Sjuksystrar, läkare och professorer i makalösa orgier som fick svartklubbsägare att rodna. Det fanns inte ett vått hål som förvägrats ett inoljat proktoskop inkört med full kraft.

Efter en mycket speciell kväll då minst två kubik glidgel och minst lika mycket desinfektionsmedel konsumerats började en videofilm cirkulera ovan kulvertarna till alla inblandades förtret. Naturligtvis var det någon väktaridiot full med steroider och tom på hjärnceller som inte nöjde sig med annat än pengar hur mycket de än försökte övertala honom. Där mänsklig övertalningsförmåga går bet lyckats väldigt ofta en hiv-smittad babian. Stormen dog ut och de lyckligt utvalda andades kollektivt ut.

Jag telefonerade, för en dryg halvtimme sedan, till den illaluktande professorn, numera pensionerad, som lovade att tala med personalen på Ekorren och bekräfta inte min galenskap utan mitt faktiska hjältemod. Trots att jag ännu inte hört någonting från dem ännu räknar jag med att vara tillbaka på jobbet senast måndag.

Mordmisstankarna verkar svårare att bli av med. Det börjar bli dags att röra sig tillbaka mot staden och insamla fakta. Det är dessutom svårt att vara inkognito även i Tyresö när man saknar ögonbryn.

Bambi smakar stål

2007-10-25T07:53:00.000+02:00

Mod F1 med Pride-bakgrund

Ska man jaga ordentligt är det mycket viktigt med ett bra vapen. Mitt val; en svensktillverkad kniv med svartfärgat blad. Reflektioner, visserligen en poetisk kommunikation mellan månen och ett blad i rostfritt stål, kan vara förödande för kvällens måltid. Det vill säga den uteblir. Det finns många sätt att jaga på men endast ett riktigt. Naken med kniv. Jag hade därför strippad och smort in mig i en tub O´hoj-sås. En socker och chokladbaserad smörja som jag allt för väl känner till från mina dagar på Ekorren. Nåväl, såsen anpassade mig till mörkret och 23:45 stod jag osynlig och vädrade utanför stugan.

Förortens tulpanjägare var in närheten. De är alltid i närheten så jag begav mig in i skogen. Kylan svalkade min stadiga puls. Kontrollerad ångande andningen, försiktigt sätta det ena benet framför det andra och lyssna. Lyssna, lyssna, lyssna. Kraften från en 190 000 år lång tradition är mäktigt i ordets mest kraftfulla betydelse. En rå granitfast styrka som tjockbollen, Jan "manikyr" Guillou, aldrig någonsin upplevt med ett gevär.

När klockan närmade sig en halvtimme efter midnatt fick jag vittring och kunde även höra hur troligtvis minst två rådjur rörde sig i mörkret. Nu gällde det att vara jävligt stilla och hoppas att de skulle komma min väg. Att försöka närma sig var försent. Rådjur har bättre hörsel än jag är smidig resonerade jag och pressade ryggen mot en tall. Greppet runt kniven var fast.

Jag kunde se dem i min ögonvrå. En mor med sitt barn från i vår smög fram som skuggor i månljuset över den barrtäckta marken. Som alla jagande organismer siktade jag in mig på den svagaste individen. Lilla Bambi skulle aldrig få uppleva vintern. De kröp upp snett bakifrån, modern först. Jag höll andan medan hon passerade och mitt offer kom närmre. En och en halv meter ifrån var det dags. Det skulle inte bli ett bättre läge. Jag kastade mig fram över Bambi med vänster hand försökte jag fånga halsen medan jag med höger tryckte det decimeterlånga bladet i den övre delan av torso i hopp om att träffa hjärtat. Med armen runt halsen och mina ben runt Bambis bakben drog jag ner henne på marken. Jag tror kniven träffade men döende djur visar ofta en märkvärdig vilja att leva så jag höll fast Bambi med alla mina krafter och försökte undvika att få ögonen punkterade av av hennes små horn. Bambi frustade och ett blodigt skum sprutade ur munnen. Ett par minuter senare var det över. Modern kunde jag inte längre se men jag hörde hennes oroliga stampande en bit bort.

Bambi blev en bra måltid. Jag tog endast de finaste delarna, det fanns mer kött än jag behövde. Räven fick resten. Sex timmar senare vaknade jag naken på soffan. Det stank chokladsås och koagulerat blod så jag tvättade av mig. Absolut ingenting kan gå fel idag.

Tänk på barnen

2007-10-24T21:02:00.000+02:00

Gruppvåldtäkt

Tyresö är fint om man vill ligga lågt. Tillräckligt med övergivna sommarstugor för att hitta någonstans att bo men ändå några steg från civilisation om man nu gillar sådant tjafs. Stugan jag brutit mig in i är en trevligt liten historia i mörkt trä med tallar och gran som skymmer insikten från några andra kamineldare. Hittade ett trådlöst nätverk lika vidöppet som Christer Björkmans rövhål och laddade genast ner Monstercocks 4 och spammade Feministiskt Initiativs hela styrelse med stillbilder från den kioskvältaren.

Den ruttna känslan efter all djävulskap försvann klockan 14:32 då jag insåg att världen behöver mig. Barnen behöver mig. Någon måste tala sanning för de små trots att de envist beter sig korkat och äter snor. Det var en bortglömd bok på en buskursbänk som fyllde mig med vitaliserande energi. Någon jävla ekorre som sprutar "vatten" på en liten misse handlade det lilla skitstinkande alstret om. Jag har sett en hel del dåliga eufemismer för spermafest a la japan i mina dagar men den här tog priset. Jag rev rasande sönder skiten medan några medväntande bildade en säkerhetzon.

- Om man nu skriver en bok om bukkake så kan man väl för fan stå för det, skrek jag till ett gloende krokrygg av manligt kön.

Ju större diametern till mina medväntare blev desto argare blev jag. Hur kan vuxna människor leva med skygglappar större än Karolina Lassbos blygdläppar. Livet är en plåga som belönas med döden! Det går åt helvete! Om inte deras ynkryggar till föräldrar säger det till dem vem gör då det? Jag ska komma tillbaka med våldsam kraft. Ingen pedagogfitta ska ge mig sparken och tro att de blir av med mig och ingen självdöende kärring ska sätta mig på något häkte.

Jag smider planer för brilljanta att nämnas men nu är jag hungrig. Skafferiet var bedrövligt tomt och endast några ledsna burkar bönor huserar på hyllorna. Det är ingen mat för ett rovdjur. Rovdjur behöver rådjur.

Jaktrapport imorgon.

Morgonstund har kuk i mun

2007-10-24T09:47:00.000+02:00

Så här såg det inte ut i morse

Jag vaknade i en kallsvettig fosterställning med låsta käkar. Efter fem minuters blinkande tittade jag försiktigt ut genom de neddragna men lätt vinklade persiennerna. Inte en polis. Inga män klädda i vitt. Inga avspärrningar. Kanske hade jag bara drömt alltihop. Råttan, kärringen, mitt förlorade arbete var eventuellt bara en obehaglig fiktion skapad av mitt förvirrade inre.

Det var det inte. I min kalla hall låg en lapp från bostadsrättsföreningen. Tvättstugan var stängd och ansågs vara en brottsplats och all form av tvättning kunde göras i grannhuset. Jag gick igenom hela gårdagen men kunde inte få till att jag mördat någon. De vill sätta dit mig de asen. Dags att packa ryggsäcken. Underställ, en kniv, konserver, elddon och lita andra verktyg.

Innan jag lämnade lägenheten kunde jag inte låta bli att tänka: Är inte Leif Pagrotsky jävligt kort ändå?

Mornar är märkliga.

Övertydliga tecken - det går åt helvete

2007-10-23T19:30:00.000+02:00

Grannsämja

Förvirringen är total. Det sprider sig en farsot i byggnaden jag kallar hem. Gårdagens hjältedåd har eventuellt satt igång ett skred av mördarbakterier bland hyresgästerna på min hemmaplan. En kärring som jag hade språkat tidigare på dagen dog på eftermiddagen. Vi stötte ihop i tvättstugan när jag försökte sparka ihop ett lakan som av nattlig pollution var så krispigt att det var som att sparka en knäckebrödsdörr.

I spermadammet som uppstod stod vi sedan och småpratade. En mycket obehaglig kärring som bröt på tyska och inte undrade om jag kunde "slicka av" golvet. Själv var hon ju så trind och handikappad att hon naturligtvis inte själv ville slicka av något golv. Gårdagens trauma gjorde att jag tog hennes pladder med god ton och nickade tillmötesgående samtidigt som jag kände ett geggigt äckel växa i mitt sinne. Dessutom kliade det så fruktansvärt i ljumsken.

När kärringen med stabbiga handrörelser demonstrerat hur man slickar av ett golv ordentligt försvann hon och jag vaknade för ett kort tag till liv. Det faktum att jag fått sparken och var en pedagog utan offer gjorde mig apatisk men jag fick en tillfällig injektion av ilska och greppade papper och penna. Jag satte upp lappen (bild ovan) på dörren till tvättstugan och lät det vara bra så. Jag mådde illa och ingen våldspornografi i världen skulle hindra mig från att ta en middagslur.

Någon timme senare vaknar jag av att det bankas något fruktanvärt på dörren. En korttjock och en långsmal polis möter mig med allvarliga blickar när jag öppnar dörren. Min yrvakna hjärna försökte processa frågor om någon tyskbrytande kärring och en tvättstuga.
- Vad i helvete är det egentligen fråga om, skrek jag till slut i desperation.

Kärringen hade dött visade det sig. Med en mopp i handen bredvid torkskåpet i tvättstugan. Den långsmala grisen fortsatte bladdra om något hotfullt meddelande som om kärringen nu var av vikt för rikets väl och ve. Någorlunda nöjda gick de sedan iväg med ett hotfullt löfte att de skulle komma tillbaka om de hade fler frågor. Det kliade i ljumsken och jag började fundera. Råttan från igår? Bakterier? Spridning? Analysera för i helvete, analysera. Rutten råtta, kliande i ljumsken, kärring dör, jag står på tur.

Jag ligger hellre med Sveriges Riksdag än låter mig gå under av något halvruttet djur så jag slet bestämt av mig kläder och for in i badrummet med en flaska Aceton och en tändare. När desinfektionen var utförd saknade jag hår över hela kroppen och ser numera patologiskt sexig ut. I vilket fall lugnade kroppsbranden mina nerver.

Nu orkar jag inte tänka mer. Kanske dör vi allihopa här på nummer 28. Kanske ska man klippa av sig ett finger innan det är för sent? Kanske ska man be någon dra åt helvete?

Det stora intet

2007-10-23T11:49:00.000+02:00

Min bödel

Vilket vakuum. Jag har fått sparken. För att jag räddade tolv dvärgar från en katastrofal bakteriologisk förgiftning. Vad ska jag göra idag? Har redan vattnat de envist levande pelargonierna med överblivet gurkspad. Har redan försökt (men misslyckats) att nå mitt ollon med tungspetsen. Har redan, har redan har redan....

Kanske är jag sjuk. Det var kanske min sista godhjärtade handling. Tycker det kliar lite i ljumsken, kan det vara råttan som skrattar sist. Om jag överlever ska jag aldrig rädda livet på någon igen. Speciellt inte tolv begåvningsrubbade småglin. De är helt enkelt inte värda det. Vad är egentligen värdet på småglin? I pengar?

Jag har för mycket tid. Ska tvätta mina lakan, de börjar bli stela av fasa och svett.

Råttatujj råttatuilla rått - Fan ta Disney

2007-10-22T12:30:00.000+02:00

Gillar motorvägs-entreprenören Hitler

Det är inte första gången som Disney och deras gelikar försätter mig i en rejäl knipa. Nu är det tydligen råttor som är barnens favorit i en ny film på landets biografer. Hur jävla många gånger måste jag upprepa att djur inte kan prata och ej heller har männskliga känslor. Djur kan varken laga mat, sjunga eller dansa. Vi äter dem eller dödar dem för nöjes skull. Punkt. Jag blir så fruktansvärt trött på all denna missinformation. Vem reparerar skadan? Naturligtvis den pedagogtränad personal som tar hand om illusionens offer. Det vill säga jag själv.

Måndagen förflöt på sitt vanliga osmakliga vis innan det uppstod en mindre samling på rastgården. Något intresserade tydligen barnen och detta något var en förgiftad halvrutten död råtta. I barnens ögon inte en osanitär köttklump utan en lekkamrat. Den döda råttan for runt bland barnens giriga händer och "lagade" mat av ekollon och jord. Ett kort tag funderade jag på att låta leken fortsätta för att lära deras stressade föräldrar en läxa men pedagogen inom mig tog över och jag vrålade till uppställning.

- In med magen, ut med bröstet och strippa, röt jag med faschistoid auktoritet.

De förstod att det var allvar och tre minuter senare stod tolv livrädda nakna små dödgrävare i givakt och lät höstvinden smeka deras bleka hudar. Från ett litet förråd fick jag tag i en dunk bensin ämnad för gräsklippning. Det blev en underbar syn. En övertänd hög med rosa och blåa overaller krönad med en död råtta spydde svart rök mot himlen. Barnen hade svårt att stå stilla och shocken började släppa. En ljudtapet av förvirrad gråt blev fond till brasan.

Nu blev det fart på resten av personalen som började uppfatta vad som hände. Det var svårt att med några enkla meningar beskriva den numera lösta krisen för fläskfiorna och jag begränsades till att mest skrika att det var Disneys fel alltihop.

- Lyssna nu, försökte jag förklara för en otroligt trög individ ur personalstyrkan.

Hon verkade inte alls vilja begripa att en tecknad film om matlagande råttor är som att göra musikal av nazisternas motorvägsbyggande. Man glömmer bekvämt bort både pesten och koncentrationsläger. Det faktum att jag troligen räddat livet på tolv idioter var en altruism hennes kaffebrödskladdiga hjärna inte kunde acceptera. Allt hon pladdrade om var föräldrar, nedkylning och brandkåren.

Jag orkar inte beskriva den otroligt fåniga och pladdriga fortsättningen men det verkar som jag fått sparken. Otack är världens lön.

Choka fräsen

2007-10-21T17:23:00.000+02:00

Svin

Vilken katastrof. Det tog två timmar att starta jordfräsen, Runar Sörgaard hade inte läst instruktionerna. Vi stod i kylan två timmar utanför Fågelbro innan jag tröttnade och örfilade Runar i vad som kändes en evighet. När han var tillräckligt ledsen och rödare än vanligt så packade vi ihop och åkte till någon stuga riktning Bullandö.

Två unga brunetter huserade i stugan. Runar kände dem tydligen. Jag kan inte begripa hur i helvete denna ledsna låtsasmänniska överhuvudtaget kunde charma någonting annat än en rutten stubbe. Han kände dem väl verkade det som. Äcklet fuktade läpparna mellan två granar och berättade om handpåläggning och någon slags sexualterapi medan de vilsna systrarna dukade upp mögelostar och kex.

Minnen från någon kräftskiva flög forbi men jag hade fått nog. Rasande for jag upp på träverandan och beordrade slavarna att fara åt helvet.
- Gör va fan som helst utom det här. Gå på Komvux för i helvete.
Medan de sprang mot den ännu inte asfalterade vägen började Runar gråta. Jag slog honom hårt i magen medan han bad om förlåtelse. Fy fan vilket patetiskt svin. Han kräktes och jag kastade jordfräsen från flaket.

Bunden runt fötterna och naken; tio minuter senare stod han där på alla fyra. Jordfräsen som krånglat hela dagen kunde lätt startas om man läst instruktionerna. Choken ska för i helvete dras ut! Jag gav Runar en spark i pungen som straff. Han kved som en gris medan jag drog igång maskinen. I samma veva började svinet svettas. Gasen på och låta klingorna arbeta. Jorden sprutade på mina vader medan Runar kröp undan av skräck och till min förskräckelse, njutning.

- Kryp din satan, skrek jag medan han kröp.

Efter ett tag såg jag hur gå-på-tur-lemmen började styvna. Det var avskyvärt och inte alls min mening. Jag lät jordfräsen löpa in i skogen och åkte hem. Så vitt jag vet, ligger skithögen fortfarande kvar där på alla fyra.

Klara färdiga fräs

2007-10-21T08:47:00.001+02:00

Nu jävlar

Runar väntar på Värmdö med en jordfräs på flaket. Yrvaket tog han min order som den lilla knähund han är. Har ingen tid att sitta här och tjafsa. Måste packa. Silvertejp, en sax och 23 burkar surströmming. Dra åt helvete.

Ångkokade Centralbadstomater

2007-10-20T19:18:00.000+02:00

En betydligt aptitligare tomat

Fy fan. En fruktansvärd dag. Solsken hela tiden medan jag spikade upp falska tipsrundor utan riktiga svar på diverse träd runt om på Djurgården. Jag hade med mig en häcksax i fall jag skulle få syn på nickedockan Carl Gustafs får. Men de kom undan och behåller därmed ullen. Nåja det kommer fler tillfällen. Efter en snabb runk på Waldemarsudde begav jag mig till fots åter till stadens centrum.

Olidligt mycket människor trängdes på esplanaderna och fantasier om kärnvapen och brandskum återkom ideligen. Efter att ha beställt en korv och samtidigt urinerat på en kiosk på Strandvägen begav jag mig till Centralbadet. Den vidriga wursten åt jag naturligtvis inte upp utan slängde köttavfallet i en barnvagn tillhörande några föräldrar med solen i ögonen. En godhjärtad handling. Då både måsar, barn och föräldrar, till en skrikande kakafoni, utbildades i självförsvar.

Centralbadet är ett äckligt tillhåll för bakterier och människor. Eftersom de serverar rusdryck tycker många företag det är en bra idé att släpa sina anställda dit för att bli fulla, kåta och röda som ångkokade tomater. Det är naturligtvis ingen bra idé alls för feta Greta och skalliga Hans kommer senare på kvällen att ta varandra på könen trots att de är gifta med andra personer. Resultat: Ångest, sjukskrivningar och minskad produktivitet.

Efter att diskret ha pissat i samtliga pooler lät jag porerna öppnas i ångbastun. Ett gäng företagssuggor diskuterade högljutt något fullständigt meningslöst arbetsrelaterat socialt drama om någon Per och någon Anna. Öronen började nästan blöda av smärta medan de tre pladdrade på högljuddare än någonsin. Till slut tröttnade jag och lyfte upp handduken så de kunde ta en ordentlig titt på min lem. Det är väldigt svårt att fokusera på ett samtal när man har en kuk att titta på. Man som kvinna. Pladdret tonades ner och utbyttes mot eeeh jo eehhh medan ögonen nervöst for mellan de själva och mitt kön. Det här uppskattade könet mer än jag själv och viss erektion infann sig och jag blev snabbt ensam. En snabb sats han jag lämna på kaklet men jag förstod att det nu var dags att lämna lokalen. Sagt och gjort.

Nu sitter jag i mitt kök och äter rå blodpudding med senap. Dags att planera morgondagen. Antagligen ska jag misshandla Runar Sörgaard och låna hans jordfräs.

En bra start på dagen

2007-10-20T18:34:00.000+02:00

Bättre än müsli

Men underbart är kort. Han överlever. Tydligen en gammal skada som spökar. "Kronér spelade med sitt dåvarande band Triple & Touch när han fick sin egen gitarr i huvudet och spräckte skallbenet." Så skriver dynghögarna på Aftonbladet. Finns det bara en liten sanning i det som skrevs bönar jag och ber till världens bästa godnattsaga, Osama bin Laden, att göra processen kort.

Är ingenting heligt?

2007-10-19T20:17:00.001+02:00

Lockpriser?

Är bön verkligen gratis? Nåja, om man bortser att det kostar förnuft, självkänsla och integritet när man tvingas svälja runktomten Guds enorma sats av knarkfilosofi från mellanöstern. Jag har ett bättre alternativ. På Söndag runkar jag i Oscarskyrkan. Gratis!

Stockholm till Verkligheten - Smärtlindring Royal

2007-10-19T06:23:00.000+02:00

- Och sedan flög det tyngdlöst bajs i hela cockpit!

En fruktansvärd morgon. Utanför köksfönstret cirkulerar tamgamar redo att sätta näbbar och klor i allt som är vackert och oskyldigt. Över hela Stockholm väntar föräldrar på att bli av med sina barn till pastellfärgade kollektiv.

Två saker tröstar. Att det går åt helvete och ett tidningsurklipp sparat från förr. För speciellt plågsamma mornar har jag en liten låda med smärtlindring i form av olika tidningsurklipp. Vem skulle jag välja denna morgon? Lasse Berhagen det aset, eller kanske Bolimompa Björne? NEJ! När livet är som värst gäller det att sparka hårdast. Kronfittan Victoria från något besök på en hembygdförening.

Jag tejpade fast halvsidesbilden på köksbordet. Prinsessfittan såg ovanligt dum ut. Fånigt avskyvärt leende och hål i huvudet. Lite kaviar som lubrikant och en hårt snodd gummisnodd runt sädsäcken. Dubbelhandsgrepp och så tänka på Madeleine sodomerad och bakbunden. Det krävs disciplin i extasens ögonblick men denna morgon gick det över förväntan. Victoria blev från huvud längs hela byxdressen till fötterna täck i det ångande kladdet. Det luktade pappermassa och kaviar. Innan penis slaknade helt vispade jag mitt trötta ollon i Victorias ansikte. Först medsols sedan motsols tills hennes ansikte endast var en cirkulär sörja av trycksvärta, sperma och kaviar.

Av utmattning spydde jag blod och havregryn i vasken. Sedan kom lugnet. Tillräckligt dövad för att ta sig an både tamgamar och barn. Jag låter den utrivna halvsidan ligga kvar och torka in. Ska rama in den senare ikväll och eventuellt, för ett par månadslöner, sälja skiten till någon godtrogen konstsamlare.

Livets små mysterier

2007-10-18T20:37:00.000+02:00

Inte den gubbkuksugande typen

Scen: Höstlöven yr på daghemmet Ekorrens rastgård. Ett lågintelligent barn av oklart kön (A) gör ett konstaterande.

A: Fröken luktar surt.

Jag: Vilken?

A: Äääähmmm, hon. (pekar utan motorisk skicklighet)

Jag: Kerstin?

A: Mmmm (äter snor)

Jag: Det beror på att hon ruttnar inombords. Så går det när man suger för mycket gubbkuk!

(Lång paus medan barnet tänker)

A: Aha! (Springer glatt iväg)

Horoskop för resten av året

2007-10-18T16:59:00.000+02:00

Gäller samtliga stjärntecken:

Livet ter sig fullständigt meningslöst. Du ger upp.

Livmoderblues

2007-10-18T15:18:00.000+02:00

Wake me up before you go go

Förra helgen hände något som fick mig att fara mycket illa. Ännu en gång hade jag övertalats att träffa en sugga över en bit mat. "Dejt" som mina vidriga kollegor kallar det. Påtvingad middagsritual med eventuell utlösning kallar jag det.

Det var en blond liten sak som konstant så sockersött fnissade åt absolut ingenting när vi åt någon transfettsladdad grisföda. Hennes uppmärksamhet och förvridna fantasi föll mest på saker som var gulliga och påminde om djur. Ett pommes frites liknade visst en sälunge
- Men ååååhh va söööt......

Jag höll på att bli komplett vansinnig men dövade paniken med starköl och whiskey. Ingenting denna petita blondin sa hade någonting med någonting att göra. När hon byggt en liten djurfarm av pommes frites som skulle dricka ur ketchupsjön var måttet rågat. Jag mådde så illa att jag var tvungen att gå på toaletten. Där slog jag huvudet i kaklet ett par gånger för att återfå min mentala bäring. Något var tvunget att ske.

Väl tillbaka i utfodringsbåset synade jag hennes bröst och deklarerade högljutt.
- Jag vill knulla dig. Hårt och länge. Sedan ska jag komma i ditt ansikte.
- Men ååååhhh raring, ska vi gå?

Här kollapsade min tankeapparat fullständigt. Jag började få olika muskelryckningar och fick svårt att prata. Det var en så oväntad respons att all logik sattes ur spel. Allt jag någonsin lärt mig var fel. Jorden var faktiskt platt och byggd av trolldeg.

Hon fick leda mig ut och en taxiresa senare stod vi framför hennes förortsdörr. Jag hade nu börjat återfå talförmågan men var än så länge begränsad till udda grymtningar. Penis tog över och jag tryckte mitt pelvis mot hennes och körde in tungan mellan hennes glansiga läppar. En kvart senare låg vi i hennes säng och saknade de flesta av våra klädesplagg.

Nu hade min hjärna återgått till normal verksamhet och jag ämnade förverkliga mina hot. För att sätta igång savapparaten och göra inträdet smidigare satte jag igång att suga på hennes bröst. Då inträffar shock nummer två.
- Vill du ha lite mjölk nu , säger hon på det allra raraste bebisspråk.
- Vill du mjölka mig lite grann, fortsätter hon med en treårings röst.

Det var förvånande men eftersom det mesta av mitt blod lämnat huvudet och farit ner till befruktningsapparaten kunde jag utan problem greppa denna skruvade vändning. Jag svarade helt enkelt jakande på frågan och satte hårdhänt igång att mjölka suggan. Nu blir hon vild av åtro och tar mig på penis.
- Oj, va len å hård du e.
- Vad ska man göra med en sån hära?

Hon börjar fingra mig runt analöppningen.
- Är du en liten bebis?
- Är det här din lilla stjärt?

När jag lyckats slita ifrån hennes fingrar från mitt rövhål, greppade jag tag om trosorna. Då tar det stopp. Min penis skrek av frustration. Det skulle alltså inte bli något. Hon blödde från fittan vilket kvinnor gör. Själv refererade hon det på bästa bebisspråk som "messy" men jag antar att det betydde blod.Hemma med värkande pung kunde jag inte sluta tänka på henne. Dagen efter skickar jag ett textmeddelande och får svar. Föga förvånande är jag "sööööööt". Sedan hör jag inte av henne alls. Jag ringer, ingen svarar. Jag skickar meddelanden, ingen svarar. Hon är som bortblåst.

Sedan händer något lika delar märkligt och avskyvärt. Jag börjar oförklarligt gråta. Strömmar av saltvatten och snor. Jag saknade henne, jag ville vara hennes lilla bebis. Trots att suggan uppenbarligen var fullständigt skogstokig så längtade jag så det värkte. Efter ytterligare en dag förstod jag varför. Aldrig någonsin har jag varit så nära att hitta hem till den livmoder som så bryskt och ondskefullt kastat ut mig som ruttna rester från en skaldjurskväll. Det var en kittling från världens enda trygga plats. Platsen ingen vill lämna och alla vill återvända till.

Epilog:

Mitt tillfälliga svagsinne var just tillfälligt. Jag avskyr det äckliga lilla ludret. Några rökande tonåringar utanför Vasalundsskolan fick en femhundring för att ordna lite klassisk nätmobbning. Så saken är, för min del, ur världen..

Kvinnohat 2.0

2007-10-18T01:19:00.000+02:00

Ännu en jävla Lemur

Det har uppstått en prekär situation. Jag har utav vissa instabila individer blivit kontaktad och utfrågad vilket ställer min person i ett onödigt ljus. Jag har inget emot ljuset men det är som sagt onödigt. Behöver västvärldens favorithomosexuell Jesus verkligen höra att han är "gud"?

En fråga som återkommer är min avsky för kvinnor. Det stämmer alldeles utmärkt. Jag tycker mycket illa om kvinnor och har många gånger funderat på att skära av mig penis. Jag hatar även män. Men penis ställer till det och ökar min irritation. Ändtarm kan jag avstå ifrån, vagina är svårare. Jag hatar det och dras till det. Jag spyr på det och längtar till det. Det är en plågsam kamp. Min avsky finner inga gränser.

Senast i helgen ingick jag i sexuellt umgänge, en kväll som urartade och på ett lysande sätt beskriver problematiken. Den rara historien kan skådas imorgon.

Kultur

2007-10-18T00:43:00.000+02:00

Knappast kuk, mest inget alls

Ruttet kött. Fotsvamp. Det är med lågt hängande huvud som jag blir tvungen att erkänna. Jag läser en del av den smörja som skrivs på det så kallade internätet. När avskyn har lagt sig, skvätts iväg med en sorglig klick sperma och landat på mina sura lakan så behövs förströelse. Jag behöver bensin. En domedagsmaskin behöver kraft och ilska.

Lyckligtvis så existerar det överbemannade överbetalalade kulturredaktioner. Pelle Andersson på Aftonbladet väcker min vrede. Vilket as, vilket fantastisk obetydligt jävla as. Skriver gör kadavret också men det kan knappast kallas text. Det är mer som skallet av en liten knähund som ivrigt bjäbbar innan husse bestämmer sig för åka till farbror Spruta.

Jag kommenterade det värsta bjäbbet och frågade om vi skulle slåss. Jag hoppas han svarar.

Så funkar det

2007-10-17T18:02:00.000+02:00

-Vilken frisör har du?

Kärlek som så många gånger beskrivits som den yttersta mystiken är ingenting annat än kemi. Den finns egentligen inte. Det är en kåtslag som gör att de mest skärpta konsumkassörer förlorar förståndet och ynglar av sig. Trots att deras äckliga avkomma växer upp i tid av död, avföring och Ebba von Sydow.

Hormoner ställer till det för människor. När individ A inbillar sig att han har ädla motiv för att knulla individ B är A fullständigt galen. Det lilla omdömet A och B hade har effektivt spolats ner i tänkandets toalettstol. Hormonerna har anpassats sig och för ett tag får kvinnan mer testosteron och mannen mer östrogen. De blir alltså lika varandra.

Det här verkar även hända jurister när de ligger med varandra. Om inte A ovan legat med B ovan skulle de inte ha samma frisyr. Inaveln på advokatsamfundet är skamlig och äcklig. Men som representanter för allt som är fel med världen är de utmärkta.

Jag funderar på att klippa av mig lemmen.

Den dummaste apan - knark, sex och spya

2007-10-17T17:14:00.000+02:00

En idiot

Med en konsumkasse full av olika statligt subventionerade narkotiska preparat begav jag mig igår mot Skansen. Det är en tragiskt underhållande samling skyltfönster med livströtta djur som så innerligt önskar att dom hade fingrar att stoppa i en stickkontakt. Till och med björnarna är för melankoliska för att vilja riva skalpen av något spritstinkande jägare.

-Snälla skjut mig, tycks ögonen viska medan jag sprätter iväg Flunitrazepam rakt in i hårbollens öppna gap.
Till slut faller brunlurvet dreglande baklänges. En övertydlig markering om att det är dags att fortsätta mitt arbete.

Eftersom jag hade bråttom tar jag en några nävar piller och slänger in i diverse hägn medan jag hastigt rör mig mot Akvariet. Det är hyffsat folktomt där förutom några stimm retarderade ungar med personal. Tyckte mig känna igen åtminstonde en rödflamsig barnvallare. Kanske från någon pedagogkonferens. Hon blev ännu mera rödflamsig när jag spände blicken i henne. Jag har troligtvis, av förströelse, urinerat på henne vid ett tidigare tillfälle. Pedagoger har i alla tider, utav outforskade anledningar, haft en fäbless för gyllene duschar.

Nåja. Jag var inte där för att minnas utan för ett vendetta. Lemurer. Lemurer är ena riktiga svin till apor. Avskyvärt korkade, sociala och glada. De verkar inte vilja begripa att de är inspärrade slavar för att underhålla mindre håriga apor. Tafsar gör de också. Tar på allt de kan med sina äckliga tassar. Med min kasse och en klase övermogna bananer var det dags att ändra deras perspektiv på tillvaron.

På grund av Lemurernas sociala natur får man som besökare stå mitt ibland dem. Jag lockar med lite banan och en nyfiken liten idiot klättrar fram för en munsbit men tar till reträtt när jag gett den en ordentlig knäpp på nosen. Men här brilljerar deras dumhet. De kommer efter verbal och fysik misshandel tillbaka för ett nytt försök till mosad banan. Föreställningen kan börja och jag petar in alla möjliga piller i halvrutten banan och tar ett steg tillbaka.

Det hela urartar på den tiden det tar för mig att sätta på mig en regnrock. Det är ett apokalyptiskt kaos av öronbedövande tjatter och tjitter. Några börjar knulla medan dom hänger i sina svansar. Andra börjar spy, pissa och skita. En jagar fiktiva flugor medan en annan försöker slita bort sin päls. En mor bajsar i sina två barns öppna munnar medan far och hans bror står bredvid och onanerar. Den största landar pladask på mattråget, pissar ner sig och skriker (gissningsvis) okväden till höger och vänster. Två kumpaner försöker bygga en snara av löv men misslyckas och har analsex i stället. Överallt flyger piss, skit, sperma och mosad banan.

Det är som en vacker målning av den närstående domedagen. Jag hade inte märkt att en skock dagisbarn med öppna munnar nu stod bakom mig i detta inferno. Jonas Wahlström med personal kastar sig även de in i kaoset och försöker trycka decimeterlånga adrenalinsprutor i bröstet på de värsta vildarna. Barnen börjar gråta när Jonas snubblar och själv får sprutan i magen. Han ligger där platt på rygg medan tre apor försöker öppna hans gylf.

Jag avlägsnar mig. Barnen fick en viktig lektion om hur livet fungerar. Det var en bonus. Bakom mig hör jag skrik.

- HELVETE HELVETE DE SUGER JONAS KUK
- JAMEN FAN SATAN I HELVETE INTE IGEN!

Hungriga hundar

2007-10-16T23:27:00.001+02:00

Hundmat

Vid Gärdet ligger ett så kallat "hunddagis". Vill man ha spänning gör man så här:
Spänn fast lite medwurst om kuken/ellervaddetnukanvara med gummisnoddar eller lim. När sedan den rökande, uttråkade nittonåringen springer ut med "sina" hundar blir det genast roligt. Se hur hon drar och kämpar. Dragtyg och selen. Spända och fina. Den lilla borstbindaren har aldrig fått så mycket motion. Du skrattar och fruktar för ditt liv. Alla vinner.

För övrigt kan jag meddela att Skansen bjöd på mycket fint. Jag tror jag gjorde en apa gravid. Mer om kärlek imorgon.

Världens dummaste yrkerskår

2007-10-16T09:42:00.000+02:00

Tänk er att vakna, lite trött slänga av sig täcket för att upptäcka att er underlivsregionen ligger i en intorkad pöl av blod. Föreställ er det.
Nåväl. Daghemmet med all dess lässvårigheter och fläskhängig personal cirkulerar likt ett mikrokosmos vidare i ovisshetens rymd. Jag börjar tycka riktigt illa om alla. Det finns inte en stol i personalrummet jag inte kladdat in med min egen sperma i hopp om att någon av de yngre personalsuggorna suger upp kladdet med osmos. En jungfrufödsel skulle vara roligt. Men icke. Det har varit en ond cirkel av tristess som till slut drev mig till en läkare.

Innan man skakar hand med någon form av auktoritet är det mycket viktigt att ta sig ordentligt på snoppen eller motsvarande. Det är ett effektivt trick för att snabbt bryta hierarkier och sätta sig själv i alpha-position.
- Jag har studerat medicin i sju år.
- Jo jo, men du luktar av min penis.

När jag väl etablerat dominans över läkarsuggan denna morgon var det dags att hämta det jag ville ha. Ett matvarukasse med piller, pulver och dekokter av mestadels vallmo-ursprung men även ett och annat amfetaminbaserat preparat. Kärringen blev naturligtvis nervös och pladdrade konstant när jag rabblade upp allsköns symptom som produkterna jag ville ha skulle bota.

Henner välvilja att pladdra mig till trygghet var missriktad. Hon hade inte riktigt förstått att hon var en lägre varelse än den hon sövde med sitt eviga tjat och konstlade nyfikenhet. Det hela blev tröttsamt och jag böjde mig fram och flåsade i hennes öra.
- Jag är oerhört kåt min lilla läkarprinsessa. Dina hängiga bröst kallar mig som Ufon till idioter, jag måste knulla dig, jag måste kulla dig....

Fem minuter senare hade jag en mindre bunt recept i handen och som en bonus hade hon slängt in lite östrogen för kemisk kastrering. Jag är naturligtvis inte dum nog att odla bröst men det kanske blandar sig väl med barnens fruktsoppa på Onsdag?

Femton minuter senare hade jag en konsumkasse full. Underhållning väntade och jag begav mig; riktning Skansen-akvariet.

Fortsättning följer......

Ulf, mannen med en kilt av kött

2007-10-04T11:30:00.000+02:00

Råttgift och fittsmisk! Dra åt helvete! Ännu ett steg mot slutet. Efter morgonens smärtstillande; ett frossrunkeri där jag fantiserade om Selma Lagerlöf och Elsa Beskow bakbundna med grönsaker i kroppsöppningarna gjorde sig kroppen påmind och tarmen var tvungen att tömmas. För ett ögonblick tyckte jag något glimmade till. Efter noggrann inspektion kunde jag konstatera att inget guld producerats idag heller trots mitt dagliga intag av tungmetaller som sprids genom skorstenar och avgasrör världen över. De inspekterade resterna skrapade jag in i ett vaderat kuvert adresserat till Ulf Larsson.

Han är den sorgligaste ursäkt för en skådespelare och människa som jag hade fasan att stöta på i Eriksdalsbadet förra veckan. Ulf Larsson är en ytligt bekant till mig vilket gett mig mycket ångest genom åren. Likt en elastiskt navelsträng man förgäves försöker bli av med dyker den jäveln upp när man minst önskar det; vilket är samtliga tillfällen han dyker upp. Denna gång på Eriskdalsbadet.

Första prioritet när hans vidriga uppsyn gör sig bekant är att be aset dra åt helvete. Ofta brukar jag utveckla min avsky i termer av värdelös, ful och dags att dö. Alltid misslyckas min pedagogik till min egen förtvivlan.

Det senaste året har hans hiskeliga fulhet utvecklats till olympiadmaterial. Hetssvält och falskt självförtroende har fått denna spillra av talang att utveckla en massiv och överflödig hud som hänger och slänger. Det är en fasansfull syn. Ännu mera så i duschrummet på Eriksdalsbadet där han under glatt tjatter lyfter på veck och meterlångt hudöverflöd för att göra rent. Det hela blev för mycket och jag sprang till mitt skåp och hämtade en stor sax i industrikvalitet. Hastigt skyndade jag mig tillbaka och skrek med full kraft.
- Nu tar vi bort skiten, SYSLÖJD, SYSLÖJD!

Till min glädje tog det skruv och paniken lyste i hans uppspärrade ögon. Nu gällde det att agera snabbt. Viktminskningen gjorde honom väl snabb konstaterade jag målmedvetet när han sköt iväg som ett elbärande hårlöst marsvin. Med snabba små snabba försiktiga steg tog jag upp jakten och for panterlikt ut i simhallen. Plötsligt hände det, Ulf tappar greppet om sina fortfarande insåpade fötter och for med huvudet mot kanten av en sådan där fotpall atleter startar sina 100 meter på. Jag fylldes av hopp. Och drabbades av förtvivlan. Den enorma hudflärpen kastades framåt och fylldes av luft och Ulf studsade bakåt. Istället för ett spräckt huvud hade hans köttkilt räddad livet på honom och samtidigt uppenbarat hans hiskeliga lem normalt gömd under metervis med hud. Jag kräktes på plats. Av besvikelse och äckel. Mödrar och barn sprang i alla riktningar. Döva pensionärer plaskade lungt kvar. Kaos.

Jag flydde och kastades av ödet in i en Taxi. Han körde till Värtahamnen och där blev jag våldtagen av konservsäljande polacker. Så vitt jag vet lever Ulf Larsson fortfarande i sin lyckliga hudbubbla. Det finns ingen gräns för mitt hat.

Mongolid pungbox

2007-10-03T16:51:00.000+02:00

Mongo

Jag har varit borta i ett mycket viktigt ärende. För att skynda på den uppenbara och närstående undergången bestämde jag mig för en dryg månad sedan att bygga en domedagsmaskin. Jag har nu bestämt mig för att ta en paus i det arbetet och reflektera fortsättningen. Dessutom har Fredells slut på sågklingor.

I väntan på att ebben ska övergå i flod, plågas jag i princip varje dag av knappt meterhöga snormonster på det gudsförgätna daghem vissa kallar arbetsplats men jag, mera passande, kallar tortyrkammare. Denna dag bjöd ingen skillnad men på vägen hem inträffade något som först gjorde mig rasande men sedan skänkte mig viss förnöjelse.

När den ammoniummättade lukten av mänskligt misslyckande piskade näsan som starkast vid Slussen såg jag en havererad avelshingst med sitt retarderade föl. Jag tillhör den delen av befolkningen som inte skrattar åt mongolider. Jag finner dem ganska äckliga och onyttiga. Loppbitna hundar kan i många fall utföra enklare sysslor medan Djingis Kahns inavlade anförvanter mest sitter och dreglar eller spelar tvättbräda i en "orkester" som ivrigt applåderas trots att det låter föga charmigare än en fittfis.

Nåväl. Det lilla mongot tog sats och under glada läten sprang han med båda händer knutna framför huvudet och siktade rätt mot mitt mellangärde. Och träffade. Knutna nävar i kombination med optimal höjd gav en berömmlig verkningsgrad. Jag vek mig dubbelt medan den havererade avelshingsten ursäktade sig och uppgivet förmanade den lilla idioten att inte göra så igen.

När luften kommit till mig åter blev jag först rasande arg och letade efter en råtting jag aldrig ägt men hört skulle göra susen. Jag spände blicken i det lilla mongot och då såg jag något jag inte räknat med. Det här lilla mongot var uppenbart inte lika mongo som jag först trott. Det fanns en gnista av intellegens i ögonvrån. Visserligen inte på rubikskub-nivå men utan ord talade den långpannan till mig.
- Jag gör så här för att jag kan, viskade den ordlösa blicken.

Förbluffad smordes jag in i något äckligt jag inte kan beskriva annorlunda än avund. Den lilla besvikelsen till horunge, denna genetiska deformation, detta lilla as (vars far från dag ett önskat att suggan aborterat skiten) hade kommit på något. En genialitet som ingen kunde göra något åt det. Livet är en plågsam, meningslös resa mot döden. Endast ett mongo kan ge det en pungspark och komma undan med det.

Tre meter Afrika ger muskelspasmer

2007-08-29T18:50:00.000+02:00

Spasmernas ursprung

Mot alla mina protester låter mina avskyvärda kolleger lura iväg mig till ett så kallat "gym". Suggorna hade enklare sprungit av en cellulit genom att hänga en tunnbrödrulle framför deras geggiga näsor. Men nej. Det ska till ett besök på svettpalats iklädda någon trikå som får lycratillverkare att be till högre makter att skiten ska hålla träningstimmen ut. Ensama kan de naturligtvis inte gå heller utan förpestar sin omgivning tills de med stilla vrede resignerar och följer med.

Så stod vi där. Tre suggor och jag. Under tjitter och tjatter bildades en mindre konferens med uppgift att fatta beslut om vilken form plågan skulle ta. Plågorna kallas Powerbox, Poweryoga, Powerpilates eller annan valfri gymnastikform med prefixet power. Konferensen fattade till slut beslut men utan power. Det vita fläsket skulle skaka till Afrikansk dans.

Det finns mycket jag gör för pengar men jag suger hellre av cirka 475 frustande hingstar och sväljer deras kukdreggel än dansar afrikansk dans. Jag vet hur det ser ut när överspända svenskar försöker göra som på kontinenten eller i någon naturlig jävla jungel. Där drar jag gränsen för hur mycket jag kan späka mig själv. Det finns för övrigt bättre sätt att förudmjuka sig på med enkla billiga medel du kan hitta i varje järnaffär.

Suggorna i mitt sällskap tolkade, trots min hästkuksförklaring, det som att jag var blyg. Gott nog, jag bestämde mig för att vända på steken och utnyttja tillfället för lite underhållning.

Hastigt skyndade jag ut ur gymmet till närliggande livsmedelsaffär och sedan tillbaka. Moderna gymnastikanläggningar är till min stora elaka glädje designad för bästa, mesta möjliga förudmjukelse. Så på bästa parkett slog jag mig ner och bevittnade ett tjog bleka stinkfittors hopplösa kamp mot apelsinhud från andra sidan ett brett glasfönster.

När jag satt där och mellanmålade på en rå entrecoté jag hämtat och betalat för ett par minuter tidigare började jag fundera. Den blonda så kallade instruktören såg knappast afrikansk ut. Möjligen en solbränna som vittnade om en charter till Senegal. Den tighta träningstextilen lämnade ingenting till fantasin och jag tyckte mig plötsligt se hennes fitta tala till mig. Den liksom försökte spotta ut den tighta spandexen för att tala tydligare. Men jag förstod vad fittan med sina skavda läppar försökte säga.
- En meter räcker ej, två är bra men tre gör en instruktör.

Ungjävlar och en norrman

2007-08-26T12:48:00.000+02:00

Tillbaka på arbetet i morgon. Uppfostringsanstalten Ekorren för små idioter som föräldrarna inte vill veta av förrän efter klockan 16. Hela situationen är olidlig och jag har kräkts sju gånger idag.

Igår träffade jag fejkpredikanten Runar Söörgard över en kopp kaffe. Jag har ingen aning om varför han envisas att umgås med mig. Jag tycker fruktansvärt illa om honom och påpekar det vart femte minut. Men jag låter honom hållas, det lilla aset, han kan under fördelaktiga väderförhållanden unerhålla en aning. Igår gjorde han ingen besviken när han fläkte upp ett tjugotal fotografier på cafébordet. På ett par sekunder fick jag en underbar känsla när Runar med sin hemliga skinande iver berättade och visade exakt hur många knytnävar Tilde De Paula får upp i sina kroppsöppningar. Jag blev mycket imponerad att han med sin skenhelighet och ljusa uppsyn faktiskt fått tillåtelse att fota denna tillställning. Hon såg glad ut, eller så glad man kan se ut med en knytnäve i munnen och en i röven.
- Vad tycker du?, sa han lungt, dämpat och med ett ansikte som sken så mycket att han kunde vara radioaktiv.
- Inte illa ditt lilla as, svarade jag och pekade på en bild där Runar med sina bögiga armar förvandlade Tilde till en slags köttig målbur för fotbollar.
- Kan man retuschera bort ditt äckliga anlete så behåller jag ett par.

Nu hade jag tröttnat. Så jag rafsade åt mig några bilder för arkivet och gav Runar en örfil. Han såg ledsen ut och jag förklarade att han är fullständigt patetisk och utbytbar.

Väl hemma började jag fundera medan jag onanerade med dubbelhandsgreppet. Jag var ofokuserad och gummmisnoddarna runt kulsäcken satt väl inte tillräckligt hårt åt. Hur kan det komma sig att kvinnor är sådana fulländade masochister? Jag blev avundsjuk när jag bläddrade mellan bilderna på Tilde med en eller två nävar predikant uppstoppade i könet. Kvinnor ska ha upp till tolv gånger så många känselceller i huden ändå envisas de med att spricka från fitta till rövhål varje gång de föder barn. Jag kom att tänka på en katts penis som är full av hullingar. Därför skriker honkatten så mycket när hankatten drar ut. Finns det ett samband? Och hur mycket kan man plåga en kvinna innan hon ger upp. Jag tänker ta reda på det.

Halvdöd kärring får leva ut

2007-08-17T13:35:00.000+02:00

Här är en liten trevlig historia som hände för ett par dagar sedan. När jag strosade förbi ett sjukhus såg jag en kärring i rullstol på någon cementerad uteplats för rökare och andra mer akut döende. Hon satt där ensam med sitt vita hår som elschockats att stå i givakt. Ansiktsuttrycket var stelfruset, uppspärrade ögon och vidöppen mun. Hennes uttryck var ett fotografi av någon som precis blir träffad av tryckvågen från en liten till medelstor bomb.

Jag satte mig på en bänk och betraktade kärringen. Hon var ensam och på fem minuter hände absolut ingenting. Det låg en handväska bredvid rullstolen. Allt som inte sitter fast kan man ta så jag hällde ut innehållet på marken. Några mynt senare och inte en min från kärringen bestämde jag mig för att kärringen måste vara åtminstonde halvdöd och uppenbarligen övergiven. Nu kände jag godhet skölja över mig så jag rev sönder hennes rödprickiga trasa som täckte hennes torso. Runt hennes förtvinade hängande bröst målade jag runda rignar med ett läppstift jag tagit som mitt ur handväskan. Jag fortsatte utan protester att måla runt ögonen och munnen. Det såg roligt ut. Hennes uppspärrade uttryck, nakna bröst och snara död nu accentuerad av livgivande röd färg.

Jag beundrade mitt konstverk. Kunde jag skönja ett tack i hennes livlösa ögon? För ett ögonblick tycke jag att jag såg något glimma till. Jag kysste henne på pannan och viskade.
- Nu har du levat.

Satan bor i Vällingby

2007-08-06T15:28:00.000+02:00

Bertil Monegrim (sic!), 71 år, känd insändarskribent och tv-publikproffs. Han bor i Vällingby och han är satan själv. Det hela ter sig mycket tydligt efter en intervju i en av Stockholm mer eller mindre bedrövliga gratistidningar.

Jag återger här intervjun i sin helhet med mina egna förklaringar inom parantes. Rubrik "Jag passar i färgglatt"

Läget?
– Jo, det är bra. Jag sitter och skriver ett beställningsjobb. Det var någon som ville att jag skulle skriva en hälsning till hans systers bröllop.

(Den här systern. Hon gillar också bajs?)

Du är känd för att ständigt skriva insändare. Hur började du?
– Jag skrev min första insändare 1957. Den handlade om rock’n’roll. Jag skrev att det lät som en samling kor som råmade. Sen har det fortsatt av bara farten. Runt 50 000 insändare och dikter har jag skrivit genom åren.

(Han har alltså allierat sig med Christer Sjögren och hans djävulsdyrkande pack.)

Tar det inte mycket tid?
– Nja, det tar väl ett par timmar per dag. Jag skriver runt 40 i veckan. Men det är klart att man har lite annan fritid.

(Djävulen behöver ingen sömn.)

Vad handlar de om?
– Jag skriver mycket om kändisar. Jag skrev 22 dikter bara om Leif ”Loket” Olsson när han höll på. ”Loket tuffar på”, såna grejer. Sen så skriver jag mycket om mitt favoritbudskap, att ingenting är hopplöst.

(Här börjar satanismen bli övertydlig. När man gör reklam för en flinskallig tjockis som knullar sin mor i hennes liggsår är det maligna budskapet ganska klart.)

Har du någon favoritinsändare?
– 1995 ringde en kvinna och sa att jag räddat hennes liv med en dikt. Det är ju en favorit så klart.

(Hybris. David Hasselhoff inbillar sig själv att han frälser barn döende i cancer på grund av en tv-serie om en talande sportbil. Är ungefär lika troligt.)

Vad skrev du då?
– ”Du är en bit som finns med i livets pussel och du behövs för att det ska fortsätta”. Jag var med om två svåra trafikolyckor på 60- och 70-talen som fick mig att tänka om en del, när jag blev påkörd på Skeppsbron hade jag lika gärna kunnat stryka med.

(Lögn. Alla är obetydliga och behövs inte alls, det forsätter ganska bra ändå. Till och med bättre än förut. Naturens goda krafter har dessutom försökt ta livet av karl två gånger men inte lyckats.)

Du går på mycket tv-produktioner också?
– Ja, jag började gå på ”Svart eller vitt” på 90-talet. Nu är jag säkert uppe 1 200 tv-inspelningar. Jag känner nästan alla programledare. Och E-Type dansade med mig när han var på Allsången senast.

(Grattis E-Type, tro det eller ej men det här gör dig faktiskt lite mindre värdelös. Marginellt men ändå.)

Visst brukar du ha ganska färgglada tröjor på dig i tv?
– Ja, man tar dem för att synas lite extra. Men jag passar i färgglatt också. De har hänt att bildproducenterna har bett mig flytta på mig när jag har en knallgul tröja.
– Jag har förresten Sveriges bästa telefonsvarare också. Jag brukar ändra meddelandet tio gånger om dagen. Innan jag går in i duschen kan jag säga: ”Nu är klockan elva. Om jag inte halkar på tvålen kommer jag att vara tillbaka om en kvart”.

(Jag ska personligen såpa in Bertils hela lägenhet så han inte kan fortsätta sprida denna ondskefulla dynga.)

Hur låter telefonsvararen nu?
– Vi kan lyssna. ”Jag hoppas att dagen ska gå i glädjens tecken både för dig och för mig. Glöm inte att morgondagen alltid är en ny möjlighet för solen att åter få lysa i ditt hjärta. Pip.”

(Bertil är en hyllning till allt som är ondskefullt och vidrigt, titta bara på hans förvridna ormlika leende. När ska naturen försöka igen?)

Tillbaka och inte längre snäll

2007-08-06T15:03:00.000+02:00

Det blev ett par dagar längre än beräknat på sanitoriet. En sjuksyster förälskade sig i min prostata och jag fick helt enkelt inte lov att lämna för än jag fullständigt begravd henne i avföring. Att se någon äta sin egen stinkande skit skänker en märklig tillfredställelse liknande den man får av siamesika tvillingar eller något annat missbildad. Det är äckligt men du vill fortfarande titta.

Nåväl, jag smet ut genom fönstret på natten men lämnade syster en vackert inslagen liten brun present. Jag längtar nästan tillbaka, det var rörande att se hur hon mumsade i sig de hårdare och smetade in sina bröst i det lösare. Kan det vara så att brun är kärlekens färg?

Efter att ha sovit i skogen tog jag bussen hem. Där blev jag snabbt påmind om varför jag begav mig till sanitoriet. En hel drös prepubertala ludd-på-karamellen-fria barn av honkön anstormade den svettångande plåtkuken. Jag tog självklart ( en seniors rättighet gentemot yngel) upp två säten. Ett blont litet äckel frågade om jag kunde "hoppa in" varpå ett härligt hat sköljde över mig som piss på syster. Jag lutade mig fram och sa.
- Din lilla blonda pissfitta du kommer ha gjort tre aborter innan du är femton och du kommer dö av skam, knark och blodburna patogener innan du är 30. Dra åt helvete innan jag gör slut på ditt patetiska liv här och nu!

Det tog skruv. Hon armbågade sig i panik bakåt i bussen och jag fick min ro. Jag lärde mig något på vägen hem tillsammans med (gissningsvis) det icke aborterade hanbollslaget. Jag har varit på tok för snäll och vänlig. På grund av den stressen hamnade jag på sanitoriet. Det är dags att ge världen det den förtjänar. Utan nåd. Till sanitoriet återvänder jag aldrig, fast i och för sig. Det skulle va för systers skull då.

Sanitorium

2007-07-17T21:39:00.000+02:00

Feghet och kattpiss. Det blev för mycket av idioter så förra veckan skrev jag in mig på ett sanitorium för ett ordentligt bad och lite privatliv. Världen slutar inte suga kuk för det. Så alla er olyckliga små råttor som besökt denna så kallade weblogg kan vänta tills jag blir utskriven den 27 Juli.

Dra åt helvete!

Patetisk pingvinmat

2007-07-09T16:06:00.000+02:00

Med ryggsäcken full av härsket smör for jag med bussen där en mycket patetisk historia följde. En man, nåväl åtminstone genetiskt, hade släpat med sin högljudda avkomma och tillhörande barndroska. Han var ett mycket ynkligt exemplar, flaxandes med sin nervösa blick och med en slagen hunds solkiga hållning for han omkring och försökte kontrollera sina geners fanbärare. Den ena, uppenbart efterbliven, ville sitta vid fönstret och den andra, uppenbart fullständigt efterbliven, ville likadant. Bråk och gnäll uppstod medan denna sorgliga ursäkt för en man med sin lenaste överpedagogiska stämma förklarade att de kunde få sitta tre stationer var.
- Vet ni vad, snälla tysta lite nu, ved ni vad, schy schy, vet ni vad, det är sex stationer kvar så ni kan få sitta vid fönstret tre stationer var. Va roligt eller hur. Jo jag vet att det är sex stationer kvar. Jag har räknat efter. Visst är det kul att åka buss. Tysta lite nu, snälla….

Denna patetiska äckliga lilla mus. Vad har egentligen hänt under utvecklingens gång? 190 000 år har vi vandrat på jorden, bara de sista femtio har patetiska gråsuggor med ursäktande nerböjda huvuden och ihopskrumpna små kukar fått avla. Denna lilla mus som släppts lös från sin pappersfyllda slavstation. Lika charmig som ett glas vatten.

Musen fortsatte att flacka med blicken, kolla att barndroskan var säkert fastspänd i bussens stolslösa mitt. Han bar en tröja av märket Gant som lika gärna kunde vara flaggan för något underutvecklat varmt land. Gant, klädmärket för män utan någon som helst personlighet.

När det närmade sig slutstationen blev den nervösa ännu mer nervös.
- Vet ni, vet ni vad. Vi sitter kvar nu tills alla gått av, så får vi lite mer tid. Kul va, eller hur?

Vad var musen rädd för? Att avlet skulle trilla och slå deras små ballongskallar i något hårt? Som ett par hjärnceller mindre skulle spela någon roll för dessa redan monstruöst efterblivna troll.

Kära patetiska äckliga lilla familjefar. Jag känner ett gränslöst förakt för dig. Må rabiessmittade pingviner på Skansen svälja dig hel som den ynkliga sill du är och må krokodilerna sluka din genetiska skam utan att tugga och vela.

Ferlin - även han en kuksugare

2007-07-08T15:51:00.000+02:00

Bög

Lyrik är ett finare ord för verbalt rövsmör ofta producerat av baskerförsedda kuksugare. Nils Ferlin brukar betraktas som en lysande poet men det kan absolut inte stämma. Några slappa rim kanske kan skänka "författaren" en pissljumen öl på en illaluktande Södermalmskrog men ur svensk lyrikhistoria ska jag egenhändigt utplånga honom. Han har uppenbart några sinnesförvridna förespråkare som tillsammans med den judiska maffian bedrivit lobbyverksamhet för att slaska om våra sinnen för god smak. Deras plan verkar dock vandrat mot misslyckandets dal och stannat där. Café-fyllot Ferlin är endast idol för sinnessvaga individer.

Till helgen hade jag lånat hem några böcker för att godtyckligt ändra hans texter. Det saknas ett par hundra olika ord för män och kvinnors kön för att ta några exempel. Till ändamålet har jag köpt en lien modern tryckpress även kallad skrivare. Med några rakblad jag tidigare brukat till kattfällor skar jag ut det jag fann mer avskyvärt än min mage kunde hantera. Därefter klistrade jag in nya poem som kommer tvinga Svenska Akademien att ta bort hans samtliga verk från landets folktomma bokkyrkogårdar.

När jag nästan var klart med dagens värv trillade det ut ett nedkladdat papper som stuckits in vid bokens bakre pärm. Ett darwinistiskt undantag med humörsvängningar hade skrivit sina egna poem och som ett rop på hjälp (ingen vill ge) stuckit in papperet i boken.

Början låter så här: "Ibland vill jag bara dö. Men varför? Vilka är mina manodepressiva drag? Varför har jag dem?"

Fortsättningen blev om möjligt ännu sämre. Jag blev väldigt illa berörd av den fullständigt ruttna lyriken och letade efter något vasst att stoppa i ögonen. Något så svårbeskrivet avskyvärt hade jag aldrig tidigare stött på. Manodepressiva människor måste omedelbart fråntas papper och penna. Det finns betydligt mer introvärta sätt att visa sitt självhat på. Man kan till exempel stoppa up en bågfil i ändtarmen. Vad som helst är bättre än att brännmärka någorlunda oskyldiga människors ögon med sitt eget otvättade, skitiga, urindoftande byk.

Näthat –ingenting för fittor

2007-07-06T19:49:00.001+02:00

Under tiden som varit och sedan min egen lysande lansering av denna så kallade blogg har jag undersökt det nätverk som kallas Internet. Internet är en sammankoppling av fullidioter som sitter på lite olika platser i världen. Idioterna får sedan kontakt med varandra. De utbyter idiotiska åsikter, idioter i mellan och blir rikligt fuktiga av flottig iver när två idioter finner att de har likadana idiotiska åsikter. Internet fungerar allstå som en valideringsmaskin för människor som innan teknikrevolutionen endast skulle (rättmätigt och sant) ses som idioter utav omgivningen och av sig själva.

Nu helt plötsligt på grund av att Idiot A delar idiotisk åsikt/perversion med Idiot B (och att det med nätverkets hjälp hittat varandra) så uppfattar de sig själva inte längre som idioter. Det här är naturligtvis en missgärning eftersom de råttor som kravlatt sig upp ur civilisationens avloppsbrunn fortfarande stinker avföring och rutten sill. Det spelar ingen roll hur mycket de vidriga asen till gnagara putsar varandras pälsar, de kommer fortfarande lukta ofattbart illa.

Med stort självförtroende och brinnande avsky försökte jag sprida lite ljus över denna idioternas masskopulation. Men blogg.aftonbladet.se klarade inte ifrågasättandet av ormgropen och slängde fräckt ut mig, motiverat med något obegripligt dravell att jag varit kränkande mot någon som uppenbarligen förtjänade det.

Efteråt när jag återvände som vilken anonym internetbrukare som helst så upptäckte jag begreppet näthat. Framför allt kvinnor eller mer rättvist gnällfittor klagade på många så kallade “kränkande” kommentarer till sina inlägg. De kände sig orättvist behandlade och med sina sulkande små kisstoffsar sökte de tröst hos varandra. (Idiot A, Idiot B, exempel ovan.)

Ett praktexempel är en ko med uppenbara medicinska problem (på tok för lite Lithium) som först spiller ut detaljer om hennes bedrövliga och oviktiga liv med en prosa som vilken normalbegåvad Chimpans som helst skulle trumfa och sedan har mage att bli överraskad när vissa individer kallar henne idiot.

En läkaren bör upplysa patienten när patienten ska dö av analcancer och likväl bör idioter få veta att de är idioter. Så alla ni små kor som går och slänger med era saggiga ljuver och viftar bort flugor från er nedkissade prosa. Jag tycker så fruktansvärt illa om er att jag mår illa. Så ta min hand, nu går vi härifrån och ni lämnar den här ickevärlden som era slafsiga livmodrar till hjärnor självbevisat inte klarar av. Dra ur kontakten och DRA ÅT HELVETE!

Crackhoran Lindgren

2007-07-03T14:13:00.000+02:00

Idag har jag fantasilöst och planlöst strosat omkring på Stockholms gator. Vid Odenplan passerade jag två undernärda poliser. Jag skrattade dem rätt i ansiktet. För att vagga fram med auktoritet bar de armarna brett isär som om de lyfte något. Normalt brukar dessa maktmissbrukare vara av bitig karaktär men dessa två var taniga som tallar och hade en hållning som klart visade släktskapet med diverse apor.

Efter mitt hån och förakt strosade jag vidare men incidenten påminde mig om de där obehagliga historierna om hästknullaren Pippi Långstrump. I anarkistens hemstad fanns visst två faschistoida poliser. Eftersom jag var i närheten av stadsbibloteket bestämde jag mig för att se om jag kunde förstöra några utav dessa hemska så kallade litterära verk.

Astrid Lindgren, tjackhoran från Vimmerby, som skrivit skiten missuppfattas vanligen som en barnkär och vänlig människa. Inget kan vara mer fel. I Vimmerbys släkkrönikor hymlas det inte om deras djupa och hjärtliga engagemang i satanism, ritualmord, flugsvamp och sex med djur. Hur detta undsluppit den obildade publiken är för mig en gåta. Kärringen skrev naturligtvis de så kallade böckerna för att finansiera barnmord och sin egen fetish för griskuk. Inte för att jag har något emot befolkningsbegränsande åtgärder men är det något jag hatar så är det falska förespeglingar.

Väl på bibloteket, beväpnad med spritpenna, skrev jag diverse avslöjande okväden på omslagen till skiten som kallas litteratur. Grisknullare, barnamördare, bajsätare, och framför allt usel jävla författare. Skönt att kärringen är död.

Nöjd bestämde jag mig för att åka hem och runka till tonerna av min elektriska köttkvarn.

Från ett daghem till ett annat

2007-06-29T20:57:00.000+02:00

Ett så kallad gym skiljer sig nästan ingenting från ett daghem. Sparkdräkterna är tvådelade men fokus ligger på grälla färger och rörelsefrihet. Orunkbara impotenta muskelmonster som står och suger på en flaska i varje hörn. Det här fick mig att skratta. Tillfälligt. Sedan växte min avsky. Vuxna människor i trikå som dricker ur flaskor med nappliknande pip. Pruttljummen välling och mjölkersättning har ersatts utav vattenutspädda mjölproteinspulver som de äckliga fanskapen står och självgott suger i sig.

Bakom fasaden av bredbenta arslen, skitnödiga grymtningar och homoerotiska utrop döljer sig impotenta, fega, avskyvärda små jävla barn som inte kan skillja sina ärtstora nötter och sina egon åt. Det luktar wannabe-bög och feghet. Det finns nästan bara en sak att göra. Efter ett par outhärdliga minuter på någon form av gångvägssimulator bestämde jag mig för att peta lite i ett av det påskitna klientelets sinne.

Just när ett renrakat homo skulle lyfta en orealistiskt stor skivstång smög jag kattlikt upp bakom honom.
- Bögjävel, viskade jag i hormonpundarens öra.
Han vände sig hastigt om och muttrade konsternerat något jag inte riktigt förstod men lät som va fan eller dylikt.
Bögjävel, viskade jag ännu en gång och stirrade konkelbärshjärnan rätt i ögonen.

Nu blev kukhuvudet tydligen upprört för han började hotfullt röra sin trästammar till armar mot mig. Anfall är bästa försvar.
Aids aids aids aids aids, fortsatte jag nu fast lite högre samtidigt som jag började spotta vilt omkring mig.

Det var en sorgsam syn. Med sin näst intill icke existerande svans mellan benen lommade han hastigt iväg. Det handskbeprydda homot såg förvirrad och skrämd ut. Ja jösses, alla dessa preparat till ingen som helst nytta. Den lilla grispitten glömde till och med sin nappflaska.